torsdag 31 december 2009

Några ord om musikalisk självsäkerhet

Musiken har klivit ut ur mitt liv. Det låter kanske lite väl dramatiskt och det är det också. Jag lyssnar och njuter och nynnar och sjunger men oftast när jag sätter på en platta är Allan direkt där och byter till "Här dansar Herr Gurka både vals och mazurka". Inget ont om den låten - det är onekligen en svängig bit - men den versionen vi lyckas hitta på Spotify är aningen själlös. Och sen är det ju kanske mitt fel att jag lärt upp Allan i datorkunskap att han i stort sätt är självgående på nätet och i våra mer frekvent använda program - att han klarar av att stänga av "vuxenmusiken" och sätta igång sin egen lilla playlist. Men Allans datorvanor hade jag tänkt avhandla i ett annat inlägg. Det här skulle handla om något annat. Nämligen;

Jag har precis lämnat av Allan hos mina föräldrar - lämnat honom med ett sting av dåligt samvete för det är ju nyår och han får inte vara med. Men nu är jag ute i snöyran och skakar det av mig. Jag stoppar en lur i höger öra. En i vänster. Trycker på play. Nåt lugnt går igång. Nicolai Dunger skulle jag tippa. Snudd på andligt. Och små snöflingor yr omkring mig.
Först när jag går ner för trappan mot tunnelbanans plattform känner jag det. Det där som musik i lurar kan göra med en. När det blir som ett soundtrack som sätter stämningen till bilden och karaktärerna. Beastie Boys "So wat'cha want" börjar och något händer med stegen. De blir tyngre, gången mer rytmisk, blicken - livsfarlig. Jag gungar ner på plattformen som om jag var fullkomligt oövervinnerlig. Möter folks blickar och håller kvar. Huvudet börjar gunga upp och ner. Kanske smiter en liten fras ut ur mina läppar - in my head I just wanna take em down.
Tåget kommer. Jag stiger på. Jag äger. Jag inser att jag inte kan texten utan bara minns den med den låtsasengelska jag kunde när jag var fjorton. Skitsamma. Jag sitter. Ser på folk. De beter sig precis som det låter. Eller ser jag bara vad jag vill se. När vi närmar oss Slussen går Search and Destroy igång som om stämningen är menad att manas på. Nu är jag inte bara cool. Nu är jag även livsfarlig. Folkmassan delar sig enbart av min uppenbarelse. Jag tänker att; jag kanske inte ser så där bitig ut - så där stark och tung - utan snarare som en sån där liten envis jävel som inte ger sig för än striden är över. Som reser sig och försätter slåss trots att det sitter en yxa i huvudet liksom.

Och kläderna sitter helt perfekt. Jag känner mig så snygg. så fulländad. Rocken flänger och fångas av vinden. Kängorna gör självsäkra avtryck i snön. Jag klampar in på Konsum. Skjutdörrarna slängs upp - inte för att dom är programmerade att göra så när någon närmar sig utan för att jag närmar mig. Jag. Children of the revelution. Uff... DA DA DADA DA DA DA DA DA DA DADA DA DADA. Jag glider in i affären. Grabbar tag i en mandarin. Bollar den lite i handen innan jag slänger den rakt i nyllet på en butiksanställd och säger; Du... var är blöjorna?
Han pekar med ett darrande finger.
Jag rör mig likt en oemotståndlig man från en kalsongreklam. Jag stannar vid Librohyllan. Plockar på mig ett paket med Up & Go XL. Och stjärtlappar. Känner hur jag sakta men säkert tas ner på jorden igen. Hälsar på en pappa från dagis och önskar gott nytt. Plockar på mig frukostflingor med chokladsmak och hittar Astrid Lindgrens matinéer billigt i DVD hyllan. Och känner hur pulsen går upp lite över fyndet. Och när T-Rex ersätts av en version av Jag ritar som jag vill blir soundtracket till filmen om mig mer trovärdigt. För jag är ju Pappa Kalle nu. Vare sig jag vill eller inte. Och jag vill.

Och med detta sagt önskar jag ett gott nytt år och hoppas att vi följs åt och frodas även under 2010.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 28 december 2009

En pust i natten

Pappa, kom och lägg dig hos mig, hördes en tårfylld, liten röst säga i mörkret. Det hade hänt igen. Han ville ha mig - precis som den där gången för några månader sen. Och en enda gång i månaden kanske inte är någon seger direkt men många bäckar små gör en liten å. Vid några tillfällen under de senaste veckorna har jag lagt mig hos honom trots motstånd. För att Lisa ammar och det inte finns något alternativ. Han har motvilligt accepterat och makat plats. Nu bad han om mig - ville ha min tröst - och jag satte mig spikrak upp och nästan skuttade ner i hans lilla bädd. Mina fötter stack ut vid sänggaveln.
Det var trångt för förutom Allan rymmer den lilla sängen Pippi Långstrump, Karlsson på Taket, en stor clown som heter Beppo, en duva som heter Papegojan och en katt som heter Katten. Och så här i juletid sover även en tomte bland lakanen - en tomte som är gjord av hårdplast och som kan göra lite ont om man lägger sig rakt på. Men det gjorde jag inte. Allan kom riktigt nära och körde in sin hand under min nacke, som han alltid gör. Våra pannor möttes och våra nästippar gnuggades och så la han av en lycklig helt underbar liten suck och satan i gatan vilken fruktansvärd stank som letade sig upp genom mina näsborrar.

Fy sjutton. Hans andedräkt var av en sort som hör hemma i helvetet. Jag ville rygga tillbaka och kasta mig ner under sängen. Ta skydd. Men jag kunde inte. för att han sov, var så tillfreds och för att han accepterade och till och med tycktes uppskatta mig som nattligt tröst. Det hade jag ju drömt om. Inte kan väl lite dålig andedräkt... han andades igen... JÄVLAR!
Jag låg kvar och höll andan. Väntade tills jag antog att faran var över. Tog ett andetag med munnen. Det verkade fungera. Jag synkade våra andetag så att min inandning aldrig mötte hans utandning. Det gick men det krävde för mycket koncentration för att kunna somna i. Till slut vände han sig bort och sa något i sömnen. Jämrade sig och vände mig ryggen. Jag slappnade av. Låg så en stund och kliade honom på ryggen. Tänkte att man ju ändå är bra lycklig.



Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

torsdag 24 december 2009

Julrim

Idag har jag helt försummat min blogg
Och nu sitter jag här och skäms med en grogg
För dagen här gått åt att rimma och rimma
och jag är helt uppslukad i en tät rimdimma
Det är som en hang up som aldrig släpper lös
Eller så är jag kanske lite väl ambitiös
Och på stan har jag varit och shoppat jul
och stressat och flängt - det var inget kul
Men jag fann vad jag sökte och nu är jag pank
Alltså man borde ju råna en bank
Och imorgon är dopparedan
Nej, klockan är över tolv, för fan
Julaftonen är redan helt över mig
och med den tanken kanske friden infinner sig
Och snart kommer väl tomten in här med ett tjut
när han snubblar på alla fällor som Allan lagt ut
små bilar som rullar på hjul av plast
som ska föra fram sin skäggiga last
rakt in i ett minfält av legobitar
som perforerar tomtefoten med sina små nitar
och när han där sitter fast i allt leksaksstrul
ska Allan hoppa fram och ropa; God jul!
För han ville se tomten- han är så nyfiken
kan tro att han kanske blir besviken
när han vaknar i ottan utan skäggig gubbe
men med kompenserande paket vid granens stubbe
Jag stämplar ut i denna sena timma
God jul allesammans - Nu slutar jag rimma.



Läs även andra bloggares åsikter om
Intressant.se

tisdag 22 december 2009

Om toapapper

Igår kväll stod vi i köket och grämde oss - jag och Lisa. Vi grämde oss och jämförde oss med andra föräldrar som ju verkade så mycket bättre. Vi kände att vi - i jämförelse med ett visst par som här lämnas anonyma - var rent utsagt pubertala. Fast det vet vi inte, sa jag. Det är bara vad vi tror. Lisa skakade tvärsäkert på huvudet och sa att jag hade fel. Att dom alltid satt stilla som en ljuv liten perfekt familj när de åt (aldrig framför teven) och att de alltid hjälpte varandra och aldrig tjafsade om skitsaker och hon radade upp en rad slagkraftiga exempel också - saker hon hon sett med egna ögon och påstod sig kunna styrka- och sen avslutade hon med att säga att de säkert alltid hade toapapper hemma och aldrig behövde torka sig i röven med Melitta-filter.

Vad sa hon? Jag kastade en snabb blick in på toalettrullehållaren som gapade tom. Melitta-filter? Jag tänkte att jag mycket väl kan hört fel men gick ändå igång. Eller Bibelsidor. Jag har torkat mig med Bibeln en gång, skröt jag. Hemma hos en polare i Råcksta. Jag var dålig i magen och pappret var slut så vi gick igenom hans bibliotek och valde mellan lagboken eller Bibeln. Då han ändå pluggade juridik men ingen av oss var särskilt religiös så var det självklart. Och så har den ju så tunna Lambilika sidor - Bibeln.

Vi skrattade gott åt detta innan vi båda tystnade tvärt. För vi insåg att vi ju hade missat poängen. Det var ju oss det var fel på. Inte dom. Det var ju just den misären jag nu mös av som vi skulle undvika. Det är ju bra att det alltid finns toapapper till hands. Eller? Är det det viktigaste?
Men vi vet ju inte, sa jag tafatt i ett sista försök att verka vuxen, kanske står dom där och syndar med de heliga sidorna just nu. Lång tveksam tystnad. Imorgon är det jag som går och köper toapapper.

Ja, herregud. Och snart är det jul.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant

måndag 21 december 2009

Baby Boom

Min bästa kompis My var den första att få barn i mitt "gäng". Det var stort. Och märkligt. Och jag tänkte att även jag var väldigt redo då men tyvärr hade jag ingen att skaffa barn med. Jag bodde under denna tid ihop med en killkompis i en liten enrummare och var väl inte "där än". Inte enligt mallen - familjemallen. Men i sinnet var jag trött på buslivet och åtrådde lite struktur och kärlek förstås.

Någon vecka senare träffade jag Lisa. Efter två månader flyttade jag hem till henne. Efter tio månader var hon gravid. Och sen kom Allan. Då hade ytterligare ett par i vårt gäng fött barn och flera var på gång.
Och sen har det fötts och fötts och däremellan har det väl pippats och sen fötts igen och sist ut var då vår tös.

Nu har jag räknat lite. Om jag idag skulle samla ihop de sex personer som står mig närmast och bjuda till en middag. En enkel, trevlig middag utan klädkod eller tvång. Bara så där. Vi hittar på något - kom hit och ta med varandra. Ni vet - ett anspråkslöst samtal vid femtiden på väg hem från jobbet; Vill ni komma och käka lite? Som back in the days. Bara fem år sen.

Skulle jag göra det, ringa de sex - då skulle gästlistan landa på 22 personer. Tio av dessa skulle vara barn. Tio barn! Det är ett barnkalas det. Och om man skulle få för sig att låta tiden bli över åtta och kanske stanna kvar på en kaffe och en liten stark söt sak - och slappna av lite när barnen sover... men var ska dom sova? Hur stuvar man undan tio barn i ålderspannet fem år- nyfödd i en tvåa på söder?

Jag minns att jag somnade på två ihopsatta stolar med en bordsduk som filt på en restaurang på Mallorca när jag var liten. Det var Nyårsafton och det var magiskt. Ett av mina bättre minnen faktiskt. Så det går ju. Allt är möjligt. Men vi har inte tjugo stolar att sätta ihop till små sängar och absolut inte tio bordsdukar. Nyår nalkas dock...

Så vad tusan gör man nu av det? Hyr en lokal?




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 18 december 2009

Jag och blommor

Vissa har gröna fingrar. Jag har inte det. Mina fingrar är torra, lite eksemdrabbade och rödflammiga. Dessutom har dom ju sitt speciella rörelsemönster som vi ju känner till vid det här laget. Så mina fingrar har mycket spännande för sig - utan tvekan - men gröna är de inte. Min mamma har gröna fingrar. Det har jag fattat först nu. Hon har fan levande ormbunkar hemma från mitten av åttiotalet - som mår toppen och frodas. Nu förstår jag att det är stort att hålla en växt vid liv så länge.
Mamma såg dessutom till att jag växte upp i en blomsterprakt där vi bodde i Spanien. Fantastiska rosenbuskar, bouganvillas i allsköns kolörer, hibiskusar och en buske med nån liten blå blomma i och så en dvärjpalm tror jag och ja - hon får väl fylla på och rätta mig i kommentarerna. Det är hög tid att du höjer rösten nu mamma för jag vet att du läser.
Nu förstår jag vilket jobb det måste varit att hålla det där paradiset prunkande. Då hade jag annat i tankarna. Men så är det väl med tonåringar.

Jag och blommor funkar inte. Jag vet inte varför. Men många är de exempel på blommord som jag är skyldig till. Jag har beskrivit ett av morden tidigare. Och innan dess har många blommor fallit döda vid mina fötter. Min flickvän är nog betydligt mer blomvän än jag. Eller så är det det att man tror det om henne för att hon är tjej och att det är något han bara förväntas kunna. Hon har lyckats hålla en del gröna växter vid liv, absolut. Och lite annat också. Hon ser till att vi har luft att andas här hemma. Jo, hon är bra.

Men på en punkt misslyckades vi båda. Blomlådan. Vi ville ha en blomlåda för att det kändes rätt bara. För att jag tycker att det är lite roligt att flörta med normen. Som att tycka om På Spåret, dricka kaffe klockan elva och odla röda växter i en låda utanför fönstret. Så fick vi en låda av blomguden - min mamma. Den kom fylld med blommor som dog fort och effektivt. En höst kom och vid provade den tåliga ljungen. Inte heller den finns med oss mer. Vi bekymrade oss. Den galna grannen under hade en blomlåda också. Det är bara vi och han som för lådor ser man om man står utanför och tittar upp på fasaden. Men i hans blommar det. Och vår har alltjämt stått tom. Men så en dag kom hon över igen - Mamma - med en påse vackra klarröda blommor. Vi förklarade att det inte var någon idé. Vi och blommor och så vidare men hon stod på sig och sa att den här gången skulle det gå. Vi kunde inte misslyckas.
Mycket riktigt. Blommorna överlevde sommarvärmen i gassande solsken och totalt söderläge. Blommorna överlevde hösten och regnen och stormarna. Och nu, när till och med grannens blommor fått gett vika, står våra lika klarröda som alltid, ståndaktigt stolta mot himlen.





De är fantastiska - plastblommorna.





Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

torsdag 17 december 2009

Pulkan

Jag är så väldigt bra klädd och småspringer i snöyran dragandes på Allan i en pulka längst de sandade trottoarerna. Det glider rätt så bra men ibland springer vi över en kal fläck och då skapas ett öronbedövande ljud - ett krashande Jag har hämtat från dagis tidigare än vanligt men det hann ändå bli mörkt. Jävla land egentligen? Som är helt kolsvart vid tre.
Jag kastar blickar bak på Allan då och då. För att se om han är kvar och inte ramlat av. Han är kvar och han skrattar förtjust åt den skumpiga färden. Jag fylls också av förväntan för det är ju kul att åka pulka. Det tycker även jag. Så tänker jag och ler och ökar takten ytterligare. Han ropar genom vinden och bruset; Är vi framme vid backen snart? Och jag påstår att vi är det.

Jag är så väldigt bra klädd för jag hatar att frysa. Men kanske tog jag i lite idag, tänker jag där jag springer dragandes på min pulka och mitt sexton kilo tunga barn över det strävsandade underlaget. Kanske behövde jag inte både strumpor, raggsockor och tunga vinterboots som påstås stänga ute trettiofem minusgrader. Och sen långkalsonger, jeans och vattentäta vindbyxor. Och den något absurda kombinationen; T-shirt, tröja, stickad skitvarm tröja, fleecetröja och vindjacka! Och så en sån där fodrad öronlappsmössa med tofsar.

Väl framme vid backen var jag genomvåt och ville klä av mig allt men något sa mig att det hade slutat illa så jag lät bli. Vi stod vid backens rand och jag frågar om han vill åka själv eller om vi ska göra det tillsammans och han vill tillsammans vilket glädjer mig. Jag hoppar i med alla mina kläder och fyller upp hela pulkan. Allan får uppenbart inte plats bland allt vindtyg. Jag försöker ändå sätta honom i mitt knä men han vill inte. Pappa jag är kissnödig, säger han och ställer sig med benen i kors.

Allan är så väldigt bra klädd för att jag hatar att frysa. Så nu när vi har gått iväg lite för att kissa en gubbe i snön inser jag att det kommer att bli lite besvärligt. Men alternativet; att dra hem honom igen innan han kissar på sig utan att ens ha testat backen kändes för trist. Så jag tar av honom jackan och vantarna. Han säger att han fryser omedelbart och jag försöker lugna med att det ska gå fort. Men det går inte fort. Jag vill ju inte klä av honom naken i snön men termobyxorna i kombination med långkalsonger och vanliga kalsonger blir så pylsigt och mycket att det hela stannar som ett tjockt korvskinn redan på halva låret. Jag får lite panik. Jag tänker att kyla gör att man börjar kissa vare sig man vill eller inte. Jag tänker att vetskapen om närheten till att snart få kissa gör det svårare att hålla tätt. Jag minns mig själv den där berusade natten för många år sedan när jag blev tvungen att hoppa av tunnelbanan hemåt redan vid Gullmarsplan för att jag jag är så kissnödig att det inte gick längre. Och trots att jag kommer att få vänta säkert en timme på nästa anknytning så springer jag upp för rulltrappan och ut genom spärrarna. Och jag tror att det ska gå för jag vet att det står en pissoar inte långt därifrån. Jag springer och jag ser den som en hägring när jag rundar hörnet. Jag närmar mig och jag kniper igen. Jag närmar mig mera och min kropp slappnar av och drömmer om friheten. Snart snart är mardrömmen över och min penis planerar tömning inom T minus ten, nine, eight, seven, six. Jag är framme. Five. Hurra. Four. Jag tar tag i handtaget. Three. Jag böjer ner det. Two. Det är låst. One. Take off. Och det går inte att stoppa. Min kropp var på tok för inställd på att det var dags att det bara inte går.

Detta kan vara ett sånt tillfälle, tänker jag och känner stressen. Pinkar han nu så pinkar han rakt ner i alla kläderna och då får vi springa hem fort och de blir is och förkylningar. Jag lyfter upp honom. Alla mina kläder och alla hans kläder gör det enormt svårt men jag lyfter och håller och ropar; Så, kissa nu Allan!!! Kissa! Och han: Nej, pappa det går inte! Det är för kallt om snoppen. Snoppen fryser!
Nej, för i helvete (
så kan jag mycket väl uttryckt det) Kissa bara. Det är jättekul. Det blir gult i snön!
Han; Nej, det är inte jätte, jättekul. Jag vill kissa hemma!
Jag; Hade du bara kissat när jag sa till först hade det ju varit klart nu. Går vi hem kan vi ju inte leka och åka pulka och det är ju så trist.
Jag kan leka lite först och sen kissa,
påstår han och jag ger upp. Må det bära eller brista.

Så sitter han äntligen körklar i pulkan på kullens topp, okissad men inställd på att hålla sig. Jag får lov att lite på det och säger; Okej, nu puttar jag?
Neej, jag vill inte åka. Det är läskigt, säger han och jag låtsas inte höra och puttar ändå.

Så fruktansvärt. Förlåt mig. Men jag visste att han skulle gilla det om han bara fick chansen att uppleva det. Jag sprang med pulkan ner och följde färden kusligt nära en basketkorgsstolpe. Jag satte mig på huk framför honom när det var över. Han såg sammanbitet på mig en kort stund. Sen brast han ut i ett gapflabb och sa; IGEN!

Han åkte tre gånger innan kissnödigheten tog över. Varje åk riktade jag honom bort från basketkorgsstolpen och ändå var han nära den gång på gång. Jag förklarade att han kunde styra lite genom att luta sig och kanske var det just det han gjorde fast åt fel håll. Vid fjärde åket ville han inte sätta sig i pulkan utan sprang istället ner för backen. Sprang hemåt. Jag såg mig omkring, såg alla vuxna som vuxet lät sina barn åka. Jag satte min klumpigt i pulkan och tog fart. Jag susade ner för backen, det pirrade i magen. Jag styrde skickligt och rakt. In i stolpen.

Summa summarum: Allan undvek stolpen alla gånger. Jag körde in i den direkt. Allan höll sig faktiskt hela vägen hem till en kompis som bodde i närheten och jag kissade på mig på Gullmarsplan. Din treåring har alltid rätt. Din trettioåring är en klant.

Slut.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 16 december 2009

En vecka

Just nu - i denna stund som går under namnet 16.30 - blir hon en vecka gammal. En vecka är ju ingenting. Sju dagar. Ändå känns hon helt självklar i vår lilla familjekonstellation. Som om hon alltid varit där.
Hon gör inget vidare väsen av sig. Hon sover mest. Och bajsar. Oj, vad hon kan bajsa. Det är faktiskt lite faschinerande. Och Allan sa att han älskade lillasyster jätte, jätte mycket. Det är hans sätt att uttrycka något som känns extra bra. Jätte jätte. Väldigt väldigt. Upprepningen. Som Jimmy-two-times från Maffiabröder (eller var det A Bronx Tale?) Så Allan älskar henne jätte jätte mycket och precis efter det att han sagt dessa ord som ju självklart gjorde oss helt varma inombords så sa han att han älskade glass jätte, jätte mycket också. Och så gick han till frysen och tog en fast vi inte hade sagt att det var ok. Men i den stunden. När det var så där jätte jätte mycket kärlek i luften så kunde vi ju inte säga nej.

En vecka - liten namnlös. Först såg hon ut så här.


Och nu ser hon ut så här.


och Allan han är så här glad:


Och jag - jag är så här kär och harmonisk. Eller trött kanske. Det är oklart.



Och med detta sagt; att idag är lillpyrets enveckasdag - vill jag också passa på att påminna om att detta även är dagen då Pappabloggstävlingen avgörs. Så har ni inte röstat på mig än så gör det och gör det här och nu.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

tisdag 15 december 2009

Allans gran

Nu skulle jag kunna skriva om i morse då vi tog oss ut i snöyran och halkade till dagis. Och Allan var glad för han hade ju längtat så. Längtat och bett till himlens makter efter vitt, kallt. Och det var ju kul. Oj, vad mycket snö, sa han i porten och blev stående en lång stund stirrandes med stora uppslagna ögon. Sen gick vi ut, rundade hörnet på vårt hus, kämpade oss upp för de hala trapporna, gick över gatan och där stannade han upp besvärat; Snön sticker i ögonen, pappa. Det gör ont.
Så var det med det.

Jag skulle kunna skriva om dagisgården som mötte oss. Förkylningstider och underskott på personalfronten. Kaos. Barn som skrek och grät i sina pylsiga overaller; Jag vill gå in! Det är kallt! Barn som igår älskade snön men som redan tröttnat på stormen. Och den förtvivlade personalen som väntade på försenade vikarier och inte kunde gå in för att de redan var för få på gården. Som bara kunde uppmana sin pingvinflock att härda ut och åka stjärtlapp och krama snöbollar som ju är så himla kul.
Och där, i detta, stod jag och Allan. Han sa försiktigt att han inte ville vara där. Att han ville gå hem och istället vara med mig, mamma och sin syster. Jag vill mysa i sängen, sa han Och det var i detta svaga ögonblick jag satte mig ner på huk och klappade honom på den snöblöta kinden och sa: Efter dagis kan du och jag gå och åka pulka.

What!?

Och det löftet kan jag ju inte bryta trots pinkyla, ilsken snöstorm och bäcksvart eftermiddagsmörker. Eller det kanske jag kan - om jag kommer på något ännu bättre.
Allt detta skulle jag kunna beskriva mer utmålat och ljuvligt men det gör jag inte. Jag väljer istället att beskriva ett annat av mina svaga ögonblick. Nämligen ögonblicket igår när jag skulle hämta min nyblivna storebror och utan att alls förstå varför säger; Vet du – nu går vi hem och klär granen du och jag.

Det låter ju inte så farligt - snarare som en självklarhet att han ska få vara med. Men den lilla systern sover dåligt på nätterna och man är trött med tålamodet på sparlåga och när jag vandrade hem i kylan såg jag framför mig hur mitt det mycket väl skulle kunna urarta. Men jag ville bjuda honom på det. Vill bjuda honom på något varje dag tills syskonskapet har blivit en vardag.

Vi började med att hämta granen i källaren och den stora lådan med allt krimskrams. Bara denna lilla operation gjorde honom på mycket gott humör för han gillar källaren trots att Nallen är inte kvar. En gång när vi kom ner hade något skurit halsen av den – på fullt allvar – och så satt den med huvudet på sniskan och vadd som stack ut i några veckor innan den dumpades i grovsoporna av någon modig. Nåja, det var en parantes.
Väl uppe började vi direkt med montering och jag kände hur julkänslan kom smygande och satte på Queen of Spadinas julplaylist bara för att. Så bra att någon tagit sig tiden att skapa något så fruktansvärt (inget ont om Queen of Spadina - det är jag som har personliga problem med Tommy Körberg, Triad och alla dom andra) Jag blev genast kräknödig men lät bli att spy för stämningens skull. Är det jul så är det. Allan gick igång med stark vilja och friska idéer. Jag försökte peka på de lite högre belägna grenarna men han ville ABSOLUT inte ha hjälp. Jag fick sätta upp stjärnan men sen skulle jag backa och hålla mig undan för han KUNDE SJÄLV. I det här läget skulle jag mycket väl kunnat resignera till min envisa vilja att gra det rätt. Att ta över och lära ut hur en gran ska kläs egentligen. Och säkert skapa en tröglöst konflikt som garanterat skulle sluta i tårar och okontrollerbar treårsvrede.
Lisa, min vackra, kloka, modiga hjältinna till sambo såg det i min blick och sa; Låt honom nu göra det på sitt sätt. Det blir mycket enklare då...

Jag backade. Satte mig i soffan och följde de små kulklasarnas uppbyggnad med blicken. Sju kulor på en gren. Glitter runt julgransfoten. Det var så fint och han var så glad och när han hängt dit den sista kulan sa han helt enligt avtalet att nu fick jag sätta dit ljusslingan för det var ju en vuxens uppgift. Och jag vet inte varför – man jag blev nästan lite tårögd.





Så nu kan jag inte bestämma mig för om det är så jävla gulligt och fantastiskt att den ska få vara så här hela julen eller om jag försiktigt ska flytta upp några kulor om dagen och smygande - näst intill omärkbart - sära på hans kulklasar?

Men då han öppnade denna vita dag med att stanna till vid sin kreation och dess fylliga underdel och nakna överkropp och utbrista nöjt; Den är väldigt väldigt fin! Ja, då kan man väl inte göra annat än att hålla med.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 14 december 2009

Allan vs Lilltjejen

Jag har alltid påstått att Allan skulle till att bli världens bästa brorsa. Han har bara visat kärlek till magen och sagt sig längta efter bäbisen sen den dagen han förstod att något var på g. Men när jag i torsdags hämtade honom från dagis för att ta honom till ett första möte med den lilla krabat som ska ändra hans liv för alltid fick jag lite tvivel.
Han sprang glatt mot mig och då vi inte setts på två dagar var min längtan enorm och min förväntan och nyfikenhet inför det stundande mötet ännu större. Jag sa; Tjenare brorsan! Så sa jag och i samma sekund skymtade en tveksamhet i hans blick. En osäkerhet. En rädsla. Kramen kom och den höll i sig länge. Det var som om han kände att något var annorlunda.
Strax därefter sprack det helt och han blev osannolikt ledsen över en grej som inte borde beröra honom så. Tydligt var att orsaken till hans sammanbrott i dagiskorridoren var av en art jag inte kunde påverka eller ta bort utan bara dämpa med kärlek, ömhet och förståelse. Jag förstod att det inte skulle bli helt smärtfritt och det är klart, tänkte där där jag satt på plastgolvet omringad av nyfikna barn - nu är livet nytt för mitt pyre.
Vi lirkade oss hem och han satt tyst och stilla i vagnen hela vägen. Det helt hysteriska leksaksupplägget i skyltfönstret till Donnas Shop drog inte till sig en blick ens. Han ville inte trycka koden i porten, inte trycka på hissknappen, inte trycka på ringklockan. Vi kom in i hallen och han reste sig lite upp och såg sig omkring. Var är bäbisen? frågade han försiktigt - nästan blygt.

Så satt vi i soffan. Fyra stycken satt vi nu i soffan där vi i dryga tre år varit tre och han såg på henne med stora förundrade ögon och sa att; Hon är sååå liten...
Vi undrade om han önskat att hon skulle varit större och han nickade. Förklarade att han ju ville att hon skulle leka med hans leksaker och vi förstod att det var en tillfällig besvikelse - hennes totala oförmåga. Hon blir större, lovade vi och sen gav vi honom en present - hans superkilliga flexitracks policeforce bilbana - och då glömde han bort lillasyster en stund.
När jag senare frågade vad han uppskattade mest; Bilbanan eller Lillasystern så svarade han det förstnämnda.

Men jag lägger ingen värdering i det. Det är ingen tvekan om att Allan och hans lillasyster är lika med sant. Det känsloutbrott som brusat upp har mer handlat om de hinder som vi lagt upp mellan syskonen snarare att han känt henne som själva hindret. Inga mordförsök alltså. Ilskan kommer när han inte får byta blöja på henne ensam i badrummet på det höga skötbordet eller bada med henne ensam i badkaret eller när vi säger nej till att han ska bära henne eller att han och syster ska sova tillsammans i hans säng och att vi ska göra bäst i att lämna dem ifred. Och trots att han säger argt; Men jag ÄR försiktig, så kan vi inte riktigt möta hans villkor. Kärlek under viss övervakning tänker vi nu. Han skulle ju aldrig skada henne med flit men kanske med oflit eller oflyt. Sen tror jag att det är möjligt att han någon gång inom en snar framtid ändå säger något i stil med den replik min bästa väns barn sa om sitt syskon:

Nej, mamma. Nu tycker jag vi slänger brorsan i soporna.

Men hittills har allt gått bra. Fem dagar in i syskonskapet.






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

söndag 13 december 2009

Mitt lillfinger

Klockan är 04.00. Prick. Lisa sover. Allan sover. Men alla sover inte. Jag, till exempel, jag sitter ju här och hamrar mig fram på tangentbordet - långsamt med bara höger hand. Lilltjejen ligger här bredvid. Klarvaken. Med små kolsvarta ögon ser hon upp på mig från korgen sugandes på mitt vänstra lillfinger. Det sitter liksom fast i henne. Tar jag ut det blir ond. Har jag kvar det förblir hon lugn och klockan fyra på natten föredrar jag lugn. Jag är trött som ett as och mina armar värker efter en dryg timmes promenerande och vaggande och vyssande. En nattpromenad utan slut tycktes det tills jag mindes mitt lillfinger. Mindes hur Allan gick igång på där när han var nyfödd. Jag stannade upp och såg på mitt minsta finger, kände dess kraft påmindes om löftet vi gett om att inte göra samma misstag igen. Det var hans drog, Allan, och vi satt bokstavligen fast i honom. Han vägrade napp och älskade lillfinger. En napp kan man hänga upp i trädet på lillskansen men ett lillfinger är det värre med.
Vi skulle inte göra om det, hade vi lovat. Vi skulle inte gå på den minan igen...

Jag gav henne fingret och med en omedelbar tillfredsställelse slutade hon gråta. Det enda som hördes var smaskandet från hennes tandlösa gom - hennes verklösa försök att få mjölk ur ett finger.

Mitt lillfinger måste se ut som ett russin vid det här laget.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

fredag 11 december 2009

Här kommer den - förlossningsberättelsen

Det är kul hur man i förväg föreställer sig något med sån säkerhet att man tror sig spå framtiden. Jag gjorde det och förberedde mig så kopiöst att jag till och med gjorde en playlist som jag helt naivt tänkte mig skulle synka händelseförloppet. Ett soundtrack till förlossningen liksom. Jag såg det som att vi skulle trycka på play vid tre centimeter ungefär - när vi blivit inskrivna och börjar jobba lite lugnt och harmoniskt. Och sen skulle det trappas upp till det kaotiska för att slutligen landa i lyckan.
Dom säger att alla förlossningar ser olika ut. Uppenbart är att jag inte litade på den sägen för soundtracket var perfekt synkat till Allans förlossning - det enda förlsossningsförlopp jag kände till. Jag gick i övertygelsen att samma skede skulle upprepas och jag hade väldigt väldigt fel.

Ingenting stämde. Inget.

När jag nu lyssnar på soundtracket förstår jag att jag lidit av vissa katastroftankar. Att jag inte litat på att vi skulle kunna följa den plan jag gått igenom. Den metod vi annammat. Jag trodde, enligt min spellista, att vi skulle förlora kontrollen, skrika på droger och vilja lämna stället. Men så blev det inte alls.

Jag har tidigare tänkt att jag inte ville ägna mig åt någon slags lobbying här på bloggen. Att det skulle vara länkfria texter med litterär nyans. Men det måste jag bryta nu. Vi har gått en kurs och den är sannerligen att rekommendera!
Föda utan rädsla är en tankegång som baseras på enkel avslappning och positivt tänkande. Man uppmanas att inte kämpa emot utan istället lita på sin kropp och de egenskaper den faktiskt besitter. Den har väldigt lite att göra med det som kallas för förlossningsrädsla - du behöver alltså inte vara rädd för att föda. Nej, det handlar om att inte vara rädd eller bli stressad för smärtan som ju garanterat kommer. Att vara lugn i sin situation - med sin kropp - att vara tung och med och samtidigt släppa kontrollen. Att rida med.
Under kursen frågade någon - det kan mycket väl varit jag; Går det att föda utan rädsla? Går det att föda i tystnad, i lugn och ro, i en positiv stämning? Vår kursledare påstod det. Hon påstod att kvinnor - men hjälp och support av sina män och i hennes närvaro - fött ut barn helt utan bedövning och under meditativ tystnad. Jag tyckte det lät som galenskap men jag trodde henne ändå och jag lämnade kursen otroligt positivt inställd inför denna metod som gav mig som pappa en stor och viktig roll och som inte krävde att man i stunden av sitt barn födsel skulle kunna komma ihåg inlärda andningstekniker med viss prestationsångest som i profilaxen. Istället skulle man plocka fram de verktyg som finns inbyggda inom oss. Peppade tänkte vi att det skulle funka. Till en viss gräns. Och tyvärr inte hela vägen.

Som det faktiskt gjorde.

Lisa öppnades alla tio centimetrarna i ett tillstånd där jag inte kunde se om hon hade värkar eller typ sov. Faktum är att jag satt och åt en Calzone i köket helt förvisad om att vi befann oss i en tidig latensfas när hon sa att hon ville åka in. Och jag bara: du är nog bara öppen två och vi kommer bli hemskickade. Jag rådde henne att vila vidare. som om jag visste. Hon stod på sig. Och det var tur för när vi kom in var det dags att krysta. I en tät ihopslingrad symbios och med ja istället för nej kom hon. Bara så där. Det var så jävla häftigt.

Lisa var fantastisk. Hon var den där tjejen som det pratades om på kursen. Hon som födde i frid, utan stress. Hon är helt grym. Och nu sover hon. Och jag skriver. Och lilltjejen - hon ligger här bredvid mig och jollrar lite. Till synes nyfiken på livet.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

torsdag 10 december 2009

Drömmar

Vad drömmer en sån liten om? Som bara är en dag gammal. Vad för slags drömmar har hon hunnit samla på sig? Inte många, ändå drömmer hon och sparkar och rycker. Vad är det som fyller din sömn så pass? Du håller i alla fall mig sömnlös - men inte drömlös.



Och vad tusan ska hon heta? Vi hade ju bara tänkt ut massa bra killnamn ju. Så blev det en tjej.

Allan tycket Molly Monster. Vad tycker ni?



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

tisdag 8 december 2009

En text av det lite dystrare slaget

Jag går av bussen och kliver rakt ner i en vattenpöl. Vädret är dystert - helt insvept i en skir hinna av fukt som man tvingas gå igenom hela tiden. Ett regn som knappt är och samtidigt är överallt – som omedelbart gör att alla kläder får en fuktbeläggning över sig. Och så foten då – rakt i den förbannade pölen och självklart har skosnöret gått upp och de långa tåtarna suger åt sig och blir så våta att de går att vrida ur - svart smutsvatten - och det tar några stänkande och mycket sura pisksnärtar mot högra vaden innan jag orkar stanna, böja mig ner och knyta.
Motorvägen mot Nacka och det vackra Värmdö öser på. Men samhället som rymmer mitt kontor är inte vackert. Det är praktiskt, nära och billigt – men det är också allt. Och det inspirerar till såna här gråa texter. Grått är det också ovan och framför och bakom. Husen är gråa. Jag väntar på grön gubbe. Det är härligt med i alla fall lite färg i tillvaron – tänker jag när jag går över leden och påbörjar den lilla promenaden. Det känns ändå bra att vara tillbaka på jobbet. Att få lite andrum från all denna väntan på barnet. För faktum är att det kan ta två veckor till och det är en lång tid att avverka i ingenting. Idag är vi fullgångna. Idag ska barnet komma enligt tabellen och då – efter en och en halv vecka hemma – väljer jag att lämna min sovande andra hälft för denna gråa, regniga, tungsinta dag.
Mungo Jerrys fantastiska låt ”In the Summertime” går igång i mina lurar. Kontrasten är ironisk. Han sjunger med smittande glädje om något som är extremt icke existerande just nu - i denna stund. Jag ler och tänker att inte ens om jag blundar kan han ta mig till sin värld – för regnet pissar mig i ansiktet. Du kan inte lura mig Mungo. Inte nu. Det är för jävla genommulet.

Idag kan väl ändå inte bäbisen få för sig att komma. Det vore en trist dag att födas till. Å andra sidan skulle ju bäbisens ankomst göra denna dag lycklig. För mig. Det skulle liksom rädda upp hela skiten och man skulle minnas ett rosafärgat, lyckligt, glittrigt skimmer kring den åttonde december och inte den gråa, sorgtunga verkligheten.
Men jag känner på mig att inget kommer hända. Jag ser det inte alls framför mig. Nej, det kommer dröja och den absoluta deadlinen är den 22 december - fick vi höra igår. Då sätts vi igång, om inget hänt och då kommer det också bli av. Tänk om det tar två dagar? Tänk om den föds på julafton? Undrar om Allan skulle tycka att det var roligt att få ett syskon i julklapp eller tråkigt att vi inte kommer kunna fira jul med honom? Undrar hur det är att fylla år på julafton? Får man mer paket då? Undrar om Allan kommer tycka det är surt att varje år få mindre paket än sitt syskon? Undrar om vi kommer tycka att det känns fel och ändå ge Allan lika många paket som den lilla för att han - Allan - ska slippa vara ledsen dagen när man ju förväntas vara så glad? Undrar hur vår ekonomi kommer se ut om tio år?
Ja, det är ju sånt man sitter och klurar på en dag som denna...



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

måndag 7 december 2009

Tävlingsvecka

Det är mycket tävlingar just nu. I veckan väntar jag ett svar från en tävling som jag hoppas innerligt på. En vinst skulle berika mitt liv på så många plan. Men man kan ju bara hoppas och önska och lita på att jurun har ett gott omdöme och väljer... vårt bidrag.

Sen är det ju Pennys Pappabloggstävling förstås. Där kan jag ju faktiskt påverka - eller ni kan - mina kära läsare. Klicka på bilden och lägg en röst på mig som en kommentar till hennes inlägg.



Det vore ju kul att bli Årets något. Det är inte varje dag man blir det.




Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

fredag 4 december 2009

Ingenting

Jag har inte skrivit något idag men det beror inte på att jag fått barn.

Det beror på att jag fått en iPhone och då tappar man kontakten med verkligheten.

För en stund...





Läs även andra bloggares åsikter om

torsdag 3 december 2009

I väntan på vem då? Tomten?

En märklig helg följs av en märklig vecka. Man går liksom runt i cirklar och kastar förväntansfulla blickar på magen. Magen tittar tillbaka men visar inte på något sätt vart åt det barkar. Den är som ett enda stort gåtfullt leende. Och jag vågar inte gå till kontoret. Vet inte vad jag skulle göra där? Drar istället några penseldrag med vit färg på skötbordet som den lila nya ska bytas på. Det känns manligt och bra.
Och Allan är lite förkyld och hemma från dagis. Det gör inte saken lättare för han väntar också. Och vill ha vår frånvarande uppmärksamhet. Och vi delar med oss av den så gott vi förmår och ger samtidigt varandra gåtfulla blickar. Jag ser en grimas på hennes läppar - Undrar ljudlöst; värk? Bara en blick, ett höjt ögonbryn. Hon fattar och skakar otydligt på huvudet och säger samtidigt; ja, det var bra trollat, Allan - trots att han inte alls lyckats trolla bort kronan utan istället avslöjat hela illusionen av tricket han visar oss. Jag tolkar henne fel och tror att huvudskaket var en förlängning av grimasen - av värken - och tar upp mobilen för att ringa taxi. Hon skakar överdrivet på huvudet och pekar på sin rumpa. Visar att hon satt på en legobit.

Plötsligt var det dags för middag. En middag jag helt förbisett. Men jag axlade ansvaret och sa att jag skulle ge mig ut i snålblåsten. Allan skulle med, hörde jag honom säga - eller gråtskrika som om han redan visste att han inte skulle få trots att han inte frågat - och jag tänkte att det kanske var bra så hon fick vila lite. Okej då, kompis, sa jag som tror mig ha förstått att om man ger tydliga regler inför något så går det lättare att genomföra. Det har fungerat ibland att man förklarar att nu får du följa med ner i tunnelbanan utan vagnen men då vill jag att du håller mig i handen hela tiden och inte springer före i rulltrapporna för då blir jag arg och ledsen och rädd och så gör vi det aldrig mer igen. Oftast har det fungerat. Man har liksom skrivit ett litet muntligt kontrakt. Så nu satte jag mig ner framför den lilla sötnosen och tog ett faderligt tag i hans armar och sa lugnt men bestämt; På ett villkor. Du klär på dig vad jag säger åt dig att klä på dig och du gör det nu - annars går jag själv direkt. Du sitter i vagnen tills vi kommer till Konsum. Sen kan du köra knattevagn och hjälpa till att plocka varor och ha skitkul men när vi går hem så går vi hem och helst inget tjafs. Okej?
Han nickade ytterst övertygande. Lisa skakade skadeglatt på huvudet och sa att vi aldrig ens skulle komma iväg men jag stod på mig; Den här gången går det. Jag skickade in Allan i garderoben att klä på sig kalsonger, byxor, strumpor och en tröja medan jag själv skrev ordet "purjolök" på en inhandlingslista. Och jag skrev "glasspinnar" och "tomater" och "revbensspjäll" och "grillad kyckling". Det tog lite tid där inne i omklädningsrummet. Behöver du hjälp, Allan, undrade jag. Nej, det går bra själv, skrek han tillbaka. Bananer, kaffe, mjölk...

GOD JUL!!!!

Jag vände upp blicken från pappret och såg mot min son som stod framför mig med utslagna armar. Förvisso påklädd, eller snarare utklädd. Till tomten i tomtepyjamas och tomteluva. GOD JUUUUUL!, skrek han igen som om jag inte hört honom första gången. Lisas skratt läckte ut från hallen där hon satt utan att se men ändå förstod hon. Förstod att hon hade haft rätt.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 2 december 2009

Som om ingenting hänt

Det var en mycket märklig helg. 02.30 - natten till lördag - gick vattnet! Och farfar kom med taxi - nyvaken till barnvakttjänstgöring. Och vi stack in till förlossningen för undersökning.

Allt såg fint ut. Dom sa att Lisas kropp fick två dagar på sig att sätta igång förlossningen av sig själv och om det inte blev så skulle vi sättas igång med läkemedel på måndag. Klockan tolv. En mäktig vetskap ändå. På måndag är vi föräldrar vare sig vi ville eller inte.

Och Allan inackorderades hos farmor och farfar. Vi lämnades åt vila och laddning och förhoppningen att det skulle komma värkar av sig själv. Vi väntade och väntade och väntade. Måndagen närmades sig. Allan var inte hemma. Det var tyst, lugnt - segt. Minuterna blev timmar. Timmar blev dagar. Tankarna hopades sig. Bilden av vår tänkta förlossning bleknade. Det fans en annan plan som nu togs ifrån oss. Vi blev igångsatta med Allan och vi hade väl önskat annorlunda denna gång.

Det blev måndag. Klockan blev tolv. Vi tog en taxi och sa till chauffören att vi skulle till förlossningen men att det inte var bråttom. Jag kände mig lite besviken för jag har en våt dröm om att någon gång i mitt liv få hoppa in i en taxi och skrika; Till förlossningen. FORT SOM FAN! STEP ON IT! Barnet kommer! Typ.

Vi hade sagt det till Allan i telefon. Att nu åker vi in och tar ut bäbisen. Allan släppte luren i golvet och jag hörde honom springa in i lägenheten där borta vid Odenplan. Han skrek i iver och stor förväntan; Farfar, farfar - Nu kommer bäbisen!!
Och alla andra visste. Vännerna. De hade liksom väntat med oss dessa två dryga dagar. Denna snurriga helg. Många SMS med lyckönskninger och tummar som vitnade.

Vi var klara med att det var dags. Vi hade förlikats med tanken och lovat oss själva att nu är det som det är och det kommer vara härligt hur som helst för vi ska få vårt barn. Från den stund vi steg in i förlossningsrummet skulle vi inte tänka en negativ tanke. Nu kör vi.
Men så säger en läkare att; Nej, allt tyder på att fosterhinnan ändå är intakt. Att den stora vattenavgången ännu inte skett. Och barnet är rörligt. Men läget är gynnsamt och vi kan sättas igång - men ni kan också åka hem igen och invänta värkar. Om ni vill, sa läkaren. Det är upp till er.

Om vi vill?

Det var ju ett positivt besked men det kändes väldigt snopet. För vi hade ju siktet inställt. Vi hade varit taggade till tusen. Och skitnervösa och lite besvikna och överlyckliga och fyllda av förväntan och skräck... i onödan. För vi åkte hem. Vi ringde runt till alla som svarade med nervfyllda röster; Vad blev det?
Och vi; Nä det blev inget.

Vi hämtade hem Allan som även han undrade var tusan bäbisen var. Vi hade ju sagt och lovat och så vidare. Det enda vi kunde säga var att det inte alltid blir som man tänkt sig. Och den här gången var det ju tur.

En märklig vardag har tagit vid. Som om ingenting hänt.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

tisdag 1 december 2009

Dagens visa

Jag vet inte varför jag tycker det är så fascinerande? Varför jag finner det så konstigt att han lärt sig någonting alldeles själv. Helt utan mig. Och att han därför kan nåt som inte jag kan. Det gör mig nästan lite svartsjuk.

Vi satt och fixade i ordning oss inför natten så föll han ut i sång och jag kunde inte sjunga med för jag visste inte orden. Jag hade aldrig hört denna visa som han nu presenterade för mig men jag tyckte den var rolig för han började sjunga den med fantastisk timing - precis när jag visade lågt tålamod vid pyjamaspåtagningen. Det var som ett skämt. Men han skrattade inte. Jag, däremot, log och blev helt varm och tårmild och tänkte att; jävlar, vad stor han har blivit som kan egna sånger och allt!

Sen sprang jag och hämtade mobilen och började regissera.

video

Och undrar vi ju alla; hur går den efter karameller?

______________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 30 november 2009

Att spela Allan

Titta! Då fick jag in den där gamla uttjatade klychan; att spela Allan. Det var ju typiskt. För när vi invigde folk i vårt namnförslag på gossebarnet sa väldigt många att; Ska han verkligen heta så? Allan. Då kommer ju alla säga Spela Allan? Och vi bara; Hurrni, era ruggugglor! Så säger väl ingen nu för tiden?

Nu sa jag det själv.

Och sökt var det också för den här texten skulle egentligen heta; Att spela MED Allan. Så tog jag bort med. Jag ville väl vara rolig.

Att spela spel med Allan kan vara väldigt frustrerande. Jag vet att han är tre år men kan ändå inte låta bli irriterad. Näst intill vansinnig. Nämen, som när vi sitter på golvet och spelar Råttfällan till exempel. Jag känner av de små bitarna med blicken och undrar och funderar; Vilken är lös? Vilken kan jag ta. Och så får jag loss några i en serie innan det rör sig och jag lämnar över till Allan – helt enligt spelets regler.
Allan börjar tanklöst rycka bit efter bit från brädet och råttfällan smäller och slår och bitarna flyger men han fortsätter obekymrat och jag skriker; Allan, stopp! Nu är det min tur. Det får inte röra sig! Men han hör inte på det örat. Verkar plocka mest efter färg och tycke. Sen plötsligt slutar han och säger; Nu är det din tur. Helt ologiskt.
Och på brädet är det kaos.

Eller som när vi ibland försöker oss på ett memory. Och han tar ett kort. Jaha, en bil. Och sen en till; ett flygplan. Ingen likhet. Då vänder han tillbaka flygplanet och tar ETT NYTT KORT! Helt fräckt! En traktor. Fel och så vänd! Ett till; En motorcykel. En husvagn. Och sen en bil. Och då nickar han förnöjt och lägger sitt par åt sidan. Säger att det är hans tur IGEN. Man blir galen.

Eller det konstiga i att han alltid går på samma kort. Varje omgång öppnar han samma jävla flygplan på samma ställe om och om igen. Och jag försöker vara pedagogisk och säger att det är en poäng i att öppna NYA kort. För att se vad som finns under. För att spelet ska gå framåt.
Ja, just de
t, säger han och lyfter flygplanet igen. Ser på det som om han aldrig sett det förut. Jag drar mig i håret och säger; Allan, man spelar inte så.
Men
jag spelar så, säger han och tystar allt motstånd. Så klokt. Ändå kan jag inte låta bli…

Det gäller även briotågbanan som han alltid vill bygga på ett sätt så att den omöjligt går ihop. Eller när han ritar en helt ljuvlig gubbe eller ett djur på ett papper och man bara; Waoow! Så fint! Och sen tar han alltid upp en stor tjock svart tuschpenna och kluddar över allt det fina. NEEJ, Allan. Gör inte så!, skriker vi i kör och han svarar lugnt; Men den ska vara så!
Vi har högvis med svarta plumpar och under dem ren konst.

De enda spel där han faktiskt följer de uttänkta reglerna är de som vi spelar på datorn. Bolibompaspelen eller Alfons. Dom kan han inte manipulera. Och vad ska vi då tycka om det?

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

fredag 27 november 2009

Nya friska grepp

Det var lugnt och stilla. Ljudet från den lilla luftfuktaren som brummade i sitt hörn. Någon bil som passerade på gatan utanför. Lisas rofyllda snarkningar. Eller jag har egentligen ingen aning; jag sov ju också. Tills jag plötsligt vaknade.

NEEEEEEJ!

Det var inget jämmernej. Inget nej av rädsla som; Nej, kom inte närmre du elaka monster/drake/häxa - eller vad som nu skulle kunna skrämma Allan. Det här nejet var av en karaktär jag kände väl till och tyckte illa om. Det envisa trotsnejet. Nejet som dagtid betydde att; nu blir det lite mekigare än nödvändigt.
Men nu var det natt. Klockan var strax efter tre och Allan var inte ens vaken. Ändå hördes han högljutt igen och jag förvånades av hur jag kände den bittersura skitpappan inom mig bröstade upp sig när han skrek:

NEJ, JAG VILL INTE. DEN ÄR MIN!

Men han sover ju. Då kan jag väl inte bli arg. Tystnad. En kort stund.

NEJ, DET RÄCKER INTE! DU MÅSTE INTE GÖRA SÅ!

Jag hör, tolkar och förstår precis vad han drömmer. Hör mig själv prata i hans dröm på det där sättet som jag avskyr; Allan, nu räcker det med saft. Nu måste jag gå så får du leka lite själv.
Jag och Lisa såg på varandra och kunde inte hålla tillbaka ett skratt. Så skönt. För det kan ju inte vara annat än humor när ens barn bara fortsätter sin envisa kamp även i sömnen. Och det i flera timmar.

JAG KAN SJÄLV!


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 26 november 2009

I'm a man

Jag har suttit med den här förbannade manligheten en god stund nu och har svåra problem med att få ihop det. Det är som om manligheten i sig sätter griller i huvudet på mig. Och ju mer jag funderar på detta desto mindre tycker jag om begreppet. Manlighet, eller kvinnlighet också för den delen - är ju inte på riktigt. Och frågan är om man ska acceptera det - Om man ska spela sin könsroll för att det kan vara kul att ibland vara manlig, eller kvinnlig. Eller om man ska försöka ta bort det och ta ner det till att bara heta mänskligt.

Det är lite lustigt faktiskt. I manligt mot kvinnligt och genustänk och könsrollsdebatter och jämlikshetsstrider lämnas man i känslan av att det är kvinnans kamp. Att kvinnan ska ta för sig, beträda mark, höja sina löner, synas mer, höras mer och vara mer. Bete sig så som männen betett sig sedan människans gryning.
Jag är inte säker på att det blir så lyckat. Om alla skulle bli som män skulle det bli väldigt stökigt. Väldigt mycket pisspölar i avlägsenheten utanför min port. Vad händer om männen istället backar lite, släpper in, tystnar. Vad skönt det skulle bli för oss alla. Manligheten är inte alltid så kul. Den borde granskas ordentligt i sömmarna och ifrågasättas.

Det är rätt mycket att axla för att vara det som beskrivs som en riktigt man. Den långa, starka, stabila. Jag har aldrig varit sådan. Jag har inte saknat det heller. Jag har haft nojor av andra slag men känt mig trygg i min manlighet för jag har både snopp, skägg och adamsäpple. Det är väl det som gör mannen. Allt det andra är ju bara på låtsas. Ändå tror jag många män här problem med sin påtvingade manlighet.

Trots att jag ovan påstår att jag inte bryr mig om manligt och kvinnligt, så finns där en tillfredsställelse i att göra manliga saker. Jag kan må väldigt bra av att få använda vår hammarborr och kämpa mig igenom de kompakta betongväggarna i vår lägenhet och sen torka svetten ur pannan med en smutsig trasa. Jag finner ett högt nöje i att åka med till min kompis landställe och hjälpa till. Han ligger och flinande ser på medan jag nästan tacksamt tar mig an att klippa hela gräsmattan med motorgräsklipparen. För att det låter eller skakar eller är utmanande och jobbigt? Jag vet inte vad det är. Men när jag är klar och vi sätter oss på trappan och ser ut över dess jämnklippta yta och han klappar mig grabbigt på axeln och sticker till mig en öl och kanske till och med säger; Bra där...
Då mår jag så bra. Jag känner mig tillfredsställd. Som om min manlighet har hittat en jämnvikt.

Ibland krattar jag upp alla löven också. Eller målar om nåt. Eller sätter ihop en IKEAmöbel.

Är det så att jag känner mig omanlig till vardags och behöver denna kompensation. Är det därför det känns så bra? Eller har det ingenting alls med manlighet att göra. Är det bara så att för mig, som ägnar dagarna åt att sitta still och skriva eller klippa film eller vara kreativ på andra sätt, så är det så skönt att byta ut det som är så svårt att ta på med något som man faktiskt tar tag i. Att bara få göra något - på riktigt. Är det inte egentligen precis lika skönt för Lisa att få borra det där hålet i betongväggen - att få forcera något oforcerbart. Men jag får göra det istället för henne för att jag förväntas göra det. För att jag är manlig? Eller för att jag inte är det och hon vill bjuda mig på en dos. Manlighet. Ordet som man borde akta sig för. Speciellt som småbarnsförälder.

För nu når jag någon slags slutsats här då. Det kommer ju någonstans ifrån. Det manliga och det kvinnliga. Barnen lär av oss. Ser precis hur vi gör. Och vi har aktat oss, ska ni tro - ändå har vi åkt dit på de manliga attributen med vår pojke.
Allan älskar blått. Om han fick bestämma skulle allt vara blått. Han vill ha blått godis i sin godispåse. Han vill måla sin säng blå. Han vill läsa böcker som är blå han vill klä sig i blått. Vad ska bäbisen heta, undrar vi. Blå, säger han.
Han fick en ny fin tavla att ha ovanför sin säng häromdagen men den tyckte han inte om alls. Vad vill du ha för en tavla då?, frågade jag. En blå, svarade han. Vadå, typ blå elefanter, eller?, sa jag men han skakade på huvudet. Nej, bara blå.
Och då ska ni veta att han inte har varit speciellt blåklädd i sitt liv och är det fortfarande inte. Han bara påpekar detta blåa och vi ger honom blandade kulörer tillbaka. Han är cool med det men ändå. Gärna blå.
Samma sak med hans otröttliga fascination till bilar; polisbilar, brandbilar, lastbilar, lyftkranar och motorcyklar. Varje kväll vill han läsa den helt onödiga boken; Gissa fordonet. Varje morgon vill han åka ner och gå ut genom garaget som ligger under vårt hus. Jag förstår ingenting för varken jag eller Lisa har ett liknande intresse och faktiskt inte ens några körkort.
Någonstans ifrån kommer det. Från generna säger vissa. Jag skulle snarare påstå dagis eller samhället. Bolibompa. Men också från oss själva.
Även då jag anser mig vara medveten om allt detta och har en stark vilja att ändra och motarbeta kommer jag på mig själv hela tiden. Att peka på saker vi ser; Titta Allan, vilken häftig lastbil. Eller gå fram till poliser eller stanna vid byggarbetsplatser. För han tycker ju om det. Och jag är en sucker för hans leende.
Men nu har jag ju till och med gått så långt att jag har köpt en FLEXITRAX POLICEFORCE RACETRACK åt honom - som ligger gömd i garderoben och är tänkt som en present när han blir storebror. Men det talar jag inte högt om. Varken till honom eller andra.

(...och så klär vi ut oss till Pippi Långstrump också och har kafferep och låtsas laga mat och läser böcker utan bilar alls i och leker cirkus och dansar och kramas och pussas och säger fina saker till varandra. Bara så ni vet. Och han tycker ju om att måla naglarna! Öhh... i blått)


Jag kan inte riktigt förklara varför han har tomtedräkt i november men den sura minen uppstår när han säger; finns det några snälla barn här, med manlig basröst.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Konsten att vara annorlunda

Det är märkligt vad mycket velande och kraft och mod det krävdes att skriva detta. Eller det kanske inte är så konstigt? Nu är det hur som helst sagt och det finner jag befriande...

Tack cpmamman!


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

Den olösliga patiensen

Jag har alltid haft svårt för att sova. För många tankar i huvudet liksom. Ibland är dom besvärliga - otäcka, oroliga, ekonomiska, apokalyptiska. Men ofta är det bra tankar - kreativa idéer. Filmmanus, bloggtexter, noveller eller vad som helst. Tankar som man borde gå upp och skriva ner förutsatt att man får sova ut dagen efter. Men det får man ju aldrig. Så jag jobbar hårt för att döva. Jag brukar börja med lite spel på mobilen - en patiens som rensar skallens yttre frontlinjer av tankar och tröttar ut ögonen då de tvingas koncentrera sig på den lilla skärmen. Sen lyssnar jag på en saga. Förut läste jag men nu lyssnar jag för att inte störa med ljus och blädderljud.
Senaste veckorna är det Frej Lindqvist som med sin varma finlandssvenska läser Arto Paasilinna. Jag vaggas in och somnar oftast som ett litet barn.

Men låt oss återgå till patiensen. Jag har en mängd olika sorter med varierande svårighetsgrader och igår kväll när jag låg där, extra vaken med skräckslaget uppslagna ögon bredvid Lisa som precis yttrat orden; Nu känns det lite konstigt i magen, och sedan börjat med någon slags djupandning - då valde jag det allra svåraste, överomöjliga kortspelet för det var vad jag behövde just då.
När jag kommit en liten bit in i gåtan tänkte jag att om den här patienten - den som ju aldrig går ut och säkert inte alls kan det - ändå går ut... då föder vi barn inatt.

En tjugo minuter senare lades sista kortet på plats.

Perfekt game. Bonus points; 800. Time; 30.11. Total score; 1434.

Jag var inte trött.

Jag såg på Lisa som nog hade somnat. Jag ville väcka henne och berätta men hejdade mig. Kände att med tanke på vad som väntade var det nog bäst att hon sov vidare. Jag såg på en lilla skärmen och flinade åt mina tankar. Det betyder ingenting, tänkte jag. Vad fjantigt att spå framtiden i ett kortspel. Sen tryckte jag på new game.

Om den går ut igen är det DEFINITIVT ikväll det händer, tänkte jag klokt.

Den gick inte ut. Och det kom inget barn.
Vad var det jag sa...

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 25 november 2009

Upptäckter i den nya världen

Allan älskar kojor. Och han älskar knappar och datorer. Han älskar därför fotoautomater fast jag tror aldrig han fattat vad dom är till för förutom att gömma sig i och trycka på. Vad det är dom faktiskt gör.

Så en morgon var vi ute tidigt och handlade frukost. Vi tog oss ner i den fantastiska Slussen Gallerian - stället där tiden står stilla och inget har åldrats sen åttioåtta (trots renovering). Vi möts av en av dessa automater och Allan rusar in. Jag har nog inte tittat in i en sådan sen mitten av nittiotalet och när jag nu gjorde det slogs jag av häpnad. Jag kände inte igen mig alls. Det var datoriserat med pekskärmar och menyer och Allan - den lilla hackern - var redan halvvägs igenom systemet. Jag blev ändå nostalgisk och berättade målande hur jag tog såna här kort med mina polare när jag var tonåring. Hur man ofta busade och sträckte ut tungan eller gjorde grimaser och Allan avböt; Ja, jag vill det, sa han som om jag erbjudit honom något. Jag noterade att även priset var nytt och jag hade ju inte så mycket mynt tänkte jag tills jag såg att man kunde dra ett kort. Förstås.

Allan verkade ha lyssnat till det där med tungan för den var svår att få in. Det var som om han trodde att det var just den man skulle fota. På sju av åtta bilder (för jag upptäckte att man i den moderna tidsålder vi genomlever får två försök på sig att vara snygg) stack den ut och ja ja...

När det var klart ville Allan förstås ha mer men det kändes för kostsamt. Jag sa högtidligt att nu går man ut och så får man stå vid en liten lucka och vänta och vänta. Väldigt länge får man vänta medan korten framkallas mindes jag med plötslig förfäran och lyfte ner Allan från knäet. Han var ute före mig.
Nu får vi ha tålamod och sen ska korten torka också då får man inte röra, började den omoderna pappan och Allan höll upp de redan printade korten framför näsan på mig som tystnade.
Vilka fina, sa han. Dom ska mamma få. Och hon blev glad (tror jag)

Hur länge har det fungerat så här? Kanske är det dags och skaffa nytt pass snart.

___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

tisdag 24 november 2009

Det som göms i snö...

Så vaknade vi till ännu en dag utan bäbis. Märkligt hur vi varje kväll är så säkra på att inatt - inatt händer det. Och sen så fort dagen gryr och det blir ljust så lägger sig all oro och pirrig förväntan tills kvällen kommer tillbaka. Som om det är mörkret som skulle sätta igång allt. Medan ljuset...

I morse sken solen. Så uppiggande, tänkte jag och steg upp glad i hågen. Jag nynnade till och med på en munter melodi. Säkert någon bollibompavinjett - typ Pomos Piano; Nu är vi här, nu är vi här, underbart att du är där, klappa pappa...

Sen tystnade jag tvärt och kände en ilning genom ryggraden. Det som göms i snö kommer upp i tö. Det som dolts av tre månader mörker och gråa moln och trista dagar träder fram i ljuset. Jag önskade tillbaka det grå.

Alla dessa små små händer.


(klicka på bilden för förstoring)


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 23 november 2009

Höjden av fåfänga

Nu ska ni få höra om mannen som som är så fåfäng att han fixar till håret innan han går och lägger sig så. Jo, men därför att han tänker att om förlossningen sätter igång inatt - och det kommer ett barn och det ska tas fantastiska kort att spara för livet - ja då vill man ju för fan vara lite snygg i håret.

Så han smetar fudge i håret för att få ner sin ilskna mössdeformerade kalufs. Det ska ju läggas till i protokollet att mannen i fråga hade en ryslig frisyr just denna dag. En frisyr skapad av nytvättat hår direkt in i en toppluva. En frisyr så hemsk att det faktiskt befogar tilltaget.

Och mannen; det är jag. Och frågan är om det var en nödvändighet eller om det bara skapar en liten gulaktig fläck av hårprodukt på kudden imorgon när jag vaknar utan nyfött barn.

Tillägg; Det gjorde jag.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Mustaschen

Varje gång jag rakar mig tänker jag att jag ska pryda mitt ansikte med en mustasch. Jag ser länge på mig skäggiga nuna och tänker att idag – idag händer det. Jag höjer min trimmer mot överläppen och låter de små rakbladen jobba.

Varje gång jag rakar mig tänker jag att jag ska pryda mitt ansikte med en mustasch. För jag är så barnsligt förtjust i mustascher. Och jag gillar skägg också. Yviga skägg. Som Serpico. Satan i gatan vilket fint skägg han har. Men skägg kan jag aldrig få för min pappa har gett mig ett fruktansvärt arv - glesväxta kinder. Jag kan aldrig bli den man jag önskar – den yviga Jesusgestalt med frost i topparna om vintern. Men jag älskar dem männen. Dom som vågar löpa linan ut. Dom som låter rakapparaten ligga kvar på hyllan och samla damm vecka efter vecka.
Jag har allvarligt funderat på att skaffa ett trovärdigt lösskägg. Att låsa in mig i två månader och kanske passa på att skriva klart novellsamlingen jag brottas med under tiden. Medan jag låtsas att skägget växer Och sen bara komma ut – tittut – helt hårig och med trehundra sidor text - två flugor i en smäll. Undrar om nån skulle köpa skägget? Antagligen inte. Jag får nöja mig med min mustasch.

Varje gång som jag rakar mig så står jag alltså där framför spegeln och drömmer om min mustasch och så börjar jag skapa. Jag börjar med en Hulk Hogan men den håller aldrig för jag har en centimeterlång glipa vid mungiporna. Ett ingethårland. Ett glapp. Så jag rakar rent hela käkpartiet och gör en Burt Raynolds istället. Jag ser på mig själv en stund och accepterarar att det inte är så snyggt. Jag börjar då trimma ner den. Trimma den till en lite finare gangstermustasch – ni vet två trekanter som letar sig ner till vardera mungipa. Jag blir alltid missnöjd på grund av en hårlös liten fläck strax ovanför vänsterläppen. Jag känner till defekten – ett ärr från min ungdom – ändå försöker jag varje vecka. Försöker och misslyckas och det är då jag svär högt och tar till Tangon. Ett fint streck som lite kaxigt vilar på överläppen. Men det blir aldrig kaxigt. För jag har inte precisionen som krävs. Jag lyckas alltid rycka till någonstans under resan och skapar då ett tomrum. Oftast på vänster sida. Jag kan inte förklara varför det blir så – har inte lagt ner någon vidare forskning i ämnet men det är sorgligt. Jag rakar bort hela den stympade vänstersidan och ser på min halva mustasch. Tänker för ett kort ögonblick att det kanske är kul. Att det är humor. Att det skulle skapa en ny trend. Varje gång tänker jag så och sen rakar jag av hela skiten och motiverar min nakna överläpp med att Allan inte pussar mig med mustasch. Och Allans pussar kan man ju faktiskt inte leva utan. Så varför försöker jag ens.



______________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 20 november 2009

Ett fall för hälsovårdsnämnden

Det är kväll och vi rundar av dagen med lite lugnare lek i sovrummet. Jag och Allan sitter och fiskar från hans säng och har riktigt trevligt. Det enda som fattas är en termos med kaffe och några mackor med prickig korv. Och så lite fiskelycka förstås. Men å andra sidan vet jag inte vad som skulle kunna nappa.
Våra metspön är en kvarleva från en fiskdamm vi hade när han fyllde tre. Oj, vad han tyckte det var kul med fiskdammen. Besvärligt kul måste jag medge för han ville aldrig ta ner det där jävla skynket vilket gjorde det onödigt svårt att ta sig in i garderoben om morgonen. Men så en dag var skynket plötsligt borta och det på grund av en tomte som hade kommit under natten och tagit det vidare till nästa kalas. För det är så det går till. Eller hur? ELLER HUR?
Men nu när dörren öppnas till oss är det ingen tomte som kommer utan Lisa som tittar till oss och säger; Nämen, sitter ni och fiskar?
Allan nickar malligt. Vad fiskar ni för något?, frågar hon vidare och sätter sig bredvid.
Allan väntar inte många sekunder innan han svarar; Silverfiskar!

Ofta förvånas jag över vad för ord han snappar upp och det faktum att skadedjuret faktiskt finns på vår toalett och är en tröttsam del av vår vardag gör det ju bara ännu roligare. Hur fan blir man av med dom? Silverfiskarna. För nappar det gör dom inte...

Om ni tycker jag skriver bra kan ni trycka på länken - Pappabloggar Sverige - och lägga en röst på mig.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 19 november 2009

Barn av vår tid

Jag satt och funderade på det här med hur vi uppfostrar barn nu för tiden. Att vi tar in dom i våra liv - låter dom styra och vara med och bestämma. Att vi sätter oss på golvet och leker med dom. Att vi talar till dom som jämnlikar. Kan tänka mig att det förr i tiden var lite mera restriktioner kring hur ett barn skulle sköta sig. Att de kanske skulle lyda och ta ansvar. Leka själva och inte störa. Att de skulle äta upp maten och dessutom låta den tysta mun. Att de skulle vara tacksamma och respektera de äldre. Uppföra sig liksom.

I morse. I hallen. Klockan är strax innan nio men Allan har fortfarande pyjamas på sig. Jag sitter på golvet och lekar galna tröjan - en hysterisk lek som går ut på att tröjan har blivit helt bananas och det enda sättet att få den "normal" igen är att sätta den på kroppen. Sen blir det galna byxan. Galna strumpan. Ni fattar. Men det funkar inte idag. Allan tittar inte mot mig eller den tokiga tröjan utan hämtar istället en låtsastårta som jag gjort åt honom i en av mina kreativa-och-bra-pappan-stunder. Han gillar att kasta tårtor i ansiktet på folk - inspirerad av cirkusclowner. Och vadd kladdar mindre än grädde. Det var en parantes.
Han går rakt förbi mig och öppnar dörren till toan. Där inne ligger Lisa på alla fyra och morgongravidkräks i toastolen. Allan säger att han vill slänga tårtan i hennes ansikte och Lisa ser minst sagt besvärad ut men vänder ändå upp ansiktet och ler; En gång då, säger hon och tårtan kommer flygande. Smack. Allan vill göra igen. Bara en gång till, säger hon för det är på gränsen till vad hon pallar och sagt som gjort. Smack. Sen vänder sig Lisa ner till toan igen och fortsätter sitt kräkande medan Allan nöjt stänger dörren och går förbi mig och min helgalna tröja - in i vardagsrummet och sätter på teven. Jag hör Willie Craaford sjunga Nicke Nyfiken-vinjetten och jag hör att Allan gillar det starkt och tänker inte flytta sig från tevesoffan utan strid.

Det hade sett annorlunda ut under förra seklet. Då fanns ju inte Willie Craaford.


___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 18 november 2009

Falskt alarm

Jag vaknar av att det kliar något vansinnigt i min näsa. Så jag kliar tillbaka och byter ställning. Allan ligger bredvid mig med sin fot uppslängd på min mage och jag inser att jag inte märkt när han kommit upp till oss. Nu sover han djupt och snarkar lätt. Där Lisa brukar ligga med alla sina kuddar under magen och armen och höften och ryggen – där ligger nu ingen. Bara kuddarna. Jag kastar en blick på klockan och registrerar noll tre någonting. Sen reser jag mig till halvsittandes och ser ut genom den öppna sovrumsdörren – ser in i vardagsrummet där Lisa står vid fönstret. Hon håller båda händerna under magen och vaggar sakta fram och tillbaka. Vi möter varandras blickar och det är väl självklart vad hon misstänker. Jag lägger mig på rygg och känner en omedelbar nervositet sprida sig i kroppen. Ta över. Jag ligger så ett tag innan jag lyckas ta mig upp och gå till henne. Märkligt att man har haft nio månader på sig att ta in och förstå. Ändå känner jag mig fullkomligt oförberedd. Som om jag först nu – i denna stund – blir varse om att vi ska ha ett till barn. Okej, säger jag och sätter mig i soffan. Vad händer?
Men det visste hon inte riktigt. Något hände. Något var nytt och konstigt. Sammandragningarna var täta och en del andra märkliga fenomen hade uppstått men hon visste inte. Så här var det inte förra gången. Då började det med vattnet som gick plötsligt och rakt ner på vår rosa badrumsmatta…

Att förlösa ett barn är nog bland det absolut mäktigaste jag någonsin gjort. Det går inte att jämföra med något annat. Jag minns Allans förlossning som en händelse så fylld av kärlek och glädje och lycka. Jag minns positivt. Jag förklarar det så för folk vi träffar; att det bara var härligt. För folk som själva fött barn och kanske tyckt att det var pyton. Men jag tyckte det var guld. Och Lisa också. Ändå - när jag tänker igenom händelseförloppet - ser jag ju hur det mycket lätt kan uppfattas annorlunda.

Vattnet gick för tidigt med Allan. Inte så det kändes något vidare allvarligt – bara fem dagar tidigare än normalen – men vi stack in till BB med vissheten att när vi kom hem igen skulle vi ha med oss ett barn - för så är det med för tidig vattenavgång. På grund av infektionsrisken ger man kroppen två dagar att sätta igång sig själv och sen hjälper man den på traven. Vi betade av de två dagarna utan att något hände. Sen sattes det igång och vi hade en fantastisk natt då vi kämpade storslaget och enat och kände oss starkast i världen. Tänkte att det här var ju ingen match. Det var innan helvetet bröt lös.

Och det blev stormigt och vilt och galet. Vi tappade kontrollen och takten i vår inövade profilaxandning och en barnmorska - som jag kom att tycka mycket illa om - tryckte den förbannade lustgasen i fejan på min kämpe – gjorde henne flummig och illamående. Jag backade för jag kände att vägen fram – förbi vår barnmorska som helt okänsligt tog kommandot och förbi min höga flickväns dimmiga blick – var för lång och hård. Och när Lisa ropade på Epidural kände jag mig totalt menlös. Vad visste jag – hade hon så förbannat ont är det klart att hon skulle ha lindring. Jag kunde inte sätta emot. Vågade inte gå emot barnmorskans bättre vetande. Det är klart att det inte var mitt beslut men ändå...

Narkosläkaren kom in. Han hade en fånig hatt på huvudet. Lisa såg honom och sög in honom – sin frälsare – han som kunde rädda henne från helvetet. Jag satte mig i en fåtölj i ett hörn och såg på dem. Lisa såg inte mot mig alls. Fånigt nog var jag svartsjuk. Jag erkänner det nu – jag tyckte inte om den där jävla narkosläkaren heller. Han gjorde mig så liten.

Men han kunde inte frälsa - kunde inte lägga sin bedövning för det var för sent. Det var plötsligt dags att krysta ut det som skulle bli Allan. Och narkosläkaren ville gå igen. Lisa ropade efter honom – bad honom stanna. Han tog till och med hennes hand en stund innan han vinkade fram mig – placerade mig på en stol bredvid Lisa – och gick. Även detta kändes ju jobbigt – att han – som såg ut som en snygging från cityakuten (eller är det något jag inbillar mig) berättar för mig hur jag skulle bete mig i min förlossning. Men nu i efterhand var det nog bra gjort för jag hade fått panik och slutigt mig. Han var kanske inte så tokig ändå – George Clooney.

Jag höll hennes hand och viskade uppmuntrande genom krystarbetet. Mitt hjärta gick på högvarv. Jag var skräckslagen. Jag tolkade allt jag såg. Enligt journalen vi senare fick ta del i var mina tolkningar felaktiga men barnmorskans utrop lät upprörda och ansträngda – som om allt höll på att gå åt fanders. Hjärtljuden sjönk tyckte jag mig se på kurvorna. En läkare kallades in. Jag var så anspänd. Så rädd. Redan så känslomässigt fäst vid någon jag inte än träffat. Men så kom barnet. Jag tror det började skrika relativt direkt och lades upp på Lisas mage. Det. För jag såg inte vad det var för sort. Jag såg ett litet blått, blodigt, hopskrynklat, gallskrikande ansikte. Jag såg en liten rumpa. Och en slank rygg. Små, små händer och fötter. Och jag kände sådan lycka. Sådan oerhörd lycka över att det var över och att det verkade gått bra att jag började gråta. Anspänningen var för stor och dammen brast. Jag tror aldrig jag har gråtit så innan. En gråt så oerhört. Så omöjlig att hejda. Jag grät så att det lät högljutt och den dumma barnmorskan sa åt mig att jag inte behövde vara ledsen. Att allt hade gått bra. Jag ville förklara för henne att jag inte alls var ledsen utan lycklig på ett sätt jag aldrig tidigare varit med jag kunde inte forma ord. Och hon lyckades bara tolka fel och gick till och med fram till mig och klappade min axel. Försökte trösta. Jag stängde henne ute. Ville vara med min tjej och mitt barn. Jag lyckades fråga Lisa om hon sett var det var för kön och hon trodde en pojke. Vi fick det bekräftat. En pojk. En grabb. Ett friskt gossebarn som det beskrivs i journalen. När jag lugnat ner mig lite bad jag någon ta ett kort på mig och Allan.



Ett kort på en helt förstörd och känslomässigt omtumlad far och hans friska gossebarn.
Men det var inte riktigt så. Gossebarnet visade sig vara snabbandad. Läkare såg över honom. Bekymrade sig. Och vi flyttades till neonatalavdelningen för förtidigt födda och blev kvar i tio dagar. Denna tid var så märklig. Jag var så orolig för min nyfunna vän. Så rädd att han skulle fara illa. Att han skulle dö. Någon man bara känt i några dagar blev ens allt. Jag tror att jag knöt an till honom oerhört under dessa dagar. Så allt började så. Turbulent och farligt. Och jag kände att jag aldrig älskat någon så. En ovillkorlig kärlek till den lilla trekilosknytet som blev stucken i foten för blodprov och sondmatades och solades för gulsot och slutade inte andas fort. På tio dagar. Men sen. Äntligen. Sen blev det bra. Utan förklaring stabiliserades hans andetag. Rynkorna på läkarnas pannor slätades ut och mitt hjärta slog lugnare. Man trodde att han haft fostervatten i lungorna. Trodde. Men det spelar ingen roll nu. Nu är han ju värdens skönaste typ. Nu väger den lilla för tidigt födda sexton kilo och är skitjobbig och underbart rolig.

Och nu ska han bli storebrorsa också. Världens bästa. Men inte än. Sammandragningarna lugnade ner sig. Vi somnade till slut. Men känslan stannade kvar. Känslan av att det faktiskt kommer hända något. Något sånt där fantastiskt, häftigt underbart. Något som om tre år kanske kommer älska cirkus och slå ut med armarna och ropa; tata. Och trolla med trollformen; hokus pokus filly frukost. Precis som Allan.



___________________________________________
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se