Jag stod i stånd att brygga mig en riktigt god kopp och medan jag räknade kaffemåtten så började jag tänka. Herregud, tänkte jag. Vilken grej kaffe är egentligen. Vad var det för ett geni som kom på det här. Säkert nån slags indian, tänkte jag vidare, som traskade runt i djungeln och så gick indianen på en buske med kaffebönor. Typ i en gudomligt belyst glänta. Och indianen stoppade en böna i munnen, tuggade och spottade ut. Fy fan, skrek indianen kanske på något uråldrigt språk, Det var det värsta skit jag någonsin smakat!
Men det är ju här man måste ge vår indian cred för den gav liksom inte upp där vi andra skulle gjort det. Nej, vår indian stoppade sitt höftskynke fullt av bönor och gick hem och satte en kittel med vatten över öppna elden. Och så la indianen några bönor i vattnet och samlade sina indianpolare till dryckesprovning. Fy fan, skrek kanske vårt lilla indiangäng då - i kör. Fy sjutton vad blaskigt, tyckte dom på sitt uråldriga språk och så gick dom hem till sina tält och surade allihopa.
Men inte vår indian inte. Nej, vår indian gick kanske upp på Höga Berget och där satte han sig och tänkte i tre nätter och tre dagar och sen gick han raka vägen hem till sin lilla bönhög som legat och torkat i solen och slog sönder hela skiten med ett par stenar. Och indianpolarna, dom såg på den galna indianen och sa att; Nu har Vita Fjädern tappat det. Vita Fjädern har inte längre alla mackor i picknickkorgen! Men det hade han. Vita Fjädern hade alla mackor i picknickkorgen och han var så övertygad om att han var något stort på spåren att han bjöd in indianpolarna på en andra sittning. Det är vågat.
Denna gång hade den svarta brygden både färg och smak men den var väldigt grumlig och grötig. Fy fan, sa indianpolarna kanske. Lägg ner nu!
Ja, här hade väl även den envisaste av misslyckade uppfinnare lagt idéerna på hyllan och tänkt att nu har jag provat både en och två och till och med tre gånger och det har inte blivit bra. Alls. Jag kanske inte är en barista trots allt, borde man ju konstatera. Men så tänkte inte Vita Fjädern. Herregud vilken människa! Han uppfann kaffefiltret och så gav han kaffe till mänskligheten och det är ju helt enastående, tänkte jag och tog en klunk av kaffet som puttrat och droppat sin väg genom bryggaren. Det var lite starkt måste jag medge. Väldigt starkt. Kanske hade min tankekedja fått mig att tappa räkningen? Kanske fick inte det här inlägget den vitsiga knorr jag hoppats på? Kanske är jag alldeles för lat för att skriva om det?
Läs även andra bloggares åsikter om kaffe, indianer, uppfinningar
Intressant.se
tisdag 1 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag saxar lite ur Wikipedia:
SvaraRaderaMelitta är ett företag som säljer kaffe, kaffefilter, kaffebryggare och espressomaskiner. Företaget har sitt huvudkontor i tyska Minden, medan det svenska huvudkontoret ligger i Helsingborg. Melitta är uppkallat efter Melitta Bentz (1873-1950) som grundade företaget efter att hon upptäckt att det gick att brygga kaffe genom filtrerpapper, (tyska patent 8 juli, 1908).
Interessant teori. :)
SvaraRaderaAnonym - Wikipedia kan man inte lita på. Det är ju uppdiktade historier av vanliga människor. Inte sanningssägare som jag alltså.
SvaraRaderaGalenskap - Ja, visst är det. Imorgon tänkte jag lägga upp en ny teori.
Det måste ju ha börjat någon stans. Kan säkert stämma till viss del :D Vita fjädern kunde sina grejer.
SvaraRaderaSen måste jag bara säga ang inlägget om Lisa;
Fan vad glad jag blir när jag läser detta! Det är verkligen precis så man ska känna i ett bra förhållande - att man även är bästa vänner och alltid har någonting kvar att ge varandra. När man väl hittat någon som man verkligen upplever det med inser man även hur sällsynt det faktiskt är. Njut :)
Du är bloggarnas Vita Fjäder. Du är kul.
SvaraRaderaAlice - Du är så klok. Jag njuter. Varför är det ingen som nämner eller kommenterar låten - är den så dålig? Du Alice är ju ärligheten personifierad - vad fan tyckte du?
SvaraRaderaSofia - Det är det finaste jag någonsin hört någon säga om mig...
Haha, okej here we go
SvaraRadera-LÅTEN-
Först och främst; bara för att ingen srivit en kommentar betyder det INTE att folk tycker den är dålig. Jag skrev mitt längsta inlägg ever på min blogg om min barndomsserie och bara för att ingen skrev en kommentar läste jag automatiskt in (som jag alltid gör) att alla tyckte det sög och inte alls var intresserade av serien. Lite senare hör jag både här och där att folk tyckte det var skitbra skrivet och att barndomsserien nog blir det bästa jag gjort. Sedär.
Kanske folk känner att det inte finns så mycket att tillägga? Att det talar för sig själv Men jag vet att man verkligen ändå behöver den där bekräftelsen.
Så här kommer den:
Jag tycker om låten. Den känns som att den skulle passa bra i ett soundtrack till en mysig feel good film (Tänk svensk Amelie). Det är lätt att döma kärlekslåtar men jag tycker att den känns väldigt ärlig och därför påverkar en mer. Jag hade en diskussion med Andreas när vi var hos My i GBG om vad som identifierar "pretansiösa låtar" och höll med honom att det är synd att bara för att man verkligen ger lite för mycket av sig själv på olika sätt måste det komma någon och kalla låten pretansiös (typ kent som jag gillar). Han tyckte att det bara är en bra sak om man verkligen är passionerad med det man gör. Jag håller fullständigt med. Jag tycker alltså att det är en bra kärlekssång och att det är bra att det blir lite sockrigt eftersom det faktiskt är så man ska känna sig.
peace.
Men Alice - den här låten är ju allt annat än lycklig. Den är ju så jävla olycklig. Killen är ju helt förstörd ju. Skulle du sätta denna musik på en romantiskt scen i en film skulle ju scenen fullständigt dö av ironi. Det är en fruktansvärd låt med en knorr. Och humor. Pretentiös - absolut i överkant - men bara för att motivera slutet. Jag skulle säga att det är en helt värdelös kärleksång - men det var också tanken - att par i giftastankar skulle lyssna och säga; åh, älskling. Det här kan vi ha på vårt bröllop! Och sen kommer slutet som en illaluktande oinbjuden prutt och så droppar dom idéen fullständigt och det blir lite obehaglig stämning dem emellan. Men bara en kort stund. För sen blir dom kära igen och lever lyckliga i alla sina dagar.
SvaraRaderaHaha, ja jag vet att den slutar olyckligt men det är ju fortfarande en uppenbar kärlekssång. Kanske nästan mer just eftersom den är olycklig. De flesta stora kärlekar är väl olyckliga. Det är det som är det fina när det väl slår igenom - att det är så sällsynt.
SvaraRaderaSkulle den vara i en film skulle den endå fadea ut innan den sista biten kan urskiljas :D
Ja men om inte slutklämmen är med så blir låten bara töntig ju...
SvaraRadera