Klockan är 04.00. Prick. Lisa sover. Allan sover. Men alla sover inte. Jag, till exempel, jag sitter ju här och hamrar mig fram på tangentbordet - långsamt med bara höger hand. Lilltjejen ligger här bredvid. Klarvaken. Med små kolsvarta ögon ser hon upp på mig från korgen sugandes på mitt vänstra lillfinger. Det sitter liksom fast i henne. Tar jag ut det blir ond. Har jag kvar det förblir hon lugn och klockan fyra på natten föredrar jag lugn. Jag är trött som ett as och mina armar värker efter en dryg timmes promenerande och vaggande och vyssande. En nattpromenad utan slut tycktes det tills jag mindes mitt lillfinger. Mindes hur Allan gick igång på där när han var nyfödd. Jag stannade upp och såg på mitt minsta finger, kände dess kraft påmindes om löftet vi gett om att inte göra samma misstag igen. Det var hans drog, Allan, och vi satt bokstavligen fast i honom. Han vägrade napp och älskade lillfinger. En napp kan man hänga upp i trädet på lillskansen men ett lillfinger är det värre med.
Vi skulle inte göra om det, hade vi lovat. Vi skulle inte gå på den minan igen...
Jag gav henne fingret och med en omedelbar tillfredsställelse slutade hon gråta. Det enda som hördes var smaskandet från hennes tandlösa gom - hennes verklösa försök att få mjölk ur ett finger.
Mitt lillfinger måste se ut som ett russin vid det här laget.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, spädbarn, lillfingrar, gråt, vakande
Intressant.se
söndag 13 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hehe, ja de där lillfingrarna brukar vara goda. Som tur var tyckte våra barn att nappar blev ok efter en stund så våra lillfingrar behövde bara agera mysmys de första veckorna.
SvaraRadera