I väntan på vem då? Tomten?

En märklig helg följs av en märklig vecka. Man går liksom runt i cirklar och kastar förväntansfulla blickar på magen. Magen tittar tillbaka men visar inte på något sätt vart åt det barkar. Den är som ett enda stort gåtfullt leende. Och jag vågar inte gå till kontoret. Vet inte vad jag skulle göra där? Drar istället några penseldrag med vit färg på skötbordet som den lila nya ska bytas på. Det känns manligt och bra.
Och Allan är lite förkyld och hemma från dagis. Det gör inte saken lättare för han väntar också. Och vill ha vår frånvarande uppmärksamhet. Och vi delar med oss av den så gott vi förmår och ger samtidigt varandra gåtfulla blickar. Jag ser en grimas på hennes läppar - Undrar ljudlöst; värk? Bara en blick, ett höjt ögonbryn. Hon fattar och skakar otydligt på huvudet och säger samtidigt; ja, det var bra trollat, Allan - trots att han inte alls lyckats trolla bort kronan utan istället avslöjat hela illusionen av tricket han visar oss. Jag tolkar henne fel och tror att huvudskaket var en förlängning av grimasen - av värken - och tar upp mobilen för att ringa taxi. Hon skakar överdrivet på huvudet och pekar på sin rumpa. Visar att hon satt på en legobit.

Plötsligt var det dags för middag. En middag jag helt förbisett. Men jag axlade ansvaret och sa att jag skulle ge mig ut i snålblåsten. Allan skulle med, hörde jag honom säga - eller gråtskrika som om han redan visste att han inte skulle få trots att han inte frågat - och jag tänkte att det kanske var bra så hon fick vila lite. Okej då, kompis, sa jag som tror mig ha förstått att om man ger tydliga regler inför något så går det lättare att genomföra. Det har fungerat ibland att man förklarar att nu får du följa med ner i tunnelbanan utan vagnen men då vill jag att du håller mig i handen hela tiden och inte springer före i rulltrapporna för då blir jag arg och ledsen och rädd och så gör vi det aldrig mer igen. Oftast har det fungerat. Man har liksom skrivit ett litet muntligt kontrakt. Så nu satte jag mig ner framför den lilla sötnosen och tog ett faderligt tag i hans armar och sa lugnt men bestämt; På ett villkor. Du klär på dig vad jag säger åt dig att klä på dig och du gör det nu - annars går jag själv direkt. Du sitter i vagnen tills vi kommer till Konsum. Sen kan du köra knattevagn och hjälpa till att plocka varor och ha skitkul men när vi går hem så går vi hem och helst inget tjafs. Okej?
Han nickade ytterst övertygande. Lisa skakade skadeglatt på huvudet och sa att vi aldrig ens skulle komma iväg men jag stod på mig; Den här gången går det. Jag skickade in Allan i garderoben att klä på sig kalsonger, byxor, strumpor och en tröja medan jag själv skrev ordet "purjolök" på en inhandlingslista. Och jag skrev "glasspinnar" och "tomater" och "revbensspjäll" och "grillad kyckling". Det tog lite tid där inne i omklädningsrummet. Behöver du hjälp, Allan, undrade jag. Nej, det går bra själv, skrek han tillbaka. Bananer, kaffe, mjölk...

GOD JUL!!!!

Jag vände upp blicken från pappret och såg mot min son som stod framför mig med utslagna armar. Förvisso påklädd, eller snarare utklädd. Till tomten i tomtepyjamas och tomteluva. GOD JUUUUUL!, skrek han igen som om jag inte hört honom första gången. Lisas skratt läckte ut från hallen där hon satt utan att se men ändå förstod hon. Förstod att hon hade haft rätt.




Läs även andra bloggares åsikter om barn, graviditet, missförstånd, tomten
Intressant.se