söndag 24 oktober 2010

Klockan 20.36

Hon står upp i sängen och gråter tröstlöst. Hon behöver sova men är alldeles för trött för att kunna förstå det - och somna. Istället bara skriker hon och krokodiltårarna väller ur hennes vackra ögon. Du måste sova, Milla. Det är därför, säger jag vuxenförnuftigt. Men hon vägrar höra på det örat.
Allan hoppar i sängens andra ända. Han hoppar och hoppar och ropar uppsluppet att: Jag är så pigg! Så ropar han och skuttar. Oj, vad jag är pigg! Han hoppar högt och gör ett helt varv i luften. Milla skriker.
I mitten ligger jag. Jag ligger på rygg och stirrar i taket. Lisa ropar något ifrån köket men det är inte en chans i helvetet att jag uppfattar det genom larmet. Vilken ful taklampa vi har, slår det mig helt plötsligt. Och sen tänker jag på att vilka häftiga barn jag har. Milla står upp. Oj, vad hon står. Hon har stått själv i säkert trettio sekunder nu utan att sätta sig ner - Vilket är det längsta hittills skulle jag tippa. Och samtidigt hoppar Allan så sängen rör sig - och vad skriker hon högt! Hon är inte elva månader än. Allt sammanlagt - en prestation. Verkligen anmärkningsvärt. Min Milla.
Och Allan sen. Som gör hela varv i luften. Som värsta balettdansören. Och tanken backar en timme - dit när vi står nere i källaren för att boka en tvättid och Allan pekar på en stor svart dörr som han aldrig pekat på förut och säger; Vad är det där för stor svart dörr?
Jag läser; Fläktrum, och säger det också högt varpå han frågar; Pappa, kan vi inte gå in och fläkta oss lite? Bara en sån sak.
Nu står han här, halv nio på kvällen, som en frisk fläkt och är pigg. Jag har nog aldrig varit så här pigg förut, påstår han högt. Lisa upprepar något från köket men jag hör inte. Milla skriker. Och står upp fortfarande. Vilka fantastiska ungar...


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 13 oktober 2010

Imorgon

Jag brukar sällan göra sånt här. Alltså publicera två inlägg på en och samma dag. Men med tanke hur dålig jag varit i mitt bloggande på sistone så blir detta som en slags kompensation. Och kanske ett försök till förklaring. Och en uppmaning till er att hålla era tummar så de vitnar imorgon (torsdagen den 14:e oktober). Varför då då, tänker ni? Jo det ska jag ju förklara om ni bara lugnar er lite.

Vi backar. Två veckor backar vi ungefär och vi ser mig sitta i ett mörkt klipprum. Jag klipper reklamfilm under intensiv tvåveckorsperiod när det plingar till i mailboxen.
Mailet kommer från ett bokförlag och i texten kan jag räkna till tre utropstecken och ett frågetecken. Utropstecknen följer efter meningar som berättar hur mycket dom tycker om ett visst manus och frågetecknet följer naturligt efter en fråga. Kan vi ses? Och det kunde vi förstås.

Ni känner spänningen i luften. Och då pausar vi igen och backar vi ändå mer. Ända hit. Ett år tillbaka. Det var då jag skrev Manne gräver ett hål. Och det var då Mats Eriksson ritade pojken. Det var där han föddes. Att det sedan tog mig ett år att printa bilderna och texten, sammanfatta projektet och lägga det på lådan är oförklarligt. För när jag väl fått tummen ur och gjort det tog det bara en vecka innan jag fick svar. Och precis det svaret jag hoppades på dessutom. Och mer därtill för deras entusiasm var näst intill generande. Ni kan tro att jag blivit lite kaxig...

Så här sitter jag nu, närmre mina drömmar än jag någonsin varit. Jag kan fan ta på dom. Nästan. För imorgon kan jag förhoppningsvis besvara frågan; Jaså, du skriver. Har du gett ut nån bok då? Med ett självklart ja istället för det sedvanliga; Nja, du förstår att skriva... bla bla...
Imorgon, mina vänner gäller det. Imorgon är det utgivningsbeslutsmöteB. Wahlströms. Imorgon håller vi tummarna för denna lilla pojke och hans egensinnige pappas förverkligande. Imorgon.



Heja Manne! Heja Mats och Heja My som färglagt och gett liv. Och heja mig!




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Viktiga ord och stora meningar

Milla, kan du säga glass?
Vi ligger i sängen och Allan som alltid är så hjälpsam och klok - han lär sin syster några viktiga ord. Ord som man behöver kunna för att klara sig framåt i livet. Hon svarar inte. Säger inte efter. Hon är mer intresserad av en lampknapp som hon knäpper av och på. Av och på. Av och på.
Kan du säga godis? försöker han. Godis, upprepar han. God - Is. Men hon kan inte. Hon kan bara knäppa av och på. Av och på.
Lördag, Milla. Säg lördag.
Hon kan inte prata Allan, mumlar jag sömndrucken.
Det kan hon visst, säger han och fortsätter envist. Lördag. Lör...
Lö... säger Milla snabbt utan att släppa lampknappen varken med blicken eller handen.
...dag, avslutar Allan.
Da, säger Milla samtidigt som hon släcker lampan. Löda.
Bra, Milla, säger han och hon klappar händerna. Sen kastar hon sig mot madrassen och kryper i ilfart mot sängens ända utan att verka ta notis över att den faktiskt slutar existera där. Allan skrattar.
Milla, skrockar han. Milla är som en spårvagn. Hon går bara iväg hela tiden.
Öh, okej - säger du det så..., säger jag och kastar mig efter henne och får tag i hennes ben precis innan hon rasar i golvet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

tisdag 12 oktober 2010

Mitt skägg

Det är helt lugnt, tyst och stilla. Hon ligger inte oroligt och gråter på min mage. Hon kastar sig inte fram och tillbaka i dramatiska utfall över sängen som hon gjort de senaste två veckorna. Istället ligger hon bara stilla och ser på mig med stora, små, mörka ögon.

Vi körde Cold Turkey på kvällsamningen. Från den ena dagen till nästa fanns inget bröst där vid läggning längre. Vi behövde göra så för det som var var ohållbart. Och hon - hon som somnat ätandes i tio månaders tid - i hela sitt lilla liv - blev förbannad. Jag kan förstå det. Jag kan förstå att abstinensen kom och röjde och slet i hennes kropp - var fan är min tutte, liksom. Men hur mycket jag än förklarade att; Det är ju det som är grejen, Milla - det är inte din tutte. Det är Lisas tutte. Hur mycket jag än förklarade så ville hon inte förstå. Det är hjärtskärande att ha en så ledsen, liten, tröstlös nära inpå. Och vetskapen om att räddningen är så nära, bara ett rop bort. Bara ett; Fan jag pallar inte! och så skulle dörren slås upp och trösten skulle komma. Ändå ropade jag inte därför att jag ville verkligen palla. Jag ville göra oss självständiga nu för det är fan på tiden att vi blir det. Så jag kramade och vaggade och nynnade och pussade mitt förtvivlade knyte och hon la sig pladask på mig och grät. Men lät mig trösta. Som om hon visste och accepterade vad som måste göras men ändå var helt förstörd vid tanken. Som om jag gick an i brist på annat, bättre.

Närhet och kärlek är medicinen - tänkte jag. Vi testade en så kallad skrikmetod på Allan när han var liten och det var fruktansvärt. Det gick rakt emot allt vad jag står och kämpar för men ändå försökte vi - vi ansåg oss väl tvungna och vi visste inte bättre. Då. Jag ångrar det bittert men jag klandrar mig inte.
Kärlek. Närhet. Säkert skapar mitt tröstande ett nytt behov - en ny drog. Men jag vill inte säga godnatt till mitt barn och stänga in det i ett mörkt rum för att somna själv. Jag vill läsa och sjunga och ligga nära. Jag vill se ögonen bli tyngre och tyngre och dimmiga och jag vill känna andetagen nära och sen, men först då, vill jag pussa min sovande i pannan och viska; Godnatt, liten innan jag släcker lampan och smyger ut. Lycklig. Det är den finaste stunden på hela dagen. Läggningen. Det är mitt behov. Min drog.

Men det är inget kul när hon gråter. När hon inte är med på notorna. I fjorton dagar.

Hon är stilla nu. Efter fjorton dagar verkar hon gilla läget och hon ligger med vidöppna ögon och ser på mig. Tar in hela mig och jag vågar knappt andas. Så lyfter hon sin lilla hand och lägger den på min kind. Hon leker med fingrarna där - i mitt orakade ansikte leker hennes fingrar. Fångar upp. Slätar ut. Stryker med. Hon stannar till och ser på min haka, kupar andra handen under den. Klappar den ömsint och försiktigt fram och tillbaka. Hakan alltså. Och jag ligger blixtstilla och stel. Vågar varken sjunga, vagga, nynna eller kramas. Vågar knappt lita på - men låter bara magin pågå och fortsätta i lugnet. Så här andaktsfullt har det aldrig varit i denna säng, tänker jag och ler.
Hon rotar vidare i min ovårdade skäggväxt och så nickar hon plötsligt som om hon sa; Okej, farsan - du duger väl till läggning också då. Jag nickar försiktigt tillbaka. Tacksam. Hon kör dubbelgreppet. Hakan och kinden roterande rörelser och slutligen ser jag hur ögonen beslöjas av det där obeskrivliga skimret - tecknet på att hon är nere för räkning. Jag räknar och ögonlocken faller och rörelserna mot mitt ansikte blir långsammare och slöare för att tillslut stanna helt - som ett gammalt ånglok som gnisslande bromsar in vid en perrong. Handen ligger stilla mot min kind. Den blir tyngre och tyngre. Den börjar glida av. Sakta glider den och hennes små fingrar krattar mina strån. Så rasar den och landar i madrassen med en liten duns. Vi är fria!

Jag går ut och jag skiner. Stolt och stark. Kaxigt medveten om att jag har nåt som inte hon har. Nu har de börjat. Jag har funnit det. Mitt vapen. Mitt skägg. Min tutte!


Det var ju också ett jävla sätt att avsluta en vacker text på...



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 11 oktober 2010

tisdag 14 september 2010

Jag klipper

Jag sitter och jobbar. Klipper film. Kaffet är så där. Rummet är kyligt och mörkt. Jag har ingen täckning på mobilen. Hemma äter dom kanske middag nu. Något gott säkert. Falukorv om Allan fick bestämma. Oxfilé med den där rödvinssåsen som vi gjorde i somras (som man kokade i flera timmar) - om jag fick bestämma. Men det fick jag ju inte. För jag sitter ju här, i en annan stadsdel. Utan täckning. Och klipper.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 10 september 2010

Svarte Petter

Barn är goda. Trots till trots och bråk och skrik och ja; jag känner mig tidvis både utstött och ogillad av Allan. Han kan vara rent förjävlig. Och det kan säkert jag också vara. Men jag tror jag är god och jag vet att Allan är det. Det blir tydligt ibland. Som när jag hittade en gammal Svarte Petter- kortlek i en byrålåda och blev helt ivrig.
Allan, Allan, ropade jag. Jag har hittat ett spel som jag spelade när jag var liten. Och som är rätt enkelt att förstå!

Jag samlade hela familjen och delade ut korten i tre högar. Okej, sa jag. Så här; Man kollar på sina kort och visar inte för dom andra. Sen ser man om man har par i nåt och om man har det så lägger man ut dom på bordet. Okej Allan?
Okej pappa!
Bra och sen så ska jag ta ett kort av dig och så hoppas man att det är ett kort som ger mig ett nytt par. Och sen tar mamma av mig och så tar du av mamma och så håller man på. Det är väl inget svårt?
Hur vinner man?, undrade Allan vetgirigt.
När man inte har några kort kvar har man vunnit. Och är man sist kvar med Svarte Petter på hand så har man förlorat. Så är det. Svarte Petter är en smutsig pojke om jag inte minns fel.
Den här?, frågar Allan och plockar fram kortet från sin hand. Visar.



Ja, just det. Ha ha. Men nu skulle man ju inte visa att man har just det kortet. Det ska du bli av med.
Nehä!
Jo. Det är hela poängen med spelet. Man vill inte ha Svarte Petter. Svarte Petter är dum.

Nähä, Svarte Petter är inte dum.

Jo, Svarte Petter är jätte dum. Man vill bli av med honom.

NÄÄHÄÄ, SVARTE PETTER ÄR INTE DUM! HAN ÄR SNÄLL!

Men Allan. Spelet är liksom...

Du är dum!!!

Men Allan... Ehh... Okey. Han är inte dum. Dum är ett dåligt ord. Men han är inte så bra då. Kan vi säga så. Men vill inte ha honom.

Men jag VILL ha Svarte Petter!

Okej, men då förlorar du.

Varför då?,
frågar Allan utan ett tecken till förståelse i rösten.
Därför...

Jag bromsar upp och ser på korten i min hand. Dom är gammaldags. Flickor i kjol, pojkar med vattenkammat hår. Blått och rosa. Busigt och rart. Och så Svarte Petter. Skamfläcken. smutsig av svart kol. En fattig grovarbetares bastard till unge. En som inte kan åka på skidsemester eller traska runt i en trägård med ett paraply av siden. Smutsig - men väldigt glad. Därför...



Vet du vad, Allan. Vi ändrar i reglerna. Den som sitter sist kvar utan kort men med Svarte Petter i hand - den vinner. Svarte Petter är inte dum. Svarte Petter är snäll och bra.

För ibland så kan man ändra sig. Det behöver inte vara krångligare en så.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

tisdag 7 september 2010

Flickan vid sjön

Milla vaknade, febrig och het och snorig. Och jag skyndade in till henne och kröp nära. Jag tänkte att hon inte fick väcka Allan och att hon skulle somna om och att jag för en gångs skull skulle göra det själv. Utan mamma och tutte och mammighet. Min faderliga ömhet fick räcka till. Det var dags nu. Att räcka till.

Jag klappade henne på den varma, silkeslena magen och la min svala panna mot hennes. Det pös till. Hon rullade upp på min arm men fann inte ron. Jag började nynna tyst in i hennes huvud och plötsligt stod det klart för mig vad som krävdes. Det var så tydligt. Lika tydligt som en myra i en lupp. Lika klart som korvspad. Milla behövde höra melodin som den lilla människoflickan vid vattnet i slutet på Djungelboken nynnar. Då och endast då skulle hon kunna somna. Det var vad som fattades Milla i denna stund och jag vet inte varför jag visste det men det gjorde jag. Kanske var det en tvångstanke, kanske något slags halleluljamoment. Men det var så.

Lika snabbt som lösningen uppenbarade sig - lika snabbt föll den. Jag kunde inte komma på hur låten gick. Kunde inte frammana melodin. Jag kunde den - absolut. Men just nu, när den behövdes så innerligt - då var den inte närvarande. Den fanns där på tungspetsen men det verkade också vara så långt den hade lust att komma.

Jag blajnynnade medan jag tänkte och letade bland alla tongångar som arkiverats inom mig. Försökte sätta ihop några toner som jag trodde på - men det blev inte rätt. Jag vävde in några kända stycken i min nynning - Vem kan segla, Ett stort och farligt troll, Vyssan lull och några Cornelislåtar - för det att dom kom som ett rinnande vatten och jag slapp tänka. Så att jag kunde tänka på annat. Så att jag kunde blunda och försöka se när Ballou och Baghera viker undan vegetationen och kikar mot den lilla sjön och flickan. Hur Mowglii är som förtrollad av hennes sång. Och hur de båda djurvännerna lite motvilligt resonerar fram att det är det bästa för Mowglii - människobyn. Hur de låter honom försvinna. Men hur låter det. Fan!

Jag ledde mitt nynnande in på ett friare spår. Drog det åt visa. Försökte träffa toner som skulle leda mig framåt. Som skulle leda mig dit och rätt. Jag kunde ju låten. Men herregud; jag kan den.
Jag lovar, lovade jag mig själv och himlade med ögonen. Hur svårt ska det vara?

Milla gnydde lite men hon låg still mot min arm och då plötsligt kom det till mig. Utan förvarning. Utan förklaring till var den varit eller varför den kom.

Nana nana nananana
nana nana nanana naaa

Nana nana nananana
nana nana naaa naaa

Jag öppnade förnöjt mina ögon och såg att Milla somnat. Så klart. Ibland är det så lätt.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 6 september 2010

Tre gubbar

Jag satt på första bänk. Milla var längst bak. Vid utgången. Det hördes som en skön påminnelse om att nya liv kommer och fyller på bakifrån med ljud. Och framför mig låg han alltså. Morfar i sin kista. Tyst.

Jag hörde Milla och jag hörde prästen som berättade om min morfar som om hon kände honom. Jag hörde om syndernas förlåtelse och om guds närvaro och jag hörde några högtrevande psalmer och det kyrkliga ekot och den kantiga orgeln. Jag undrade om morfar var kristen? Om han nånsin var i kyrkan? Om han gillade psalmer?
Det visste jag inte.

Prästen bad en bön. Jag la min ena hand lite tafatt över den andra och bad jag med. Jag bad: Gråt nu då. Gråt! Din morfar är död. Varför gråter du inte?

Jag kände att jag ville att det skulle brista men det brast inte, det kom inget. Fader vår kom och jag mumlade ut var tredje ord - kanske - till en början, men sen tystnade jag och tänkte att det var fel allting. Att jag inte förstod. Att jag inte berördes. Att jag inte trodde det mista på något av det här. Att det bara var sektlikt och märkligt. Och absolut inte på riktigt.

Sen var det dags för det sista avskedet. Jag la min ros på kistan och jag ville säga något men jag sa inget. Det kändes för väntat och konstigt. För privat. Vi satte oss igen och Milla babblade på där bak utan någon som helst känsla för den heliga stunden. Utan rädsla för synden och straffet och livets ok och elände. Folk fyllde på och gick förbi. Någon sa något. Andra klappade locket. Nickade åt oss som stått honom närmast.
Så hände det plötsligt.

Tre gubbar klädda i de finaste svarta kostymer, bakåtkammat hår och solglas för ögonen stapplade mot kistan – nästan i armkrok. Sist i ledet. De stannade vid kortändan och la var sin ros på kistan. Den ena sänkte blicken. Den andre fångade upp en tår som smet ut under hans glasögonbågar och den tredje harklade sig och sa något med svajig röst. På finska troligtvis. Ingemansländare. De stod där så uppklädda och avklädda. Med alla sina jävla synder och sorger och härligheter med sig. På riktigt. Riktigt på riktigt. Tre gubbar. Och förra gången dom gick runt en kista var dom fyra. Nu var dom tre. Nästa gång skulle dom bara vara två…
Så otroligt sorgligt och samtidigt skrämmande vackert. Vänskapen i dess yttersta form. Tre fina gubbar.

Pang.
Jag sprack och det var underbart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

fredag 3 september 2010

Min morfar

Min morfar är Ryss. När han talar är det väldigt svårt att höra vad han säger. Speciellt då han är uppspelt eller ivrig eller kanske glad - då hör man ingenting. Och han, å sin sida, hör väldigt dåligt. Det är svårt att kommunicera med honom. Min morfar.
Han kom hit under kriget. Det finska vinterkriget. För typ sjuttio år sedan. Hans historia är sanslös och finns i flera versioner. I den mest hisnande hoppade han från ett tåg mitt i den karga ryska tundran - hoppade från ett tåg som förde honom mot ett fängelsestraff - och vad vet jag - då han fångats som desertör. Han ville inte kriga mer och han ville inte straffas för det så han hoppade, flydde till Finland och rodde till Sverige. Det är en variant. Det är svårt att veta säkert för han talar aldrig om det. Jag ville det - att han skulle berätta sin historia och att jag skulle få filma det. Men då sa han nej. Jag uppfattade det som att han fortfarande var skraj för konsekvenser. Reprisalier. KGB. Nej sa han.

Min morfar älskar cirkus. Han spelar in föreställningar från teve på VHS-band och skriver "sirkus" på dom. Han har bott här i typ sjuttio år.
Min morfar bygger saker med sina händer. Han bygger och svarvar och täljer och karvar. Smörknivar, mjölkhållare, muggar, skålar, stolar, bord, sängar, leksaker, armborst, bössor, hus... Min morfar har byggt ett hus med sina egna händer. Det kommer jag aldrig göra. Och han syr i läder också. Och pruttar och rapar vid matbordet. Och han gillar vodka och vin och öl och fest. Han gillar nog människor och han älskar barn. Min morfar älskar mina barn. När jag berättade får honom att Allan låg i Lisas mage så började han gråta. Av glädje. Det förvånade mig och det blev uppenbart att jag missuppfattat honom under hela min uppväxt.
Min morfar kan lura en med sitt ryska vilda yttre. Med sitt sluddriga snack. Han lurade mig. Jag trodde han var knepig och lite avtrubbad. Det erkänner jag skamligt. Allan har presenterat mig för en gubbe full av känslor och bus. Så var han med mig när jag var liten. Vi byggde och fixade och han engagerade sig - vi var i fjällen, i skogen och vi fiskade - fan vad vi pulade. Men jag har glömt det. Jag minns att han kunde bli arg. Jag vet att han är oerhört generös. Min ryske morfar.

Min morfar är död. Vi begraver honom idag. Fan också.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 2 september 2010

Avancemang

Någonting har hänt. Jag känner det helt klart - någonting i blicken på Milla. Hur hon ser på en. Hur hon är med och lyssnar när man talar. Någonting. Över en natt...

Nån sa en gång, med kärleksfull ironi, att bäbisar har intelligens som en Mums Mums. En talande metafor och jag tyckte det var skitroligt. Jag kunde verkligen se hur - det därinne i Millas huvud - var en fluffig massa av vispad äggvita. När hon satt i sin stol och försökte fånga en hal bananbit med sina oreliga fingrar - ögonen i kors. Eller ännu tidigare; när rullade runt från rygg till mage till rygg till mage och bars runt på och bajsade och skrek och pratade goja. Precis som en Mums Mums. På pricken.

Men nu händer det alltså saker. Ett vagt medvetande tycks ha letat sig in i äggvitan och stabiliserat fluffet. När man frågar: Vill du ha banan? Då blir hon glad och nickar ivrigt. Och hon är medvetet rolig - skämtar med oss och när vi skrattar och säger att: Gör den där minen igen. Då gör hon den. Igen. Och igen.
Och i morse när hon vaknade och satt och talade strunt med sig själv i sängen tills alla andra vaknat - som alltid - då: när Allan nyvaket vände upp sitt morgonrufs från dunderklumpkudden och de fick syn från varandra så sa hon; Allah! och kastade sig mot honom.
Och hur hon står på sina båda ben och hänger över saker som en riktig liten flicka och härmar ljud hon hör. Nyfiken. På g.

Jag tror minsann att Milla avancerat från en fluffig Mums Mums till en degig Delicatoboll. Spännande!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 1 september 2010

Svammel

Nu kommer det ett sånt där inlägg som saknar idé. Som bara blir till nu och här - live liksom i verkligheten. Och jag tycker oftast att dom är de allra bästa. Ett virrvarr av tankar och ord som bara öser ner över tangenterna och in i burken och ut på nätet. För sådan är ju föräldravardagen - att ibland har man inte tid att tänka ut det där finurliga inlägget med en knorr. Det får bara bli det där finurliga inlägget med knorr ändå.

Stopp.

Fan. Nu tappade jag tråden. Nu sitter jag och tänker efter - inte bra. Milla sitter på golvet och gråter och drar i mitt byxben. TA UPP MIG PAPPA! skriker hon inte - men det är vad hon menar. Och jag mumlar stressat:Vänta Milla lilla. Jag ska bara... Jag ska bara vadå? Svamla färdigt först. ÄLSKAR DU INTE MIG, PAPPA??!
Jo, liten - klart ja älskar, men Pappa bloggar nu. Det är viktigt för pappa.
Usch - nu talar jag om mig själv i tredje person. Det är det värsta jag vet.
Men jag då, ÄR INTE DET VIKTIGARE ATT JAG ÄR GLAD!!!
Det är jätteviktigt att du är glad, men jag tror inte men dör av att gråta lite - en liten, liten stund. Annars får jag ingenting gjort förstår du.
TA UPP MIG!
Här Milla - lek lite med den här bankdosan.
Och hon ser på dosan och tystnar en stund. Trycker halvhjärtat på siffran 5 och slänger sedan ilsket bort den.
DEN VAR SKITTRÅKIG!, säger hon inte men det är vad hon menar. BÄÄÄÄÄR MIIIIG! Och jag känner att det är dags att avsluta här.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 30 augusti 2010

Italienarna

Jag klev på bussen längst bak med Milla i vagnen. Hon skulle sova. Det tyckte i alla fall jag. Och Milla - hon tyckte annorlunda och kämpade i motsatt riktning genom att helt enkelt ignorera sin trötthet och vara skitglad och helt pigg.
Jag parkerade vagnen på avvisad plats, fällde ner sätet bredvid och damp ner. Jag såg på min dotter som med ett envist leende kikade ut genom jackans huva med pliriga ögon - nyfiken på världen. Hon är svår att irritera sig på - Milla. Det är bra.

Bussen började åka och först nu noterade jag att något var annorlunda. Någonting stämde dåligt ihop med hur det brukade vara. Märkliga ljud kröp sig på bakifrån. Intensiva pussljud - som när man verkligen, verkligen vill höras och pressar ihop munnen till en knappnålsöppning och suger in för kung och fosterland. Eller som en upplåst ballong som töms på luft genom en hårt stretschad öppning. Ett ilsket pipljud - ja, ni fattade kanske från början.
Det hördes hur som helst i kör tillsammans med handklapp i otakt. En näve kom in i höjd med mitt öra och knäppte tre gånger. knäpp, knäpp, knäpp. Vad i...?
"Bambino!". Och Milla såg storögt på något bakom mig. Jag vände mig om och skådade åtta italienska pensionärer i högform. Intensivt fäktande, knäppandes, klappandes, pussandes och utropandes italienska fraser ämnade ett sött litet barn. Dom satt två på varje sida om gången efter varandra. Men på något sätt var dom ihopfogade i en enda rad. Åtta ansikten, kind mot kind. Sexton armar. Åttio skrynkliga fingrar som sträckte sig fram. Jag log och nickade åt dom glada turisterna - för dom var verkligen glada. Deras röster var i falsett och jag tyckte dom sa något till mig också; Papa! Sa dom inte det? Papa? Jag log ännu bredare och var på vippen att säga Tutti! Jo,för det var det enda jag kunde komma på som lät italienskt just då - men jag hejdade mig i sista stund och svalde ordet. Valde att istället skratta generat och lite fånigt och låta mina kinder rodna. För den här sortens uppmärksamhet var mig obekant. Trevlig men märklig. De vanliga tanterna på bussarna kunde på sin höjd undslippa ett leende - om barnet inte var klätt i rosa. Då bjöds det kanske av en obegriplig anledning på något lovord. Men Milla är sällan klädd i rosa. Nu var hon brun.
En av männen lutade sig fram - över mig och klappade Milla i håret. Hon log åt gubben och det gav ju bränsle åt hans entusiasm. Han la i en högre växel och de sju andra föll snabbt in. Jag undrade om dom var lite galna i huvudet eller om det kanske var så här man var i Italien - så barnkära. Och jag bestämde mig för det sistnämnda för jag har bott i Spanien och sett liknande tendenser. Det är ju fantastisk. Och lite jobbigt. För alla inblandade. Men fantastiskt.

I sjutton minuter höll dom på. Alla åtta. Hela resan. Och så plötsligt steg dom av på Skeppsbron och samtliga nöp Milla i kinden när dom passerade. Det blev tyst. Milla såg efter dom med förundrad blick tills dom försvann ur synhåll. Sen vände hon blicken mot mig och jag läste hennes undran.
Pappa, vad fan var det som just hände?
Och jag kunde bara le åt hennes tydliga uttryck, nypa henne i kinden och viska; Bambino!


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

Respekt

Vi gick Odengatan ner på väg mot en blå buss och gatan var kantad av valpropaganda. Jag har liksom inte alls hängt med - har varit bortrest på landet och i skogen finns inga smilande partiledare med klokord. På Odengatan fanns det det, i överflöd. Det var som om min skog var nerhuggen, omformad och placerad på varenda lyktspolpe och staket i Stockholm. Och jag läste en svart skylt; ett budskap från Kristdemokraterna. Där stod:

13 steg mot ett mänskligare Sverige
Steg 2
Mer respekt mot de äldre.

Jag stannade till och läste igen och insåg snabbt att jag inte höll med. Inte alls. En sådan mening är en förlegad floskel hämtat från ett grått GammelSverige. Respektera dom äldre? Varför skulle jag göra det? Och varför skulle Sverige bli mänskligare om jag fick för mig att lyda en sådan uppmaning? Jag tycker att det finns en hel hop med "äldre" som är fullkomliga idioter. Och när någon kräver min respekt bara av denna anledning blir jag misstänksam. "Unge man, kom inte och...", "Jag har levt så och så många år mer än du och jag har svaret..." "Jag har jobbat med detta i trettio år så kom inte och tro..."Det kliar i kroppen på mig. Min åsikt är oviktigt. Det är trångsynt och självcentrerat att tro sig vara förmer grundat på antal levnadsår. Det är respektlöst. Och då ger jag ingen respekt hur jävla gammal tanten eller farbrodern framför mig än må vara.

Nej, jag är av den meningen att man ska respektera alla oavsett ålder. Alla som är värda sin respekt. Alla som respekterar en tillbaka. Jag hoppas att Allan respekterar mig och kommer fortsätta att göra det när han är tonåring och jag är "äldre". Inte för att jag är just det utan för att jag är en bra pappa och för att jag gett honom goda värderingar. Och jag hyser stor respekt för honom just nu. För stor respekt tycker kanske många. Jag försöker lyssna och förstå hans viljor, tankar och drömmar. Jag respekterar honom för hans förmåga att ge oerhörd kärlek, för hans empati, för hans fantasi och för hans envisa vilja. Jag respekterar honom för detta och respekterar hans fyraåriga vänner för sina fantastiska egenskaper. Fyra år. Det är ingenting. Ändå är han mer vidsynt än många tanter jag stött på i hissar och bussar. Fördomsfulla, trångsynta, rädda, sura - ni förtjänar inte min respekt. Sorry - men det är så jag känner. Ni får lov att kämpa lite mer.

Det är inget fel på Ålderdomen i sig. Jag hyser otrolig respekt för de flesta gamla och unga och medelålders. Fågel, fisk och mittemellan. Detta är inget inlägg mot gamlingar i sig. Absolut skall de behandlats värdigt i alla situationer. Men det har inte med respekt att göra. Jag håller inte upp en dörr för dig, eller hjälper dig över gatan för att du är gammal. Det gör jag med glädje för att du behöver min hjälp och för att jag är kapabel att hjälpa. Respektera alla människor och så når vi nog snabbt ett mänskligare Sverige.

Jag ska nog inte rösta på Kristdemokraterna, tänkte jag och traskade vidare.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 23 augusti 2010

Borta bra...

Det är lustigt: jag längtade aldrig hem. Efter en dryg månad på landet slog jag mig ner i den lilla gröna rottingmöbeln i hallen i stöket i värmen i Stockholm och stirrade på resväskan som stod framför mig. ”Borta bra, men hemma bäst”, försökte jag men kände direkt att det var en grov lögn. I alla fall för mig. Jag saknade skogen och havet och stjärnhimlen. Jag hade fått det bekräftat- det som jag misstänkt länge. Att jag inte är en stadsgrabb. Att jag kanske varit det en gång men absolut inte är det längre. Det enda jag saknat och såg fram emot var en planerad öl med två vänner. Först skulle bara Allan somna. Det var min kväll att lägga.

Det är lustigt; barns förmåga att snappa upp, ta in, tolka och agera. Jag sa aldrig att jag skulle ut. Att jag ville ha en smidig stillsam läggning. Det klurade han ut själv. Och när jag sa att han kunde se ett avsnitt till av serien han såg på - ett till – sen var det läggdags. Då sa han; två till. Bestämt sa han det och jag begick mitt första misstag när jag trodde att min medgörlighet skulle göra honom mjuk. Jag sa; Fine, två avsnitt – men då gäller det att du går bums i säng efteråt och inga trix och inget fix, kompis. Okej? Så sa jag och han svarade; Visst, pappa!

Det är lustigt; jag litar på mitt barn. Villkorslöst och varje gång litar jag på honom därför jag anser att man ska göra det med alla människor, stora som små – lita på. Och om det visar sig att man inte kan det, vilket det ju gör ibland. Då blir jag förbannad och ryter. Med vissa människor ger jag upp. Med Allan ger jag aldrig upp. Jag vill alltid utgå ifrån att han talar sanning. Jag vill att det är så man ska tänka. Men han talar inte alltid sanning. Som då. När han lovar att inte trixa och fixa men sätter igång redan i eftertexterna. Ska bara, säger han upprepade gånger och drar sig undan.
Ska bara tejpa upp en lapp först.
En lapp? Vadå för lapp?, undrar jag häpet
En lapp som jag har här borta bara.
Och så börjar vi leta efter en lapp som han har där borta bara - fast den inte verkar existera och jag dras med en stund innan jag inser att jag är duperad. Fan, nej kom nu! Inget trix sa vi ju!
Men det fortsätter in i badrummet; Fel tandborste, fel tandkräm, inte kissnödig, kissnödig och oj, nattskjortan råkade hamna åt fel håll och när han till sist står på sig i att han ska sova med Millas lilla bäbisblöja istället sin egen - då blir jag riktigt uppgiven och sjunker ner på toalettstolen. Jag håller band på min ilska och frågar sansat, men rakt ut, vad fan han är ute efter.
Vad är du ute efter, Allan?, säger jag alltså. Du är så stor nu att du vet åt vilket håll detta barkar och nu undrar jag vad du tänker? Ska jag bli arg? Förbannad? Vill du att jag ska jag drämma näven i bordet och börja skrika? Eller gråta? Jag vet inte. Vad är ditt mål? Vad tänker du? Vad vill du att jag ska göra?
Allan svarar lika snabbt och fyndigt som om han tilldelats repliken i ett manus.
Ha tålamod, säger han och kastar blöjan över axeln.

Det är lustigt. Punkt. För det är ju jävligt kul sagt och jag började skratta och Lisa föll in. Och den där dåliga stämningen som rådde rann av oss och det tog ytterliga oändligheter innan han slutligen somnade. Men jag kom ändå ut och kunde berätta denna historia för mina smått berusade vänner som ju genast förlät min försening för den skapade god stämning, en härlig kväll, hopp till livet, detta inlägg och nu jävlar är jag igång igen…

Det blir nog en spännande höst trots allt.


Psst. Glöm inte rösta på Pappa Kalles elskåp!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

måndag 28 juni 2010

London Calling

Varför är det så? Varför är det så att när jag ligger ensam i en säng för första gången på många år, utan barn, men värsta chansen till värsta sömnen - då kan jag inte sova. Varför är det så? Varför ligger jag och förbannar mig själv; Men somna då din idiot? Det är ju detta du har drömt om i tre och ett halvt år. Sov bara. Men jag somnar inte bara. Jag bara tänker att jag borde somna men jag gör det inte. Varför händer detta nu, när jag ligger på ett femstjärnigt hotellrum - med övertreniga detaljer så som tavlan i guldram som är fastsatt i taket ovanför min säng - jag ligger på rygg och stirrar på tavlan. Jag sover inte. Varför. Och klockan är tre. Här i London. Varför sover jag inte? Allt är betalt. Jag bara bor. Och filmar på dagarna. Men inte nu. Nu ska jag sova. Bara. Men jag sover inte. Jag bara ligger och stirrar på ett landskap målat i olja. Varför är det så?

Därför att jag inte hör Allans lätta snarkningar? Därför att Milla inte bökar bredvid mig? Därför att Lisa saknas mig? Kan det vara så? Att man är så invand i att störas i sin sömn, att få sparkar i ansiktet av små barnfötter och känna dåsiga fjärtar under små täcken med Dunderklumpen på och höra plötsliga utrop i mardrömmar och få osammanhängande sömndruckna förklarigar och tröstlös gråt och upp och röra välling och vandra med en trasslig mage och allt de där som ju är min vardag. Min natt. Jag kan väl inte sakna det varma sovrummet och bira bira bira-brölen från Götgatan? Här hörs bara ACns svalkande brummande. Och det stör.

Men kom igen nu? Rummet har en tavla i taket. Och ett badkar på lejonfötter. Sov. Imorgon blir det nog bättre. Jag har fem nätter kvar. Fem nätter att somna på. Det måste gå för såna här chanser växer inte på träd. Vilket sjukt jävla jobb man har. Egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 14 juni 2010

En tyst minut

Vi låg äntligen i sängen. Efter en afton så överjävlig att den inte vill beskrivas låg vi där - och han vände sig mot mig med dimmig blick, gäspade stort och sa ännu en gång; Jag är inte trött...
Och jag tryckte ner irritationen och sa så vänligt jag bara kunde att: Jag vet. Vi blundar båda två, och räknar så långt vi bara kan tyst för oss själva i huvudet. Så sa jag och blundade. Jag tror han blundade också. Han blev tyst i alla fall. Och stilla. Jag räknade sakta men efter ett tag tröttnade jag. Tankarna for andra vägar. Tankarna tänkte sig till min lille envisa kamrat precis bredvid. Tankarna tänkte att det är fascinerande att han orkar stå på sig när han är så trött. Tankarna klappade mig på axeln och sa att bra där, sa dom; Bra där, Pappa Kalle, att ilskan inte släppte till - att du inte rann över. För det har varit mycket bråk på sistone och det är inte så konstigt att tålamodet tryter men dessvärre så får det inte göra det. Det är din uppgift som pappa. Att ha tålamod.
Jag log åt tankarna. Jo det hade gått väl trots allt. Det faktum att jag inte hade låtit mig provoceras hade lett till sådana utbrott att jag blev orolig för pojkens hals, som han skrek, men det är dags att förändra och jag tror detta var en bra start. Jag kikade snabbt med ena ögat på Allan. Jo, han blundade - men han sov inte. Det hörde jag. Jag tänkte vidare. Tänkte på Bloggen, tänkte på att jag inte skrivit på mycket länge trots att jag har haft en hel del fina uppslag. Tänkte att jag inte haft tid. Tänkte att jag har haft tid med annat. Tänkte att det är ojuste mot alla läsare att plötsligt bara tystna. Tankarna tyckte jag borde ta en bloggsemester - stressa ner, sluta ha dåligt samvete för att jag inte levererar. Tankarna tyckte att jag skulle stänga bloggen för sommaren och när jag ändå höll på kunde hålla mig från Twitter och Facebook också för det är inte hälsosamt som jag håller på. Och dumpa iPhonen, tyckte tankarna. Den kommer ge dig en hjärtattack. Sluta bry dig om vad folk tycker eller inte tycker. Sluta jaga beröm och uppskattning och sluta försök tyda koder och läsa mellan rader och framför allt sluta sakna det du inte gör. Istället: gör det, för som det är nu mår du fan inget bra av. Du är istället snudd på cynisk och full av avund och det klär dig inte. Så sa tankarna till mig och jag tyckte nog dom var lite väl hårda trots att jag visste att dom till viss del hade rätt. Okej, sa jag till tankarna, Jag pausar bloggen tills slutet av Augusti. Kan hända dyker det upp några inlägg under sommaren men då är de skrivna av kärlek och inget annat. Jag låter bli Twitter och Facebook och lever i nuet med de omkring mig. Men iPhonen får ni inte. Så är det...
Pappa, avbröt Allan från sin sida av sängen. Jag slog förvånat upp ögonen.
Ja, sa jag. Vad är det?
Jag kan inte räkna längre... Får jag somna nu?
Ja, Allan, sa jag försiktigt. Det går bra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

fredag 4 juni 2010

Sagan om den förtrollade flöjten



Jag fick detta lilla häfte i handen vid en släktmiddag. Skrivet av mig som femåring och troligtvis med hjälp av min biologiska mamma. Hon dog sen - jag tror det var strax därefter. Eller var hon redan död och någon annan hjälpte mig med skrivandet? Det är märkligt att jag inte säkert vet hennes dödsdatum. Jag tror jag var fem. Jag tror det var på sommaren. Men jag kan faktiskt inte säga säkert. Och jag har fått det förklarat för mig även i vuxen ålder men det fastnar liksom inte. Jag tror knappast att det har något att göra med ett bristande intresse, att jag inte bryr mig - att jag inte känner - för jag är en väldigt kännande person. Men kanske är det just det - att när en känslosam femåring förlorar sin mamma så blir det en kortslutning - en avskärmning från det onda - en spärr som sitter kvar än idag? Som gör att jag undermedvetet inte kan ta in?
Jag känner mig aldrig sorgsen över det som hände. Säkert då, men inte idag. Inte vad jag själv förstår i alla fall. Jag var så ung och jag minns henne knappt - det som är kvar är fragmentariska bilder; glassbåtar i soffan, ett träd på gården som över en natt sprungit ut i grönska, en cirkusakt i sängen, ett korsord som löstes fel, en film med indianer jag inte fick se, en vävstol i vardagsrummet, en kväll då jag fuskade med tandborstningen. Dessa minnen är mina egna för ingen var med förutom vi. Jag och Sylvia. Ingen kan ha återberättat dom. Ingen kan ha skapat dom åt mig.
Jag minns inte när vi skrev denna bok. Om det nu var vi som skrev den. Jag vet inte om hon visste då att hon hade cancer men det tror jag inte. Det gick väldigt fort alltihop. Ändå tycker jag det är något som känns i denna märkliga text. En klarhet, en visshet. Men det kan ju vara helt fel.

En del formuleringar förundrar mig. Fascinerar mig. Jag undrar om min skrivhjälp la till lite av sina egna värderingar och formuleringar i texten.

Som på sidan 3: Mamma och pappa var i kyrkan och hörde inte rösten för dom hörde på Bibeln. Den där sagan alltså.

Eller är det mina ord? Har denne helt onyanserat bara skrivit vad jag sagt? Vad jag tänkt? Det kan mycket väl vara så för jag känner igen mina egna tankar och ordval. Känner igen det i Allan som är där och snuddar vid det hela tiden och sådan son sådan far... eller hur säger man?

Sagan om den förtrollade flöjten måste ju anses som ett förstlingsverk. En stark debut. Med näst intill poesiliknande meningsbyggnader. Som: Ost O det bästa hon visste var och hennes storebror var död. En mening lika obegriplig och storslagen som hela William Burroughs "Den nakna lunchen". Fast utan heroinet då. Får man väl hoppas.


Det var en gång en mamma och en pappa. Mamman hette Frida. Pappan hette Peter. Och flickebarnet som de hade hette Camilla.


Ost o de bästa hon visste var och hennes storebror var död.


Och en gång när de var på kyrkogården, vid graven där flickans storebror låg, så hörde Camilla nån som sa; "Hej Camilla", från himlen och sa; "Jag är hos Gud och här hos Gud är jag en ängel" Flickan hörde genast att det var storebrors röst. Mamma och pappa var i kyrkan och hörde inte rösten för dom hörde på Bibeln. Den där sagan alltså.


Men just när hon skulle lukta på blomman så kom pappan och mamman ut från kyrkan och sade att nu ska vi gå hem. Då sade flickan att hon ville bara lukta på blomman Sen ska vi gå hem. Då sa mamman att vi ska ta hemma med. Då sa Camilla att jag vill lukta på blomman först och sen ska vi gå hem och äta.


Men direkt när hon hade ätit klart så hitta hon en flöjt på golvet. Hon var nyfiken på hur den lät, på melodin och direkt när hon började blåsa i den så blev hennes ben så långa. Hon förstod att det var en trollflöjt. Och när hon blåste i den så blev fötterna så små.


Och när hon blåste en gång till i flöjten så fick hon inga armar. SLUT.

Ja, så kan det gå...
Jag är inte religiös, har inte hört några röster från himlen och äger inga magiska flöjter med amputerande egenskaper men man får ju ändå hoppas att hon är en ängel hos gud - mamma Sylvia. Det är hon säkert.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

onsdag 2 juni 2010

Funderingar kring popcorn

Det rasslar när jag häller upp popcornen i pannan och jag undrar vad för något geni som kom på att om man torkar majs och sen värmer upp dom i fett så exploderar dom till små puffkuddar och går att äta till film. Men sen tänker jag vidare att det nog inte var en medveten, enträgen handling utan snarare något som bara blev. Av en händelse. Ett gäng fisiga cowboys vid en lägereld. Bill, Hank och Ed. Och en läderpåse som hängt med i Bills packning sedan de passerade Mississsippideltat. Där fick han påsen av en fyllig hora, och den var full av majs. Men inte vilken majs som helst, Det var The best god damn corn south of Dekoda, sa hon som hette Flores. Sen sa hon att; You come back here one day and get me out of this shithole, Big Bill. You´ll be back when you're out of corn, cowboy. Men Bill hade inte rört majsen. Han gillade inte majs alls faktiskt och speciellt inte nu när den var torr och tråkig. Den hade glömts bort i sin lilla läderpung som nu låg farligt nära lägerelden. Bill, Hank och Ed la sig till rätta med sina huvuden lutade mot sina sadeldon och sköt ner sina stora hattar över ögonen och önskade varandra en god natt. Himlen ovan dem var stjärnklar och häpnadsväckande, på gränsen till skrämmande. Men inte för dessa tre herrar - de hade sett det mesta. Inget förvånade dom. Inget kunde skrämma dom. Men så. Pop popopopop pop pop popopopopopopopopop. Bill satte sig hastigt upp och fick upp sin revolver. Han drog snabbast av de tre. The indians are coming! Så skrek han och började skjuta in i mörkret. Hank och Ed var snabbt med i eldstriden och kort därefter hade dom skjutit ihjäl varandra. Så där låg de tre döda cowboysarna i öknen bredvid en läderpung med poppat majs. Så det kan bli. Popcornen förblev oupptäckta i ytterligare tre år. Oupptäckta tills tre andra cowboys satt vid en annan lägereld och...
Ja, så var det säkert.

Det är sånt jag klurar på when I'm popping the corn. Så nu vet vi det om varandra.


Läs även andra bloggares åsikter om , , Intressant.se

tisdag 1 juni 2010

Funderingar kring kaffe

Jag stod i stånd att brygga mig en riktigt god kopp och medan jag räknade kaffemåtten så började jag tänka. Herregud, tänkte jag. Vilken grej kaffe är egentligen. Vad var det för ett geni som kom på det här. Säkert nån slags indian, tänkte jag vidare, som traskade runt i djungeln och så gick indianen på en buske med kaffebönor. Typ i en gudomligt belyst glänta. Och indianen stoppade en böna i munnen, tuggade och spottade ut. Fy fan, skrek indianen kanske på något uråldrigt språk, Det var det värsta skit jag någonsin smakat!
Men det är ju här man måste ge vår indian cred för den gav liksom inte upp där vi andra skulle gjort det. Nej, vår indian stoppade sitt höftskynke fullt av bönor och gick hem och satte en kittel med vatten över öppna elden. Och så la indianen några bönor i vattnet och samlade sina indianpolare till dryckesprovning. Fy fan, skrek kanske vårt lilla indiangäng då - i kör. Fy sjutton vad blaskigt, tyckte dom på sitt uråldriga språk och så gick dom hem till sina tält och surade allihopa.
Men inte vår indian inte. Nej, vår indian gick kanske upp på Höga Berget och där satte han sig och tänkte i tre nätter och tre dagar och sen gick han raka vägen hem till sin lilla bönhög som legat och torkat i solen och slog sönder hela skiten med ett par stenar. Och indianpolarna, dom såg på den galna indianen och sa att; Nu har Vita Fjädern tappat det. Vita Fjädern har inte längre alla mackor i picknickkorgen! Men det hade han. Vita Fjädern hade alla mackor i picknickkorgen och han var så övertygad om att han var något stort på spåren att han bjöd in indianpolarna på en andra sittning. Det är vågat.
Denna gång hade den svarta brygden både färg och smak men den var väldigt grumlig och grötig. Fy fan, sa indianpolarna kanske. Lägg ner nu!
Ja, här hade väl även den envisaste av misslyckade uppfinnare lagt idéerna på hyllan och tänkt att nu har jag provat både en och två och till och med tre gånger och det har inte blivit bra. Alls. Jag kanske inte är en barista trots allt, borde man ju konstatera. Men så tänkte inte Vita Fjädern. Herregud vilken människa! Han uppfann kaffefiltret och så gav han kaffe till mänskligheten och det är ju helt enastående, tänkte jag och tog en klunk av kaffet som puttrat och droppat sin väg genom bryggaren. Det var lite starkt måste jag medge. Väldigt starkt. Kanske hade min tankekedja fått mig att tappa räkningen? Kanske fick inte det här inlägget den vitsiga knorr jag hoppats på? Kanske är jag alldeles för lat för att skriva om det?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

måndag 31 maj 2010

Den omtänksamma pappan

Omtänksam man till sin älskade, tillfälligt utmattade kvinna.

- Men Lisa, gå och lägg dig i en halvtimma och ta igen dig för guds skull, medan Milla sover. Jag fixar käk till Allan nu så käkar vi två sen. Inga problem.
- Åhh... får jag? Sova? Men vi har ingen mat hemma!
- Jag rör ihop nåt. En gryta. Kanske kan jag baka lite bröd - sov bara.
- Okej... är du sä...
- Men gör det bara!

Omtänksam pappa till sin älskade, tillfälligt utmattade son.

- Hej Allan. Tittar du på teve?
- Mmm... Var är mamma?
- Hon sover lite. Är du hungrig?

- Jaaa, jag är jättehungrig!
- Bra, vill du äta framför teven?
- Jaaaaa!
- Bra! Vill du ha pizzan som blev kvar från igår?
- Jaaaa...
- Vill du ha den kall?
- Jaaa, jag älskar den kall.
- Och jag älskar att du älskar den kall, Allan.

Och så kröp den omtänksamma pappan ner hos den trötta mamman och hon frågade sömnigt att; Skulle inte du laga mat till Allan? Och pappan svarade att han redan gjort det och sen slöt han ögonen och slumrade in han med för den omtänksamma pappan var också den utmattade pappan. Och så vilade de två en liten stund tills den kalla pizzan var uppäten och barnteven var slut och kvällen tog fart igen. För det gör den alltid. Tar fart. Igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 28 maj 2010

Till er som undrar...

Och till er som undrar vad tusan jag gör om dagarna när jag inte skriver på denna blogg eller hänger med Allan och Milla. Ja, och Lisa förstås - för vi två ägnar mycket tid ihop. Det tycker jag förresten är så jävla fint - jag och Lisa - för vi är de bästa av vänner och att spendera tid med henne är så lyckobringande. Vi kan vara dagar och veckor och bara hänga och dricka elvakaffe och det blir liksom aldrig tråkigt. Jag tror banne mig att det är riktig kärlek det - när man inte tröttnar på umgänget, när man längtar till de där stunderna, när det inte är hon och han utan vi. När det inte finns någon kärring eller gubbe eller regering eller diktator eller vad fan man har hört för dumheter genom livet - utan det finns bara ett stort synkroniserat samspel som fungerar. En förståelse. En nyfikenhet och en lyhördhet.
Ni förstår att min Lisa hon är fantastisk. Det blir mer och mer tydligt för varje minut vi ägnar varandra. Lycka är...

Jag älskar dig, Lisa, skrev jag nu och grattis på mors dag - på söndag - för du är också en lysande sån. En mamma.

Men det var ju inte alls det jag skulle berätta. Jag skulle ju förklara vad jag gjorde av mina dagar. Tja. Idag, till exempel, gjorde jag det här:



Mer av och om detta projekt finns att läsa om här.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 27 maj 2010

Som på nålar

Avlägset hörs han komma. Rösten. Ropen. Pappa. Paaaapaaaa. En dörr öppnas. Stegen. Han kommer närmre. Och närmre. Drar mig tillbaka. Jag stålsätter mig och det sticker till. Aj. Dörren öppnas och jag hör hur han stannar till förvånat.

- Men pappa! Vad gör du?!
- Jag ligger på en spikmatta...
- Varför då?!
- Därför jag försöker hitta ett inre lugn.
- Hittar du det då?
Jag öppnar sakta ögonen och ser hans tvivlande ansikte och hur han känner försiktigt på en piggarna.
- Nej, svarar jag torrt.
- Kan du inte komma och bygga Lego istället då?


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

tisdag 25 maj 2010

Varför då?

Nu är han igång. På riktigt. Hans kunskapsbrunn är törstig och bottenlös. Frågorna haglar. Varför? Varför? VARFÖR??
Precis som en riktig treåring ska göra frågar Allan om allt och som den tålmodiga pappa jag är (?)(Ibland!) så svarar jag sanningsenligt.
Som när vi satt på Medborgarplatsen igår och Allan pekade mot en känd hamburgerkedjas entré.

- Varför har hamburgaren så stor flagga?
- För att dom vill synas.
- Vad betyder synas?
- Att man syns. Att alla ser en. Att nåt är så stort, som flaggan där, att man bara inte kan låta bli att titta på den fast man kanske inte ens vill.
Tankepaus. Och sen:
- Varför vill dom synas då?
- För att dom vill sälja. För att när du ser den där stora flaggan så kommer du kanske på att du är lite hungrig, fast du kanske bara är just lite, lite hungrig,men du tänker att det är lika bra att få det överstökat och så går du in och handlar något. Och då får dom ju pengar. Och det är ju bra att ha pengar.
- Varför är det bra att ha pengar?
- Oj, för att nästan allting kostar. Har man inga inga pengar alls så är det svårt att leva. Då kan man inte köpa mat och kläder och sånt. Man har liksom massa utgifter...
- Vad är utgifter?
- Jo, men det är liksom hyra och telefon och internet och så. Och sen har ju folk bilar och landställen och banklån också.
- Varför har folk det?
- Ja, du? För att man vill ha det. Bil och land. Jag vet inte, Allan. Vi vill ju också ha ett landställe, eller hur?
- Varför har vi inte det?
- För att jag sitter här i solen och äter glass på Medborgarplatsen med dig istället för att jobba. För att jag tycker det är så jävla mysigt att hänga med dig - och för att det tar emot att göra något annat än just detta en sån här fantastiskt dag. Och för att jag är en drömmare, Allan. För att jag väljer att leva som jag gör och jobba med det jag gör och för att jag har alla dom här dumma projekten igång som jag hoppas på och som jag vill ska göra att jag kan fortsätta leva så här tokigt. Men på sätt och vis är det också en undanflykt för att jag egentligen är rädd - livrädd - för att göra något annat än det jag gjort hittills i mitt liv. För att jag tror att mitt så kallade handikapp skulle stå i vägen och döma ut mig, kanske? Eller för att jag tror att jag inte kan. Rädslan suger, min vän. Och min rädsla går ju på sätt och vis ut över dig då vi ju inte har lika mycket pengar som alla andra. Men å andra sidan har ju jag varit hemma med dig väldigt mycket och vi har haft så himla mycket skoj ihop du och jag, tycker du inte?
- Jo...
- Så pengar är inte alls. Det är väldigt bra att ha, men inte allt. Bara man går runt, har hälsan och kärleken - och allt det där har ju vi - då är livet fantastiskt även utan ett vackert hus på landet...
- Jag vill bo på landet.
- Åh, jag med.... så jävla mycket att det svider i hela min själ.
- Varför bor vi inte på landet?
- Men jag förklarade ju just... Men vi kommer bo på landet, Allan. Snart gör vi det. Drömmar slår in. Projekten kommer blomstra. Snart drar vi ifrån den här skiten. Snart flyttar vi.
- Varför måste vi flytta?
- Men...
- Jag vill inte flytta...
- Allan, vi ska ju inte flytta nu. Det är en dröm som förhoppningsvis...
Fuck. Underläppen darrar. Det är på väg att brista. Jag vet att han tror att man i en flytt måste lämna alla saker kvar till den som flyttar in. Att Allan, när vi drömmande tittat på lägenheter eller hus på nätet alltid ratar med argumentet; Jag vill inte bo där, där finns inga leksaker på bilderna. Förklaringarna om att vi kommer ta med alla leksaker när vi flyttar - om i flyttar - tycks aldrig fastna riktigt. Så jag gick rakt på en mina och jag laddar med någon slags undanmanöver. Vad som helst. Men så plötsligt vänder han blicken mot himlen och släpper sina sorgsna föreställningar i förmån för teknikens underbara värld. Ja, se barn.
- Titta, Pappa. Vilket fint flygplan?
- Ja, titta.
- Varför flyger planen så högt, pappa?
- Öh, ja, det är för att... Kanske att dom låter så mycket så att... Eller så... jo, men jorden är ju rund och då kanske avståndet... nä.... Men jag tror det har med lufttryck kanske - eller lufttäthet... att det är tunnare luft långt upp... eller kanske avgaserna - att det liksom... eller? Jag vet inte riktigt, Allan.

Vet ni?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

fredag 21 maj 2010

Allan & Milla

Jag är välsignad med två barn som tycks älska varandra. Där andra föräldrar pratar om avundsjuka, skamliga förslag och smärre mordförsök kan jag inte hålla med. Allan har vid ett par tillfällen gjort henne illa - men då för att han kramat henne för intensivt. Han säger hela tiden; Åh, vad du är söt, Milla och Jag älskar Milla. Han vill bära, hålla och flytta på. Han kan ägna längre stunder åt att ligga och bara titta på henne och när hon är ledsen är han bekymrad och försöker göra henne glad. Hämtar något för henne att pyssla med eller pratar fint till henne. Och oftast så funkar det. Han tycks vara den bästa medicinen, alla kategorier för när Allan dyker upp i Millas blickfång spricker hon alltjämt upp i ett strålande leende.

Det som gör mig förvånad är att Allan tycks förstå varför, och helt acceptera att hon tar plats. Han är för det mesta tålmodig och förstående när hon måste tröstas eller när hennes gråt tar över och gör att en lek måste avbrytas. Han kan till och med göra avkall på sina egna behov på eget initiativ. Som häromkvällen, när han hade en åtråvärd mammakväll och låg med Lisa för att somna. Och utanför gick det inte lika mysigt till. Milla grät och grät i min famn och jag förmådde inte trösta henne. Då vände sig Allan till Lisa och sa; Mamma kan inte du gå ut och amma Milla så kan Pappa läsa bok för mig istället? Det är fint på någotvis. Att ge mammakvällen, som brukar vara helig, till sin syster.

Men det är klart; det finns tillfällen när också Allan tröttnar. Han kan ligga i soffan och försöka se på teve när Milla kanske gråter och då skriker han till oss med en oslagbar stämma; PAPPA, JAG HÖÖÖÖÖÖR INTE! Han gör det till mitt ansvar att få tyst på mistluren och anklagar aldrig henne. En annan gång kan han höja volymen till max för att höra igenom hennes gråt. Och här om morgonen kom jag på honom sittandes bredvid en gråtande syster precis när han slänger ur sig den fantastiska repliken; Okej Milla, du får femtiotusen om du slutar gråta.

Det är sann syskonkärlek det.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 20 maj 2010

Reklamavbrott

Jag säger a automatik nej till alla erbjudanden om att göra reklam på bloggen. Det är mest barnklädesfirmor på nätet som hör av sig och vill att jag ska starta upp en tävling och så bjuder dom på något menlöst till pris om jag länkar. Jag säger nej för jag ser inte vad jag själv får ut av det - annat än en förlorad värdighet. Jag vill liksom skänka er sköna ord och spännande meningar utan att det plötsligt dyker upp en länk till något företag. Faktum är att jag inte är mycket för reklam överhuvudtaget. Jag är starkt besluten på att flytta ut på landet - till skogen - för att slippa att hela tiden bli påprackad saker så fort man öppnar dörren. Ironiskt nog jobbar jag med reklamfilm. Det är min dubbelmoral. Det är det som gör mig till människa.
För några veckor sedan satt jag just på en reklamfilmsinspelning - och bredvid mig satt regissören (som också är en känd artist) och jag hade fått en hang up på en av hans låtar. Den bara pågick i mitt huvud utan möjlighet att stänga av eller sätta på paus. Så fort jag slutade tänka på att jag absolut inte fick sjunga den högt så gjorde jag det; I just wanna be... Och sen hörde jag mig själv och förstod att jag sjöng ut och inte in i mitt huvud. Jag förbannade mig själv och bet mig i tungan. Inte sjunga, Kalle, du får för i helvete inte sjunga, tänkte jag och sjöng högt och i ton; I just wanna be, the one you... TYST!

Ja, det var i alla fall då mailet kom. När jag satt där och försökte hålla käften plingade det till i datorn och det kom ett erbjudande från www.oiidesign.se. Skillnaden var att erbjudandet faktiskt innehöll något till mig. Och att Oiidesign faktiskt säljer väldigt snygga kläder som inte är blå pojk- och rosa tjejkläder utan bara barnkläder. Och sånt gillar jag. Och sen har Oii ett stort ekologiskt sortiment, vilket jag finner viktigt, och även där så ser kläderna väldigt bra ut. Så brukar det inte vara, tänkte jag nöjt, tappade fokus och sjöng; I just wanna be - your number... men så TYST!

Så nu har jag lite ångestkval här. Om jag upprätthåller vad den fantastiska barnklädessaijten OiiDesign ber mig göra så får jag rabatter. Men jag går emot det jag tidigare bestämt att min blogg alltid ska vara; fri från reklam.

OiiDesign.

Å andra sidan har jag bloggat länge nu utan att jag tjänat ett ruttet korvöre på det. Bara givit och givit och givit. Borde man inte få någon slags belöning då? Och jag är faktiskt rätt fattig ska ni veta. Men stark och stolt i mina värderingar. Men då kontrar OiiDesign med att påstå att 95% av alla som handlar där är mammor och så skevt kan det ju inte vara tycker man ju. Och då har OiiDesign en pappakampanj så alla pappor som handlar där får 10% rabatt. Det är ju sjukt bra - för då kan alla ni mammor som läser det här be era snubbar handla istället för er så blir det billigt.

Nej, Jag vet faktiskt inte. Det är för svårt för mig det här. Jag tycker att ni - mina kära läsare - får avgöra om jag ska haka på det har eller inte. Det är ju ändå ni som får kämpa er igenom alla länkarna och budskapen. Och ha då i åtanke att det är snygga kläder det handlar om. Ha också i åtanke att det denna gång är bara jag som får något och inte ni - mer än massa länkar till fin fina grejer då. Banna mig gärna också om ni tycker jag är dum som tackar nej till giftbags som ju faktiskt är till er. Men tro mig; det är bara skit. Inte alls som Oii. Och pappor; passa på att handla nu - pappakampanjen håller på maj ut.

Och inte nog med det... om ni beställer inom...nej. Nog får vara nog. I just wanna be, your no 1 swartskalle! (Grym låt ju!) Tyst, nu räcker det!


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 19 maj 2010

Nisses hål

Hur låter kossan?
Muu!
Hur låter hästen?
Oiiiiaahaha!
Hur låter grisen?
Nöff nöff!
Bra, Allan! Så sa vi till honom när han var ett år. Hur låter fåret?
Bäää!
Hur låter bilen?

Brum brum!
Hur låter katten?

KRSHHCHSAASHZZCHS!

Men, Allan? Så låter väl inte katten? Hur låter katten?
SCHZAAASHHFRÄÄSHC!!

Nu hör det till saken att hemma hos Farmor och Farfar bor Nils. Eller Nisse Baghera som han faktiskt heter och som det står i hans kattpass. Kattpass ja, för Nisse har rest till Sverige, invandrat. Han är egentligen spanjor och kom till mig, till min egna ingång till vårt hus på solkusten, för typ arton år sedan. Som en hungrig liten vildkattunge med halv svans, kom han - troligtvis klämd i en dörr sa dom som kunde. Och farmor (som hon ju heter numera, min mamma) - hon kunde inte stänga ute detta lilla charmtroll. Han flyttade in och numera bor den otämjda latinon i en våning i Vasastan. Jodå, fint ska det va. Och han går med sin lilla svansstump högt buren mot himlen som den Andalusiska machokatt han är (Glöm aldrig ditt ursprung, Kalle, sa han till mig en gång). Men så kom Allan. Och farmor pratade snällt med fler än Nisse.

Allan var till en början lite försiktig runt den svarta katten. Han höll sig på avstånd och spanade. Som han gjorde i de flesta situationer som bäbis - eller vad man nu ska kalla en ettåring. Men sen vågade han sig närmre och närmre och Nisse var väl inte helt ovän med den lilla nykomlingen heller. Jag tyckte han fixade det galant. Blev det för mycket vände Nisse bara bakdelen till, sköt upp stumpen - eller handtaget som vi säger om hans svans - stolt i luften som för att lämna platsen med värdighet. Sen gick han därifrån. Men Allan hade vid denna tidpunkt inte hundra koll på värdigheten. Och ett rövhål på en katt kan vara ack så lockande. Det sitter där, som en illröd punkt, ett bullseye i allt det svarta. Naket. Blottat. Mjukt. Inbjudande. Så jag förstår hur Allan tänkte när han lyfte sin lilla hand, sköt ut sitt lilla finger och tryckte in det...



Hur låter katten?
SCHZAAASHHFRÄÄSHC!!!

Jag förstår Nisses reaktion också. Jag menar tänk er själva att er största rival helt plötsligt och utan förklaring skulle köra upp sitt pekfinger i rumpan på er. Man skulle bli förbannad. Förnärmad. Fräsa till, absolut?! Vad fan gör du, liksom. Nä, jag tycker Nisse tog det bra. Som man borde lösa alla konflikter. Han förlät modigt och de blev de bästa av vänner. Allan kallade honom senare och under lång tid för Nissen i bestämd form. Det korrekta tilltalsnamnet; Nisse, har tagits i buk under det senaste året. Och nu vet Allan även vad man borde svara när man får frågan; Hur låter katten? Mjaui. Men det satt långt inne.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

tisdag 18 maj 2010

STHLM-GBG - the awful truth

Sanningen var annorlunda min fan på väggen.

Efter en timmas tågresa hoppar Allan upp i mitt knä och jag öppnar locket till min dator. Vi ska se på film. Två timmar kvar. Hittills har allt gått bra, tänker jag som för att peppa mig själv. Milla har somnat i sin vagn utan ett ljud. Lisa har gått några säten bort för att sova lite - fattar ni vad jag skriver? Sova? Så jävla bra gick allting denna morgon. Som på räls. Och då hör jag ett gurgelljud från den lilla glada pojken i mitt knä. Jag ser ner och upptäcker att han inte ser glad ut längre. Han ser sjuk ut. Han håller sin hand över munnen och lutar slött hakan mot bordskanten.

Så här i efterhand känns frågan dum. Det känns dumt att jag frågar hur han mår för det är ju uppenbart. Det är självklart vad som håller på att hända. Men det är som om jag inte är förmögen att tro på det. Att tro att det kan gå dåligt. Att tro att vi, min familj, kan utsättas för mer nu. Det är som i en dålig komedi - när man efter ett tag skakar misstroget på huvudet och tänker; Nä du, det var kul först men nu har manusförfattarna gått till överdrift här. Det blir otrovärdigt för sån här otur kan man bara inte ha.
Och jag tänker på det förra försöket - när vi hade kryssat och hållt på i almanackan. Och resdagen var upphöjd i klass med julafton av Allan. Den gången började han spy natten innan och höll på tills gryningen och jag uppfattade en kolsvart, men tydlig komiskt timing. Allan såg inte den. Han var så ledsen att vi inte kom iväg och vi tröstade och sa att det gör inget; Vi gör ett nytt försök snart.
Då ska jag inte kräkas, lovade Allan och jag minns att jag skojade och sa att det var bäst att han höll det löftet. För jag trodde ju aldrig...

Och nu sitter han alltså här. På tåget. I mitt knä. På ett tygbeklätt säte. På ett tåggolv med en heltäckningsmatta. Med hakan lutad mot ett bord med en dator på. Med en krampaktig hand över sin mun. I en vagn med folk som ska resa två timmar till - precis som vi. Och dammen spricker och kräkset sprutar.

Jag blir så förvånad att jag bara sitter kvar och känner hur jag och allt runt mig blir besörjat (nytt ord?) Sen kommer jag till sans och skjuter bort datorn från den värsta flodvågen. Sen ser jag mig om. Ser hur alla inte låtsas om. För de måste höra, om de inte är döva. Och nog känner de lukten, om de inte är döda. Ändå fortsätter alla med sitt som om inget hänt. Oj då, säger jag till Allan. Hur mår du?
Bra, svarar han med bristande trovärdighet.
Vad hände?
Jag kräktes.
Jo, tack. Nu ska vi se... Lisa LISA! LIIISAAA!!!
Jag känner en viss panik samlas. Det rinner om mig. Om bordet. Om sätet. Rinner in i DVD-facket till datorn. Rinner ner i heltäckningsmattan. Varför har man heltäckande mattor på tåg? Det är ju fullkomligt idiotiskt.
LIIISSSA!
Hon sover. Hur kan hon sova, tänker jag. När vi reser med två barn- hur kan hon bara.... Jag ber Allan att stå helt still och springer genom gången för att väcka henne, den sovande mamman. Åjo, visst tittar dom. Medpassagerarna. Dom vet.

Jag förvånas av Lisa som i ett yrvaket tillstånd hugger in och styr upp som värsta The Wolfe; Ni två in på toa, klä av er och byt om - tvätta så gott det går. Jag fixar här. Gå nu!
En tågpersonal passerar. Lisa "The Wolf" ler: Ha ha, Ja, här hände det en liten olycka. Åksjuk som tusan vettu!
Tågpersonal; Oj, då. Jaha. Stackars...
Passagerare, precis bredvid, vänder blicken från datorn, ler märkligt och säger; Jaha, vad det det som hände. Jo, jag tyckte det luktade. Sen vänder hon blicken tillbaka till datorn och fortsätter arbeta obekymrat - som regisserad av David Lynch.

Jag förvånas av Allan när han står avklädd inne på den trånga toaletten, på toalettlocket, och säger med sorgsen röst; Pappa, måste vi åka hem till Slussen nu?
Nej, varför skulle vi göra det?, undrar jag.
För att jag kräktes som jag inte fick.

Jag förvånas över att resterande resa fortlöper helt smärtfritt. Att Milla som vaknat av tumultet somnar om av sig själv. Att vi bara sådär flyttar till en annan sätesfyra på motsatt sida av den nästan tomma vagnen. Bort från all stank och allt kladd - för trots att vi städar bra så finns det ju kvar. Jag förvånas över att Allan hämtar sig snabbt och orkar upprepa frasen; Är vi framme snart?, var tredje minut i en och en halv timme. Jag förvånas över allt detta för jag är kvar i ett tillstånd, i en chock, där det är kört. Där jag sitter i en spypöl med ett kräksjukt barn, i en isolerad vagn med halva resan kvar. Men han var inte kräksjuk - bara åksjuk och det är inte så mycket att tjafsa om egentligen.

Men det som förvånar mig allra mest och som jag fortfarande inte förstår är att alla resenärerna runt omkring oss, som låtsades att inte se för att dom inte ville beblanda sig - och det fattar jag att de inte ville - men att de satt kvar på sina platser vid ground zero, bara satt kvar där i stanken och surade på mig och gav mig onda blickar. Hela resan. Trots att nästan hela tåget var tomt. Vi flyttade. Det gillade dom inte... och satt kvar? Är det svensken i oss som menar att; har jag blivit tilldelad den här platsen så... eller nu har jag betalat 18 kronor extra för platsreservation och då... Eller är det den fåniga stoltheten som manar på; Såg jag inte då, så kan jag omöjligt se nu...

Och det är lugnt. Sitt där om ni vill. Men ge fan inte mig onda ögat. Skratta åt eländet eller res er för tusan.


, , , ,
Intressant.se

En Fan på väggen

Jag sitter just nu på ett tåg. Eller snarare; Jag sitter just nu i mitt vardagsrum - men när ni läser detta sitter jag på ett tåg då inlägget ska schemaläggas och publiceras helt av sig själv. För jag tänker att det inte kommer finnas utrymme för bloggande på tåget som ska ta oss från Stockholm till Göteborg. Jag tänker att det kan gå stökigt till. Att Milla, just när ni läser detta, gråter som en galen - tröstlöst och ursinnigt. Och att jag sitter besvärat och ser mig omkring. Skjuter urskuldande blickar hit och dit för det är ju jobbigt när det sitter ett barn och skriker på ett tåg. Det tycker jag ju även själv; att när man någon gång sjunker ner i ett tågsäte utan att ha några egna barn med sig - och så hör man en stressad förälder bakom sig och en antydan till ett spädbarnsvredesutbrott - då suckar man kanske för tågresan är ju en del av målet. Så tycker jag i alla fall. Men samtidigt så är det ju så att också barn måste förflyttas. Och tåg är ett förbannat bra sätt att förflytta barn på. Så hur störd man än är så kan man inte göra något annat än att höja volymen på vad du nu lyssnar på och hoppas att gråten faller in i rytmen. Gilla läget.
Men nu - i stunden detta betraktas av dina ögon - är det alltså inte jag som störs utan jag som stör. Tycker jag. Antagligen stör jag förresten inte längre för Lisa har nog vid det här laget börjat amma Milla till tystnad.
Men då sätter ju Allan igång - när vi efter tre minuters resa stannar i Flemingsberg hörs hans stämma; Ska vi gå av nu? Är vi framme snart?
Nej, det är tre och en halv timma kvar, Allan? Vill du ha en bulle? Och så startar denna resa som ska ta oss till en efterlängtad och ständigt uppskjuten paus från det normala. En semester. Eller snarare; så kanske det startar. Det vet jag ju förstås inte för jag sitter ju inte på det där tåget än. Jag sitter ju här, i mitt vardagsrum, och målar fan på väggen. Varför gör man såna målningar?


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se