Några ord om musikalisk självsäkerhet

Musiken har klivit ut ur mitt liv. Det låter kanske lite väl dramatiskt och det är det också. Jag lyssnar och njuter och nynnar och sjunger men oftast när jag sätter på en platta är Allan direkt där och byter till "Här dansar Herr Gurka både vals och mazurka". Inget ont om den låten - det är onekligen en svängig bit - men den versionen vi lyckas hitta på Spotify är aningen själlös. Och sen är det ju kanske mitt fel att jag lärt upp Allan i datorkunskap att han i stort sätt är självgående på nätet och i våra mer frekvent använda program - att han klarar av att stänga av "vuxenmusiken" och sätta igång sin egen lilla playlist. Men Allans datorvanor hade jag tänkt avhandla i ett annat inlägg. Det här skulle handla om något annat. Nämligen;

Jag har precis lämnat av Allan hos mina föräldrar - lämnat honom med ett sting av dåligt samvete för det är ju nyår och han får inte vara med. Men nu är jag ute i snöyran och skakar det av mig. Jag stoppar en lur i höger öra. En i vänster. Trycker på play. Nåt lugnt går igång. Nicolai Dunger skulle jag tippa. Snudd på andligt. Och små snöflingor yr omkring mig.
Först när jag går ner för trappan mot tunnelbanans plattform känner jag det. Det där som musik i lurar kan göra med en. När det blir som ett soundtrack som sätter stämningen till bilden och karaktärerna. Beastie Boys "So wat'cha want" börjar och något händer med stegen. De blir tyngre, gången mer rytmisk, blicken - livsfarlig. Jag gungar ner på plattformen som om jag var fullkomligt oövervinnerlig. Möter folks blickar och håller kvar. Huvudet börjar gunga upp och ner. Kanske smiter en liten fras ut ur mina läppar - in my head I just wanna take em down.
Tåget kommer. Jag stiger på. Jag äger. Jag inser att jag inte kan texten utan bara minns den med den låtsasengelska jag kunde när jag var fjorton. Skitsamma. Jag sitter. Ser på folk. De beter sig precis som det låter. Eller ser jag bara vad jag vill se. När vi närmar oss Slussen går Search and Destroy igång som om stämningen är menad att manas på. Nu är jag inte bara cool. Nu är jag även livsfarlig. Folkmassan delar sig enbart av min uppenbarelse. Jag tänker att; jag kanske inte ser så där bitig ut - så där stark och tung - utan snarare som en sån där liten envis jävel som inte ger sig för än striden är över. Som reser sig och försätter slåss trots att det sitter en yxa i huvudet liksom.

Och kläderna sitter helt perfekt. Jag känner mig så snygg. så fulländad. Rocken flänger och fångas av vinden. Kängorna gör självsäkra avtryck i snön. Jag klampar in på Konsum. Skjutdörrarna slängs upp - inte för att dom är programmerade att göra så när någon närmar sig utan för att jag närmar mig. Jag. Children of the revelution. Uff... DA DA DADA DA DA DA DA DA DA DADA DA DADA. Jag glider in i affären. Grabbar tag i en mandarin. Bollar den lite i handen innan jag slänger den rakt i nyllet på en butiksanställd och säger; Du... var är blöjorna?
Han pekar med ett darrande finger.
Jag rör mig likt en oemotståndlig man från en kalsongreklam. Jag stannar vid Librohyllan. Plockar på mig ett paket med Up & Go XL. Och stjärtlappar. Känner hur jag sakta men säkert tas ner på jorden igen. Hälsar på en pappa från dagis och önskar gott nytt. Plockar på mig frukostflingor med chokladsmak och hittar Astrid Lindgrens matinéer billigt i DVD hyllan. Och känner hur pulsen går upp lite över fyndet. Och när T-Rex ersätts av en version av Jag ritar som jag vill blir soundtracket till filmen om mig mer trovärdigt. För jag är ju Pappa Kalle nu. Vare sig jag vill eller inte. Och jag vill.

Och med detta sagt önskar jag ett gott nytt år och hoppas att vi följs åt och frodas även under 2010.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, musik, soundtrack, självsäkerhet
Intressant.se