fredag 26 februari 2010

Simulanten

Jag anar ugglor i mossen.

Igår. Allan vaknar ledsen. Gråter hejdlöst. Börjar hosta och får kväljningar. Och vi blir bekymrade för vi vet att det går magsjuka på dagis. Jag tänker att; Jaha, då var den här arbetsveckan slut då?, för jag är alldeles för snäll för att lämna min Lisa hemma med ett kräksjukt barn och en två månaders baby. Det är ett barn för mycket liksom och jag har ändå inget vettigt för mig.
Vi tolkar; Allan vaknar ledsen för han mår illa. Han gråter och illamåendet ger honom kväljningar. Kräksjuka!

Men ju mer dagen lider, gror inom mig en annan möjlighet. Nämligen; Allan vaknar av en mardröm. Gråter så kraftigt att han börjar hosta. Hostar så kraftigt så han får kväljningar. Jo, men så kan det vara. Det händer. Och när vi sen frågar vår lilla älskling; Nämen, hur mår du? Mår du illa? Har du ont i magen? Och han pausar en liten stund. Under ett ögonblick stannar han upp och tänker, kanske känner efter eller begrundar de möjligheter som läggs fram framför honom på ett silverfat. Ord som läggs i hans mun. Flackande blickar. Pappas suck, blick mot telefonen. Vem ska han ringa? Dagis? Kan jag vara hemma idag? Hemma hos mamma och pappa och Milla? Hur sa dom nu?
Den ynkligaste rösten som kan uppbringas; Ja-aa, Jag mår illa OCH har ont i magen. Och hur han sen förvandlas till en ynklig snyftande hög i sin mors trygga famn. Hon köper det. Det ser jag på hennes blick. Hon är såld. Men jag...

Inte dagis. Inte dagis. Inte dagis. Varje-morgon-meningar. Tjatiga mantran. Så fort han hört hur jag ringt och avbokat dagens förskola piggnar han lite. Vill se Bollibompa. Vill ha frukost. Vill ha glass. Svarar på Lisas frågor. Hur mår du nu?
Inte så bra... snyft snyft.
Och visst. Ja, okej då. Han fick två hulkattacker till där på morgonkvisten men det var nog bara spel för galleriet. Det tror jag alldeles säkert.

Leka ska det göras sen. Det ska byggas kojor och spelas datorspel och jag ser nog hur pigg han är när han glömmer bort att han är sjuk. Springer runt och skriker som vanligt. Lycklig och glad. Lunch vill han inte ha. Glass kan han tänka sig. Hur mår du? Känner du dig varm?
Inget bra. Jag är mycket varm. Jag kan nog inte gå till dagis imorgon heller...så säger han från soffan där han ligger nerbäddad med täcke och kudde framför Trazan och Barnarne. Jag hämtar tempen men den vill han inte ha. Om han inte får sköta den helt själv och utan att jag ser på. Annars blir det ett jävla liv. Helt klart skumt.

Sen ska vi bada. Och visst är hans pung helt insjunken och varm och lös men det är väl inget vidare tecken. En myt snarare. Och dessutom är det ju bara att sätta sig gränsle över ett element i en tio minuter så är den detaljen kirrad. Det fattar ju vilken barnunge som helst.
Nä, en hund är begraven. Och Lisa säger igen att han faktiskt nästan kräktes tre gånger och att han är bara tre år och kan väl inte gärna framkalla spyor för att få vara hemma. Vara så beräknande. Men jag undrar ändå.

Det är inte så att jag inte litar på min son. För det gör jag nästan alltid. Vi bygger vår relation på tillit. Det vet jag. Inte han. Men det förstår han sen. Att jag litar på honom. Men... det luktar skumt det här.

Och visst vill han sova tidigare än vanligt. Men å andra sidan hade han bara ätit kakor och glass hela dan så att energin är låg är ju inte så konstigt. Och sen somnar han ju ändå inte på en gång utan istället är det ett himla meck i en och en halv timma.
Nej, jag tror det är en ren och skär bluff. Att han läste av situationen och spelar bra, min lilla simulant. Och jag måste medge att jag är lite stolt och till och med glad att han skapade denna mysiga degiga dag ur något som annars skulle varit ett stressat mailande och sökande.
Och jag gillar ju också glass. Att påstå annat vore en ohygglig lögn.

------------------------------------

Tillägg: När han i morse la handen på pannan och rullade ögonen minst fyra varv och sa att; Jag har nog feber. Måste nog vara hemma idag med.
Ja, då gick jag inte på det längre och drog med honom till dagis ändå. Och nu har jag ju förstås lite dåligt samvete här - för tänk om. Tänk om han verkligen, verkligen är sjuk. Och jag, den fruktansvärda järnpappan, skickar honom till dagis att gå under och smitta alla andra stackars oskyldiga.Vad vet jag egentligen? Vem är jag att döma? Igår hade jag råd att misstänka och vara sarkastisk för då dansade vi ju ändå efter hans pipa. Idag misstrodde jag honom på riktigt.
Ja, ja. Dom har ju inte ringt än. Den dagen den sorgen och det ständigt besvärliga samvetet. Tänk om man helt saknade det.
Vilken hemsk människa man hade varit då.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

torsdag 25 februari 2010

Oväntad triss

Veckans fototriss har aldrig känts som min grej men den här veckan råkade jag se ämnet; oväntat, och fick upp denna bild i huvudet:

För det var ju väldigt oväntat när detta gäng uppenbarade sig framför oss under en skogspromenad i obygden utanför Tierp. Varför liksom?
Bilden talar för hela den här världen på något vis, tycker jag. Cirkus Europa och sen en massa idisslande kreatur. Och jag har länge försökt komma på ett naturligt sätt att publicera den här utan att lyckas. Förrän nu då. Helt oväntat.

(Klicka på bilderna om du vill se dem större)

Men så heter det ju fototriss. Triss som i tre och det är ju just det; jag har bara bilder på Allan. Och privata bilder på sina egna barn blir ju lätt lite tjatigt. Men för att ens få publicera cirkuskossorna, vilket tydligen är viktigt för mig, behövs ju två bilder till. Och då blir den bilder på denna ständige Allan och hans spektakulära bedrifter.

En klassiker. Helt oväntat fångade jag första gången Allan ställde sig upp. Han ser ju oerhört kämpande ut, som om han gör något värd ett bragdguld. Och det gör han ju också. Faktiskt. Första gången på egna ben. Han blev lika förvånad som jag. Bara så där. Plötsligt. Helt oväntat.

Det är så häftigt. Alla dessa första gånger. Hundratals är dom. Och alltid lika gripande. Vilken lättnad att plötsligt kunna stå upp och nå den där boken på hyllan. Eller ta stegen fram till bordet. Att plötsligt kunna röra på sig om det så är krypandes eller gående. Att kunna kalla på någon. Mamma eller pappa. Eller kanske brorsan i Millas fall. Allan är ett lätt namn. Det går fort att nöta in. Alla kompisar har varit snabba med att tillkalla; Allah, Allah!

Att kunna utrycka sig. Berätta vad man vill och bli förstådd. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet hur frustrerande det är att inte kunna förmedla sin vilja. Även att kunna äta själv, leka själv, vara själv, eller...



...bajsa själv. Här - kanske lite under bältet - men Allans första bajskorv på pottan. Helt oväntat kom den när han satt och pinkade på landet för nåt år sedan och han blev helt till sig och hämtade hela familjen och pekade stolt på sin bedrift. Titta, titta- en bajskorv liksom. Och vi - vi berömde och var så stolta och hämtade kameran och slog på stora trumman och firade med tårta. Och ljuset sen - ljuset som letar sig in genom det lilla fönstret och träffar den långa korven på ett nästan gudomligt sätt. Som om den helgonförklaras med en liten änglakör i bakgrunden som utbrister ett AHHHHHH! Det är ljuset, skenet, som gör denna bild så speciell. Annars skulle den bara vara skit.
Ja, fint var det i alla fall. Och väldigt, väldigt oväntat.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
Intressant.se

onsdag 24 februari 2010

Lillasysters tröstlista

Ett minne från barndomen. Jag och min mamma på ett svart plåttak. Högt över marken. Det låter kanske märkligt - eller farligt - men så var det. Det finns förstås förklaringar men jag går inte in på dem nu. Vi satt där bara; bland skorstenar, stegar och plåtbläck ovanför Österlånggatan. Framför oss fanns hundratals likadana tak. Ovan oss en stjärnklar himmel. Nedanför oss, inne i huset, pågick en fest som vi flytt ifrån. Nedanför fanns också Gamla Stans många gränder och ett myllrande folkliv. Jag minns det så tydligt. Jag minns känslan. Den var magisk. Vi var hemliga. Vi var uppe efter läggdags. Vi satt på ett tak. Ingen visste var vi var. Och jag minns att hon sjöng för mig - där på taket. Hon sjöng en visa om ett rosenblad och jag lyssnade till hennes spröda röst. Hon sjöng den så högt. På gränsen till vad hon pallade. Men jag tyckte det var så fint. Det tyckte jag alltid. Jag minns detta tillfälle som det var igår.

Min mamma har sjungit Cornelis för mig så länge jag kan minnas och jag följde upp traditionen och har fött upp Allan med samma sånger. Jag har sjungit honom full av bomber och granater över byar och alkohol och fest och undersköna damer och incest och olyckliga krossade kärlekar och lyckliga, vackra också för den delen. Han förstod inte orden men lyssnade vaksam till melodierna som är så kärlleksfullt komponerade och ypperliga till vaggvisor. När han blev lite äldre insåg jag att till exempel frasen; ...och mormor brinner som en hund av halm - det är napalm, det är napalm! inte funkade längre. Napalm kände han inte till men Mormor var han väl bekant vid och tanken på henne brinnande kanske inte är klockren vid läggning. Men melodin! Ack, den är ljuvlig och går att nynna.
Eller den ännu vackrare melodin med orden som lyder;

Jag skulle bra gärna vilja veta varför vårt hus inte fick stå kvar.
Jag skulle bra gärna vilja veta vad dom har gjort med mor och far.
Kan någon människa ge ett svar?

Dom sa att huset låg mitt i vägen, låg mitt i vägen för en soldat.
Det var en omväg på några steg men istället slängde han en granat.
Hur kan en människa bli så lat?

Det är klart att Allan inte förstod innebörden av vad jag sjöng när han var så liten, och återigen - tur var kanske det - men ändå. Ändå kändes det som om jag lärt honom lite om mänskligheten när jag var klar. Som om jag gett honom samma rysningar som jag själv får varje gång jag sjungit den till ända.
Nu får jag inte sjunga för honom längre. Det är trist. Vet inte vad det beror på men han vill inte höra mig. Lisa har tagit vid och sjunger dom i mitt ställe. Hon får och hon sjunger dom nu och hon sjöng då - när Milla låg i magen och här kommer poängen.

För en tid sedan, när Milla var relativt ny och för tillfället jätteledsen satte jag på Tomtebloss och hon tystnade omedelbart och började lyssna. Det var rätt fascinerande och jag sammanställde raskt en lista med låtarna jag hört hela mitt liv, och Allan hört och på sätt och vis även Milla hört inifrån. Och när hon är ledsen tar jag upp henne i famnen, nära. Och så sätter jag på Cornelis brummande stämma och hon tystnar på tio sekunder. Sjunger jag med tystnar hon på fem. Som om trösten är större om den kommer i stereo. Cornelis röst. Melodierna. Jan Johanssons pianospel. Pappas andrastämma. Det är medicinen.

Och nu tänker jag att det kanske funkar på alla barn. Att det är rösten som är trösten och inte det faktum att hon känner igen musiken från fosterstadiet. För det kan jag ju aldrig bevisa. Men kanske det funkar på era barn också och då kan jag ju kalla det en metod och bli en guru. Skapa en ideologi. Det vore något. En metod baserad på Lillasysters tröstlista

Temat var Musik och kanske kvalar jag inte ens in för det eftersöktes "nyare låtar". Men dessa låtar hade en historia och jag hade ändå tänkt skriva om det. Som en liten bonus, eller kanske ett rött äpple till Mymlan, vill jag peka mot ett gammalt inlägg och en gammal spellista: Soundtrack till min förlossning. En spellista som jag inte tror fick den uppmärksamhet som den borde fått för den fick mer av en biroll i texten än den huvudroll den borde haft. För den är fantastiskt. Och väldigt rolig. Fungerar i de flesta sammanhang. En förlossning. En juste fest. Ett härligt samlag... Allting som trappas upp, når ett klimax och lugnas ner. Som självaste livet.
Och det är ju ingen dålig playlist det (och där finns lite nya låtar också).


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Intressant.se

tisdag 23 februari 2010

De fantastiska knapparnas magi

Jag gick genom källarkorridoren med min fullständigt förtvivlade son i släptåg. Vi skulle inte gå ner där - vi skulle bara till tvättstugan. Men ett tidigare utbrott över att inte besöka källarkorridorerna och de spännande källarförråden fick mig att ändra planen. Nu var han arg över annat. Nu var han arg för att jag inte ville ta med en enorm och otymplig babyleksak till vår redan överfyllda lägenhet. En leksak som han ville gunga på mer än allt annat på jorden just nu men som skulle gå sönder om han gjorde det. En leksak som Milla ännu inte skulle fatta vitsen med. Så jag vägrade. Och han rasade. Kastade sig i gälla skrik av förtvivlan mellan hönsnätsväggarna och jag köpte det inte. Lite väl mycket överspel för min smak. Till slut stod vi vid hissen och han låg som en hopplös hög vid mina fötter och skrek; Men jag villde ta upp den och gunga för att för att för att jag bara villde det!!! Och så skrek han vidare med vässade argument så det ekade i korridorerna ända tills jag helt fräckt avbröt honom och frågade; Vill du trycka på hissknappen?
Han reste sig upp som om han var en disciplinerad soldat som just fått en order och sa, Jepp!
Han sträckte upp armarna mot mig så jag lättare kunde lyfta honom. Allt var glömt och förlåtet. Tårarna sögs in i honom och försvann. Det var som om den otröstliga vrede han känt bara sekunden innan aldrig varit där. Jepp!

Tänk om man haft en hissknapp i fickan hela tiden? Då hade det kanske blitt lite för enkelt. Livet.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

måndag 22 februari 2010

Hemmakväll

"Lördagshemmakväll. Ett barn bortlånat. Ett barn i babysittern. En sambo i köket. Kyckling i ugnen. Vin i glaset. Slipsen runt halsen. Kan bli trevligt..."

Så kände jag och etsade därför in det för allmän beskådan på min facebookstatusrad. Sen knaprade jag lite på en salt pinne och beskådade min underbara dotter. Lägenheten fylldes på av ljuvlig doft och vinet värmde. Det slog mig hur sällan man unnar sig sånt här. Lite vuxentid, i och för sig i sällskap med ett spädbarn men ändå, vuxen tid. Att man klär upp sig i slips och klänning fast man inte har en tanke på att lämna lägenheten. Att man tänder ljus. Sätter på lite musik. Gör sig till liksom. För varandra. Det kan man ju bjuda på oftare. Tänkte jag.
Allan var i tryggt förvar hos farmor och farfar. Kycklingen var mör och god. Milla tillfreds och lugn. Det var perfekt.

Vi skulle se en film efter maten. Det hade vi tänkt. För det har man ju aldrig ork och tid med annars. Det var en fransk och romantiskt. Kanske hade jag en tanke med hela kvällen. Kanske hade den en undermening som doftade erotik. Vad vet jag? Men jag log åt tanken och sköt ut luckan till DVD-spelaren och lät den sluka det där europeiska finfilmen. Så här långt hade kvällen varit fantastisk. Hittills hade allt gått bra.

Lisa, var är fjärren till DVD:n, frågade jag. Redan här med lite oro i rösten. Och hon visste inte. Hon satt så bedårande vacker med en sovande Milla i knäet och visste inte men tyckte jag kunde kolla i skåpet med filmerna. Det gjorde jag utan att hitta något annat än just filmer.
Kolla trollerilådan då, föreslog hon från soffan men där fanns den inte heller. Allans Leksaksskåp? Och så vidare. Alla tänkbara ställen undersöktes grundligt och jag hämtade en ficklampa och kollade överallt igen men med samma resultat. Fjärren var borta och på DVD-spelarens framsida fanns bara två knappar. Play och paus. Vi kunde få filmen att börja spela men inte få den textad och våra franska kunskaper stannar vid pasque je le ve bien eller möjligtvis; Voulez-vous coucher avec moi ce soir . Men den frasen var ju tänkt till framåt natten. Vi behövde fjärren och fjärren var borta och jag hade en huvudmisstänkt som var drygt en meter hög, långhårig, högljudd och envis. Och jag visste också att ett förhör med honom angående saken skulle ge ungefär ingenting alls.

Jag är en dålig letare. Jag kan bara hitta sånt som står bakom något annat. Om jag till exempel ska hämta sockret i skafferiet kan jag ha svårt att se det om det står för synligt. För logiskt placerat. Jag kan till och med flytta på sockerskålen och titta bakom den och sedan utbrista; Nej sockret är borta. Jag vet inte om det är en störning i mitt skadade huvud eller om jag helt enkelt är lite disträ bara. Som tur är hittar Lisa alltid vad vad jag påstår är fullkomligt uppslukat av jorden. Och oftast på det ställe där men mest anade det. Hon är en bra letare. Så det föll sig ju naturligt att hon, efter det att jag letat en dryg halvtimme, reste sig från soffan och tog över. Gav mig Milla trots att risken var överhängande att hon vaknade vid förflyttningen och att kvällen därför skulle lite roddigare än planerat. Och mycket riktigt vaknade hon och spydde omedelbart ut en mjölkvit blaffa över min svarta skjorta och slips. Jag satt ändå kvar. Tänkte att hon skulle somna om, att spyan skulle torka in och att kvällen skulle komma tillbaka på banan.
Lisa letade överallt där jag letat och efter varje ställe förväntade jag mig en sarkastisk kommentar över min inkompetens. Jag till och med hoppades på det. Men det hände inte. Den här gången var den verkligen borta. Jätteborta. Vi hamnade tomhänta i soffan och var sorgset medvetna om att vi ägnat en dryg timma av vår värdefulla kväll åt att leta efter en försvunnen fjärrkontroll. Så var det ju inte tänkt. Vi försökte se lite på Melodifestivalen för att göra något men det blev man ju inte gladare av. Vi övervägde att ringa till farmor och farfar, be dom väcka Allan och fråga honom om han visste var fjärrkontrollen var. Bara för att göra hela letandet meningsfullt. Att vi inte gav upp utan fann vad vi sökte. Men vi lät bli att ringa. Det kändes ändå för sent att börja titta på en film.

Nåja, nu framställer jag ett fiasko här men det är inte riktigt sant. När vi väl accepterat att kontrollen var borta och att den kanske aldrig skulle komma tillbaka kunde vi ju skratta åt eländet och jag kände en lättnad i att måndagens bloggpost på sätt och vis skrivit sig själv. Med mer vin i glasen och teven befriande avstängd blev det en fin kväll. Och som en knorr på alltihop fick jag en märklig insikt när jag senare gick mot badrummet för att borsta tänderna. Jag stannade upp i garderoben och vände mig åt höger. Såg den vita plåtlådan med det gröna korset stå där högt belägen i hyllan. Det spelades upp en scen i mitt huvud. Som i en dålig actionfilm där regissören är osäker på sin publiks slutledningsförmåga, eller kanske sin egen berättarteknik, och känner sig tvungen att lägga till en övertydlig minnesbild för att inte lämna några frågetecken. Och det i slow motion. En insikt.
Jag ser mig själv komma in i garderoben och finna Allan där, med plåtlådan i händerna. Han sträcker upp den mot den högt belägna hyllan och jag säger (i slow motion); Aaaallllaaaannn, lllåååttt mmmiiiggg hhhjjjääälllpppaaa dddiiiggg? Och han vänder sig om sakta, sakta och ser sur ut och säger; Nnneeejjj pppaaappppppaaa, jjjaaaggg kkkaaannn sssjjjääälllvvv!!! Jag ser mig rycka på axlarna i ultrarapid och gå vidare förbi.
Lådan brändes. Jag gick fram och synade den. Slog upp de små låsen och tog ett djupt andetag. Öppnade. Fann. Pepe.
Och bredvid honom ligger den; fjärrkontrollen.

Eftertexter.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

fredag 19 februari 2010

Kort och gott

Fick en dyster framtid förutspådd i ett orange kuvert som jag tills nu lämnat oöppnat. Minuter senare hittar jag fyra gråa hårstrån i polisongerna.

Och jag tänker att allting hör ihop. Att allting kommer sig av mitt val av livsstil. Och trots den vetskapen vill jag bara fortsätta precis som vanligt och aldrig växa upp. Vad är jag för en människa egentligen?



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

torsdag 18 februari 2010

Ögonblick

Det finns ögonblick. Och så finns det magiska ögonblick - ögonblicken när man upplever något utöver det vanliga. Något stort. Och så kändes det igår kväll. Det kändes stort och mäktigt.

Vi. På golvet med Milla i babysittern men vår uppmärksamhet var riktad på annat. Allan sov. Klockan var väl någonting över nio.
Jag, med en fjärrkontroll i handen och den övermäktiga uppgiften att döpa om alla små inspelade filmer från Bollibompa som finns sparade på digitalboxen. Jag är pedantiskt där. Kan inte hjälpa det. Bokstavsordning, uppradat, ordnat, enkelt. Men för att få den enkelheten är det lite komplicerat. Jag trycker på fjärrens siffror. Döper om. Suddar. Skriver; Alfons vem spökar, Alfons vem räddar, Laban pappa sjuk och så vidare. Gör livet lite enklare för oss när Allan får teveabstinens och bara måste ha en dos tecknat. Fort. Helst för fem minuter sen.
Men det går inget bra för mig. Jag råkar trycka på knappar två gånger. Råkar sudda sånt som borde vara kvar. Förbannar att digitalboxen inte kan känna av själv vad den visar utan envisas med att lämna den enda irriterande informationen; Bollibompa.
Jag svär och Milla hör det säkert men hon fattar ju ändå inte. Hon har ju inte ens koll på sina egna lemmar som okontrollerat sparkar och vevar.

Bredvid mig sitter Lisa med en duschdraperistång i tre delar. Hon ska sätta ihop den och det finns en bruksanvisning på hur detta ska gå till. Fyra närgångna bilder i en följd. Det enda man ser på bilderna är två lite håriga händer som håller i en vit stång. Och så en pil i olika riktningar beroende på bild. Först in. Sen ut. Busenkelt. Så larvigt lätt att det är obegripligt. Hon är upprörd. Minns att förra gången hon gjorde detta lyckades hon dra ut fjädern på något vis och ta sönder. Precis som en femte bild visar hur det inte ska gå till. Så gick det till sist. Och det är väl den tänkta enkelheten som upprör henne mest. Att hon inte fattar. Lisa svär högt och Milla hör säkert men ser ändå glad ut för hon kan orimligen förstå något. Hon, som inte ens kan hålla i en fjärrkontroll och än mindre en duschdraperistång.

Men det är då ögonblicket inträffar. Det magiska. Milla fixerar blicken på den glada gubbsnurrsaken som är monterad framför henne. Den som varit där - up her face liksom - i två månader nu och jag har ju ingen aning om vad hon tycker om den.
Nu stirrar hon på den med beslutsamhet i sin lilla blick. hon höjer upp sin okontrollerbara lilla arm och det syns på henne att det inte är det lättaste hon gjort i sitt liv. Hon höjer handen, ser på den, ögonen går nästan i kors. Hon verkar ta ett koncentrerat djupt andetag och så slår hon till. Sätter snurr på den där jävla gubben som hon säkert velat göra i veckor nu men inte kunnat. Nu gjorde hon det. Nu. Där. Då. Sen går hon lös på allt annat som går att röra. Blommor går i spinn. Kulor vobblar. Och vi -vi bara sitter där med våra små töntproblem känner oss dumma för att runt omkring oss händer det stora saker som är så mycket viktigare än namn på filmfiler eller montering av stångar. Nämligen; Ett ögonblick av något som aldrig hänt förut. En första gång. Och det är aldrig en första gång igen.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

onsdag 17 februari 2010

Nu får det vara nog...

Snö. Dö! Det räcker nu. Sluta falla. Tyna bort. Försvinn! Kom tussilago! Kom sol!

Jag vet att det är dumt. Det är februari. Det ÄR ju vinter och det är dessutom den där vintern man alltid snackat om. Vargavintern. Med metervis med snö och bitande kyla. Den vintern som dom gamla alltid beskriver med sina svajiga röster; Jag minns nittonhundratrettioåtta - Det var den kallaste vintern i mannaminne. Då åkte vi skridskor till jobbet och om man stannade så frös man omedelbart fast förstår du lilla vän (till en trettioåring). Och man blev stående till våren kom minsann. Och om man grät så blev tårarna till is och föll till marken med små kraschljud. Håhåjaja... Trettioåtta. Det året grät man ogärna.

Typ.

Om femtio år kan vi säga med våra egna då svajiga röster att: Jag minns vintern tvåtusentio. Då jävlar var det kallt som kolsyreis och så vidare. Och våra barnbarn tror oss förstås inte. Trots det är ju sant. Tyvärr. För nu tycker jag det räcker. Nu vill jag ha slask i en två tre dagar kanske och sen vill jag ha en intensiv sommar. I ett halvår. Och skulle det mot all förmodan bli så - ja, då skulle nog min klimatångest få vatten på sin kvarn och jag skulle börja längta över vintern igen. Usch, vad allt är komplicerat.

Men när till och med Allan klagar. Han som älskar att äta snö och knapra i sig isklumpar han hittar på gatan. Han; pulkjunkien, stjärtlappsmissbrukaren, skridskopundaren. När till och med denna vinterfantast vänder som om i sängen innan han somnar och säger att: Nu vill inte jag att det ska vara vinter längre. Jag vill gå ut utan kläder. Eller när han smakar på ett hallon hemma hos farmor och farfar och utbrister; Det smakar sommar. Jag älskar sommar...
Ja, då. Då har det banne mig gått för långt!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

tisdag 16 februari 2010

Den mystiska raden

Jag går igenom min telefon och en massa anteckningar som finns nedklottrade där. Skisser på låtar, bloggtexter, rubriker. Viktiga grejer som ska göras. Vaga idéer, starka argument. Nyanser av något ogreppbart. Och plötsligt finns där en märklig rad. Helt ensam står den som en egen post:

Min ursäkt, älskade, är blott en klen tröst.

Och jag minns inte hur jag tänkt. Jag vet inte varför den står där, varför jag skrivit ner den. Varifrån den kommer. Om det är ett citat ur något jag läst, kanske till och med ett känt citat som jag bara inte kan placera. Eller en påminnelse om något någon sagt - troligtvis Lisa då - för det är lite i svåraste laget för att ha kommit ur Allan lilla mun. Och hon slänger ur sig sådana där sköna rader till som tätt, Lisa. Men vad har hon ursäktat sig för - i så fall?
Framför allt undrar jag hur jag tänkt använda raden? Varför den är viktig? Var den passar in?

Här? Är det så enkelt. Kanske.


Läs även andra bloggares åsikter om
Intressant.se

måndag 15 februari 2010

Work work

Ni vet i sydstaterna för länge, länge sen - när Lucky Luke levde och agerade. När man blev doppad i tjära och överöst med fjädrar om man inte följde lagen. Då gick ju fångarna i sina smutsiga, svart och vitrandiga fångdräkter och hackade upp den torra jorden - eller bröt sten - i takt till vemodig slavsång. Lite som i det militära. Jo men, för att hålla takten uppe. Och kanske modet. Och vid sidan om den arbetande raden av fjättrade män red de pennalistiska fångvaktarna med sina piskor och rappade på de lata. Hotade och skrek.

Om man tar bort fångvaktaren, piskan, hoten, hästen, kedjorna, dräkterna, värmen, stenarna, jorden hackorna, brotten och de livegna männen från den där bilden. Vad blir det kvar då?

Kanske det här.

video
(Det verkar som om man - i alla fall för mig - måste playa
och sen trycka in sig en bit i filmen på tidslinan - och sen
gå tillbaka för att den ska spela. Kanske är det bara jag?
Men är det även du - så gör som jag)



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 12 februari 2010

Dagens bonus

Fredagsmys. Jag tänker att jag inte är riktigt klar än fast jag har postat dagens text redan. Jag vill ge mer. Ge er något att suga på över helgen.
Nämligen.
En låt.

Jag vet att jag i något tidigare inlägg nämnt att jag skrivit en låt om den omöjliga frustrationen som infinner sig när barn spelar ut sin trotsighet till max och faktisk gör en riktigt, riktigt illa. Och hur man i dessa stunder inte pallar att resonera logiskt och man tappar all sans och skriker och drämmer kanske näven i bordet. Och sen mår man inget bra. Tänker; hur kan jag bli så arg på en sån liten? Ja, det är ju frågan. Jag minns att jag skrev låtens namn; Någon jag inte tycker om, och att jag minns att jag snabbt la till att det inte var Allan titeln syftade på - utan mig själv. Jag minns inte i vilket inlägg detta stod och kan inte hitta det för jag har inte riktigt tid att söka. Däremot minns jag att jag lovade att låta er ta del av musiken när den blev klar och det gör jag nu.

Det är en väldig kontrast till kärleksbudskapen tidigare idag. Eller? Det är väl på grund av den kärleken som det gör så ont i alla dessa konflikter. Så det kanske sitter ihop ändå.
Och ni; låten är inte riktigt klar tror vi. Det ska till något på slutet. Något vadsomhelst. Kanske kan ni tillföra; poesi, rap, sång, instrument? Maila mig förslag. Och det behöver inte ha någonting att göra med barntrots. Andreas som sjunger har inga barn. Så han sjunger om nån tjej istället. Ett gammalt hederligt brustet hjärta. Sårat, härjat och sviket. Och det funkar ju också väldigt bra.

Lyssna här; Någon jag inte tycker om.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

Kärlekskonton

Vad är kärlek?, frågar jag Allan och han svarar inte. Jag försöker igen. Vad är kärlek? Han skrattar till och skriker; Näää, det är bara kär och lek! Så skriker han och springer iväg. Jag är inte säker på vad det betyder. Och jag är heller inte säker på vad jag förväntat mig? En mogen analys? Nja, snarare en omagen analys som skulle kicka igång det här. På sätt och vis var det ju precis vad jag fick.
Jag ser ner på lilla Milla som sitter i sin babyvagga. Våra blickar möts och hon ler strålande. Hon är glad över att jag ägnar henne uppmärksamhet. Hon är bra där, Milla. Som tålmodigt väntar på sin stund. Allan slukar uppmärksamheten. Han tar plats. Han ställer frågor. Säger varför då? till allting nu för tiden.
Nu ska vi gå till dagis.
Varför då?
Därför du… därför vi… Därför det är så bara. Kom nu.
Och sen - när vi är ute på gatan; Den här vägen, Allan.
Varför då?
Därför den leder till dagis.
Varför då?
Men… därför någon byggt den så.
Varför då?
Därför att det är så bara. Kom nu.
Varför då?
Därför vi har bråttom.
Varför då?
Därför du är så jävla söt!
Varför då?
Därför du är min! Kom nu…

Milla - hon sitter där. Och väntar på att få fyra av sitt leende mot en när man lutar sig ner. Och så kan hon bli sur och arg också – om det tar för lång tid. Det är bra. Att hon säger ifrån. Att hon vet var skåpet ska stå. Jag både hoppas och hoppas inte att hon ska få samma temperament och envisa järnvilja som sin bror.
Jag tänker att jag bär henne för lite. Att jag ägnar henne för få av dygnets timmar. Men ändå är hon glad. Hon är glad när man kommer. Hon är glad när Allan kommer. Hon ler när dom ses. Och han säger Heeej Miiiila, med förställd röst precis som vi gör. Han härmas. Han är söt. Han älskar henne och vill pussa och kramas och bära och ibland vill han det så mycket att man får gå emellan och be honom sluta och han svarar med sina hundvalpsögon och säger; Men pappa, jag ville bara pussa henne...
Vad fan svarar man på det?

Kärlek.

Det är märkligt det där. Man får ett litet barn och bara efter några minuter efter det att man mött varandras blickar känner man hur mycket man älskar det. Man känner att man kommer göra allt för den här ungen. Att man skulle ge sitt liv om det krävdes av en. Villkorslöst och galet. Smärtsamt och härligt. Man blir bräcklig och skör för ens liv har fått en ny mening. En innebörd. Man är inte längre egen. Man är sitt barn. Och jag minns att jag tänkte - när Milla låg i magen. Att jag tänkte; Hur kommer jag någonsin kunna älska denna unge som jag älskar, Allan. Går det. Kan dom dela min kärlek. Jag tyckte det var en jobbig tanke. Att inte kunna ge lika. Jag tänkte och jag hade ångest över att jag inte pratade med magen och sjöng för magen och klappade magen och ritade på magen som jag gjort när Allan låg där i. Och när jag gjorde det kändes det krystat och påtvingat. Som om det skedde mer för att döva mitt dåliga samvete än för att jag faktiskt ville.
Men min oro var obefogad.
Det är hårt att vara ett andra barn. Det är en sanning. Uppmärksamheten är ojämnt fördelad. I alla fall till en början. Milla kräver inte min uppmärksamhet som Allan gör. Hon verkar trivas med att bara se på och delta på sitt sätt. Jag ger henne allt - allt jag kan och hinner av pussar och kramar och blickar som inte går att hejda. Det räcker. Hon verkar förstå mig och gilla läget. Gilla brorsan.

Och vad beträffar kärleken. Känslan kärlek. Den där inne. Det varma bultande hjärtat - där finns en jämlik fördelning. För i samma ögonblick hon trillade ut – i samma ögonblick hon såg upp på mig – i samma stund jag höll henne för första gången och sa; Hej snäckan, eller något liknande – precis i den stunden öppnades ett nytt konto. Ett nytt kärlekskonto i min hjärtebank liksom. Och kontot fylldes till bredden och låstes på livstid. Med ränta. Det är fantastiskt faktiskt. Med kärleken. Och hur många man kan älska.

Och nu tänker jag att det här blev ju dumt. När jag har veckotema; kiss. Då har Mymlan tema; kärlek. Hade Mymlan också haft temat kiss hade den här veckan rundats av på ett mycket elegantare sätt. Men nu hade hon inte det och jag underkastar mig hennes storhet.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

torsdag 11 februari 2010

Plastlandet

Jag kommer runt hörnet och kikar in i dockvrån. Allan sitter där med några polare iklädd en trollkarshatt och en cape. Dom har någon slags tebjudning. Hej Allan!, säger jag hurtigt. Han vänder sig om till hälften och ägnar mig en trist, sekundlång blick innan han suckar och vänder sig mot sällskapet igen. Jag tycker mig höra honom säga; Ja, herregud. Men det kan vara en ren inbillning.
Vet du vad jag tänkte, förklarar jag. Jag tänkte att du får bestämma vad vi ska göra idag och så gör vi det bara.
Han vänder sig misstänksamt om. Tror inte riktigt på mig. Jag ler ömt och i mitt huvud upprepar jag - som en bön till någon gud eller högre makt; Säg inte Andys Lekland, inte Andys Lekland, inte Andys lekland...

En halvtimme senare, efter en rekordsnabb och helt oproblematisk påklädning samt en kortare resa med tåg, stämplar en ung tjej i röd pikétröja Allans hand med Andys Lekland symbolen och han springer skrattandes in i lokalen. Jag betalar och det kostar och det hade kostat ännu mer om Allan hade varit över en meter lång och jag funderar på varför det är så. Slits bollhavet och rutschkanorna mer om man är en och tio?

Jag går efter Allan in och hittar honom i ett hav av färgglada bollar. Han lyser och skrattar och skriker. KOM PAPPA, så skriker han. Kom och lek med mig. Jag kryper in i en gång, klättrar över ett hinder, vadar genom ett mindre bollhav, kryper lite till och så är jag hos honom och jag glider ner och försvinner. Jag tänker. Här ligger jag begravd under bollar som andas förkylningar och vinterkräksjukor och RS-virus och nya influensor och kanske döljer sig här bland allt det mjuka, runda lite kiss och lite bajsblöja och svett och dregel. Garanterat dregel. Men, tänker jag vidare och sneglar upp på min upprymda son som i spralliga utfall får bollarna att flyga runt. Skitsamma - så tänker jag och dras in i leken.
Vi kör som två tokar i en timme drygt. Leker galet härligt. Allan är helt blöt av svett och illröd i ansiktet. Hans står inte still. Han bara springer. Runt runt och skrattar. Jag håller inte riktigt energin på samma höga nivå. Jag ber om en paus och han vägrar. Jag säger att; Jag går och sätter mig och tar en kaffe och du kan göra mig sällskap eller leka vidare så kommer jag när jag är klar.
Han väljer att leka vidare. Eller jag uppfattar det så i alla fall för han tokrusar ifrån mig och försvinner in i labyrinten.

Så sitter jag där. På Waynes Coffey mitt i leklandets hjärta. Jag har en kaffe i handen. Jag är utmattad men lugn och harmonisk. Till freds liksom. Och jag minns ett löfte jag gav mig själv tidigt i mitt föräldraskap. Jag lovade mig då att aldrig bli den typen av pappa som vallar sina barn på Andys lekland medan han sitter med en kaffe i handen och en dator i knät och jobbar. En lördag. Och sen påstå att han umgås med sina barn. Och använda uttrycket quality time.
Jag tar en klunk av kaffet och ser Allans kalufs studsa upp och ner långt borta i gångarna. Jag frågar mig själv varför jag tycker så illa om det här stället. Frågar. För att det är av plast? För att varenda millimeter av detta land är gjort av själlöst dött material? Frågar. Skulle jag gilla det bättre om det var gjort av trä?

En eftertänksam klunk av kaffet. Jag placerar benen i kors och sjunker ner i den bekväma soffan.

Troligen inte. Troligen skulle jag tycka ännu sämre om stället om det var byggt av trä. Jag skulle nog anse att det var hälsofarligt då - med spikar och stickor och grovhyvlade skarvar - och inte charmigt alls. Det är inte plasten. Det är något annat. Det är. För enkelt. Det är för enkelt. Jag känner mig slö. Jag känner mig som en lat pappa som inte orkar engagera mig. Det är det jag ser. För enkelt. Men måste det vara så jävla svårt hela tiden då. Jag har ju lekt med honom i en timma. Lekt och haft kul. Nu pausar jag. Tar en klunk kaffe. Fan, dom är faktiskt sköna de här sofforna. Kan jag somna här?
Allan är försvunnen. Jag ser honom inte. Men jag är inte orolig. Allt hårt är invirat i mjukplast och skyddat med nät Man kan nog inte slå sig här, tänker jag nöjt. Jag tänker att jag är värd den här stunden. Värd det här kaffet. Fast det var dyrt. Allt är dyrt här. Allt kostar. Det ogillar jag stark känner jag nu. Att tjäna pengar på uppspelta barn och trötta föräldrar. Jag har varit på det förut och det finns nedtecknat här.

Allan kommer nedåkandes för en jätte lång rutschkana. Han landar med en duns och skrattar. Det är inte så ofta man gör det nuförtiden - skrattar för sig själv. Hysteriskt ut i ensamheten liksom. Det är sällsynt. tänker jag och vi för ögonkontakt. Han springer till mig. Stannar med ett glid på plastmattan. Han är flåsig och rödmosig. Jag tänker att om jag häller en hink med kallt vatten på den här lilla killen kommer det är fräsa till och bli till ånga. Men det gör jag inte.
Pappa, jag är kissnödig, säger han och jag sveper det lilla som är kvar av kaffet och reser mig upp.
Då går vi och kissar då, tycker jag och trycker på publicera inlägg.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,
Intressant.se

onsdag 10 februari 2010

Förlåt mig alla dessa ord

Det var en sån där dag när det inte riktigt går som man tänkt sig. Och när jag hämtade Allan var han inte alls glad att se mig. Eller han spelade att han inte var glad. Bort pappa, sa han och vände sig surt bort. Och jag tänker att så är det ibland. Inget att bråka om. Jag fick efter mycket möda och stort besvär ner min mycket besvikne son till omklädningsrummet och jag kände att det här kan sluta precis hur som helst. Han var motvals och bjöd inte på något gratis. Och jag - som snabbt bestämde mig för att inte låta mig provoceras - satte mig på bänken med ett leende och sa; Vi har inte bråttom Allan. Du klär på dig när du är redo - ingen stress.
Men, inflikade jag. Ju längre vi blir kvar här desto kortare blir resten av dagen. Du bestämmer.

Jag satte mig på ett sätt som skulle se bekvämt ut och väntade. Tänkte att han ju är så pass stor att han förstår att vi inte hinner annat än att gå hem och äta middag om han inte skyndar sig lite. Allan var i högvarv. Han stojade och hoppade runt. Plötsligt låg han på marken och låtsades simma bland alla blöta fotavtryck och sörja. Titta pappa, sa han upprymt. Golvet är hav och bänken är en båt. Akta dig för krabborna!
Jag drog upp fötterna och hejade på en pappa som kom in. Han log åt vår lek. En stund senare, när Allan satt i båten och fiskade, kom pappan ner igen med sitt barn, klädde på det i en handvändning och gick iväg till en lekpark. Vi ses imorgon, sa vi. Jag har inte bråttom, mumlade jag för mig själv. Inte bli stressad. Inte bli arg. Inte bråka.
Tycker du verkligen att det är kul att sitta hela eftermiddagen i ett omklädningsrum, Allan? undrade jag uppriktigt nyfiken.
Ja, svarade han helt kort och hoppade i havet från båten. Det hade gått en halvtimme. Fler pappor och en del mammor kom och gick.
Jag hade inte kunnat hålla mig från att skratta åt hans fantasifulla lekar - för dom var ju så bra, och han var ju så söt och fantastisk. Han leker som bäst när han inte borde. När vi ska iväg och har lite bråttom. Då plockar han fram den där fantasireserven man önskar att han alltid hade - då - när vi måste säga åt honom att sluta leka och göra som vi säger istället. Mina skratt tände honom. Han leker ändå mer intensivt och jag försöker tygla mig. Försöker verka vuxen och likgiltig. Försöker få honom att förstå att så fort vi lämnat det där rummet och kommit igång med resten av dagen ska vi ha så kul. Men inte nu. Jag hade klätt av mig rocken och försökt ta upp min telefon för att skicka iväg ett mail. Nu när jag ändå satt där och väntade så kunde jag väl passa på att jobba lite men Allan var snabbt framme och ville spela memory. Jag stoppade bort telefonen och sa att vi skulle koncentrera oss på påklädning och inte lek. Allan ville att jag skulle vara matador och han tjur. Jag sa nej. Jag sa klä på dig nu. Lite surt. Lite stressat. Fan, jag tappar det snart, tänkte jag bittert.

Och mycket riktigt. Efter trekvarts väntan, och det utan att Allan fått på sig något ytterplagg överhuvudtaget spricker jag efter att jag vänligt men bestämt räckt honom thermobyxorna och sagt; Snälla. Och han svarade genom att slänga dom i mitt ansikte och skrika; Nej!
Pang. Bom. Droppen kom och bägaren rann över. Jag fångade upp honom. Lyfte honom till bänken. Höll hårt. Försökte med all min kraft få byxorna över de hysteriskt sparkande benen. Han skrek som om jag gjorde honom illa och jag fräste sammanbitet en vals om att; nu har vi hållit på i en timme och nu får det fan räcka och jag som ville göra något kul med dig och ha mysigt men nu hinner vi inte och nu vill jag inte för jag är trött och arg och ledsen och har inte lust till annat än att bara gå hem och lägga mig. Typ. Och då kom en Sallys mormor in. Sally - den nya ettochetthalvtåringen - såg skrämt på mig och mormorn såg ännu mer skrämt på mig. Jag förstod att det inte såg bra ut och släppte Allan av en ren reflex. På några sekunder hade han förflyttat sig bort från mig, fått av sig det lilla jag lyckas få på honom och kastat sig ner i plurret igen. Titta Sally, jag simmar, skrattade han men hon svarade inte. Hon pratar inte så bra än utan upprepade bara; Allan, Allan. Och sen pekade hon på mig; Allan pappa, Allan pappa . Jag orkade inte ens förklara mig. Förklara att jag väntat i snart en timma. Förklara att jag faktiskt är en bra pappa egentligen. Jag log bara skevt mot Sallys mormor och suckar uppgivet. Sen gick jag ut. Sa åt Allan att klä sig själv och knacka på den låsta dörren när han var klar för jag orkar inte mer. Jag behöver luft, sa jag och gick.

Två minuter senare knackade det på rutan. Han är klar. Tröjan var bakochfram och jackan var oknäppt men han har kläderna på kroppen. Till och med fingervantarna satt på med rätt finger på rätt plats. Jag öppnade åt honom och han sa att han vill ha hjälp med dragkedjan. Självklart. Vi ställde oss i det milda snöfallet och jag lutade mig över honom och fogade samman jackdelarna. Jag frågade om han förstått varför jag blir så arg. Om han förstått att jag blir stressad och ledsen när hela vår fina eftermiddag uppslukas av ett stort ingenting. Han verkade ta in och tänka efter. Ännu en pappa öppnade grinden och entrade gården. Jag registrerade honom i ögonvrån och fortsättatte med Allan.
Det får inte ta en timme att klä på sig lite kläder. Det är för drygt. Förstår du det?, Jag talade ömt och jag förvånades över att man kan vara så jävla arg ena sekunden och så villkorslöst förälskad och helt lugn i nästa.
Pappa, jag är kissnödig, sa han lite försiktigt.
Du skojar, sa jag fast jag vet att han inte kan skoja på det raffinerade sättet. Hans humor är inte så utvecklad än. Den består mest av ordet bajs. Bakom mig hördes ett kontrollerat asflabb. Jag vände mig mot pappan som är på väg in. Jag tycker ju själv att det är roligt. För det är roligt. Det är liksom över gränsen för all reson och långt långt förbi. Han visste inte hur min senaste timme sett ut men ändå förstår jag att han finner det kul. Jag trodde mig le uppgivet mot honom. Att jag därmed okejat hans skratt. Men han såg skamsen ut, ursäktade sig och försvann fort in. Mina mungipor orkade nog sig inte upp i ett leende. Dom var för trötta. Han trodde jag var förolämpad. Skitsamma.
Inte en chans i helvetet att vi går in där och klär av oss allt igen.
Just go man, säger jag till Allan och öppnar grinden.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

tisdag 9 februari 2010

Hunden

Pappa, jag är kissnödig, är orden som smått plågat kryper ur hans mun när jag håller upp filmen Loranga, Masarin och Dartanjang och undrar om vi inte ska hyra den. Vi är i videobutiken och det är första gången för Allan. Jag tror att han gillar det. Oj oj oj, vad mycket filmer, så sa han innan det började trycka på. Milla ligger och sover i vagnen iklädd sin overall och en mössa med små björnöron på. Snabbt in, snabbt ut – så hade jag tänkt det.
Vadå? Är du kissnödig nu?, frågar jag naivt och dumt och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig. Och i samma sekund som jag förstår det - att jag aldrig lär mig - i samma sekund minns jag hur det gick sist och jag tar Allan i ena handen i den andra tar jag vagnen med den sovande, helt svettiga och ovetande varelsen vi kallar Milla och skyndar mot disken. Där står en ung kille.
Hej, säger jag stressat men säkert trevligt. Har ni en toalett vi kan få låna. Det är lite kris här. Jag pekar på Allan som har börjat sin lilla nödigdans på golvet. Killen nickar eftertänksamt och säger; Ja, om ni inte är hundrädda så.... Han nickar mot en smal gång som leder in bakom disken. Jag vinkar till mig min lilla kissnödiga grabb och föser honom mot passagen. Och videokillen - han öppnar dörren till sin lilla toalett och kallar ut sin lilla hund i butiken. Hundrädd, tänker jag och skrockar för mig själv. Allan tar ett steg in i gången. Det här går bra, mumlar jag och försöker forcera undan den uppenbara stress jag känner. Vi kommer att hinna. Så stannar Allan tvärt och jag nästan snubblar över honom. Han står blixtstilla, Allan, orörlig som en sten, öga mot öga med HUNDEN. Och det är ingen liten hund. Det är den största jävla hund jag någonsin sett. Det ljusbruna ansiktet, för vissa hundar har ansikten, är så brett att den fyller upp hela öppningen. Dess ögon är stora som tefat och galet rödsprängda. Käften halvöppen och en seg sträng av dregel letar sig ner mot golvet, når det också och hänger sen kvar som ett koppel. Vik hädan, ditt bestialiska monster, tänker jag och känner att jag visst är lite hundrädd. Lite. Men det här är fan ingen hund, det är ett blodtörstigt rovdjur - två gånger Allans size. Jag griper tag i min son och flyttar honom bakåt. Får syn på hans ansikte som jag trott skulle utstråla rädsla och kanske till och med skräck. Men icke. Den blick jag möter är glasartad och tillfreds. Hans läppar försatta i ett fånigt leende. Han ser mot mig - men inte mig. Hans närvaro är någon annanstans. Något ställe där det är varmt och blött och fuktigt. Allan ser fri ut.

Jag sträcker på mig och räcker killen filmerna. Dom här, och en klubba också. Han har inga egna barn – det är tydligt – för han har inte uppfattat vad jag har uppfattat. Jaha, säger han bara förvånat och börjar slå på sin apparat. Jag ser att han tror att hunden var lite för mycket för oss men väljer att inte kommentera det. För att visa hänsyn antar jag.
Allan ser upp på mig. Tillbaka från sin härliga resa. Pappa, ska vi köpa klubba fast det inte är lördag?
Ja, det ska vi kompis. Klubba är gott.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

måndag 8 februari 2010

Konsten att lätta på trycket

Pappa, jag är kissnödig, letar sig ut mellan hans små läppar i samma sekund vi kommit in i affären. Nästan som ett svar på min lyckliga suck över att äntligen ha kommit fram. Han har en känsla för komisk timing, min älskade son.
Vadå, nu?, frågar jag idiotiskt. Jag ser ju på honom att det är nu nu NU han är kissnödig och det med en skrämmande styrka. Varför kommer det så plötsligt för små barn? Varför säger dom aldrig att dom börjar bli kissnödiga eller att; Pappa, jag är lite kissnödig – vi kanske ska börja se oss omkring efter ett hemlighus.

Han rör sig i cirklar över butiksgolvet. Jag är som paralyserad. Det enda jag ser är alla supertäta krångliga vinterkläder och noggrant snörade kängor och någonstans långt långt därunder, gömt under lager på lagerprincipen – en snopp. Och jag vet att allt måste av innan en pink är möjlig. Allt. För om jag ska ta av det ena måste jag ta av det andra. Allt i en frustrerande logisk kedja.
Jag säger åt honom att försöka hålla sig. Att jag bara som hastigast ska inhandla den här grejen vi kämpat så för att nå och sen- sen springer vi hem. Hon bakom kassan är vänlig och säger att vi kan låna deras toa och jag ler tacksamt och vänder mig mot Allan igen. Ser hur han har stannat upp i sitt vankande av undanmanövrar och fört ihop knäna en aning. Ögonen rullar. Kroppen är ledlös. Hans ansikte faller först det ut i ett fånigt gapande och sen stängs munnen och mungiporna letar sig uppåt i ett, trött befriat leende. Lite som när... ja, ni fattar. Ett lugn infinner sig i hela hans uppenbarelse när han rätar på sig. Han har lättat på trycket. Och det är varmt och skönt i byxorna. Tänk om det vore så enkelt för oss också.
Jag vänder mig mot expediten igen och ser att hon också sätt. Vi behöver inte prata om det. Hon förklarar bara vad det kostar. Och jag betalar. Det lämnas ingen pöl på hennes golv. Thermobyxans vattentäthet funkar turligtvis båda vägarna.

Sen gick vi hem i snålblåsten och på vägen berättade Allan om en dagiskompis som hade åtta ormar och en studsmatta hemma. Det lät ju fantastiskt tyckte jag och funderade på att bjuda in oss på en kaffe dit någon dag.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

fredag 5 februari 2010

Bloggberoende

Jag har stressat ohälsosamt mycket idag. Så där så man har träningsverk i ansiktet för att man suttit och spänt käken så mycket. Eller är det bara jag? Och när jag kom hem så hade jag fortfarande inte hunnit skriva någon fredagsblogg och det grämde mig och jag ojade mig. Oj oj oj, sa jag. Och Lisa som är så vacker idag klappade mig på kinden och sa att det gör inget för man måste inte skriva varje dag.
Måste man inte?
Nej, det måste man faktiskt inte, sa hon klokt. Idag ska du inte blogga. Och så gav hon mig en kall spansk öl. Det kändes skönt. Bloggångensten släppte lite. Stressen rann av. Jag lovade att inte närma mig datorn. För mitt eget bästa.

Men så är det ju mammakväll igen. Och jag blev ensam med Milla och den nedsläckta datorn. Och så somnade Milla i min famn. Och datorn lockade lite trollskt. Kom, koooOOoom, viskade den. SääÄÄÄÄTT påå miIIiig!

Och gissa vad jag gjorde då?


Läs även andra bloggares åsikter om
Intressant.se

torsdag 4 februari 2010

To do

Jag skrev ju i tisdags om att inte få någonting gjort. Om att hela tiden bli puttad åt ett annat håll. Och det är väl så det är bara. För mig i alla fall. Och lösningen är enkel; acceptera faktum. Ja, lösningen är enkel men uppgiften är svår.
Jag skrev detta inlägg i min gamla blogg för ungefär ett år sedan. Där hade jag författat en lista på elva punkter i vilka jag beskrev vad jag tänkte mig få gjort 2009. Punkt nummer nio löd; Göra ett barn till och i kommentarerna ironiserade Malin kring att så fort jag klarat av den punkten kunde jag glömma allt det andra.

Hon hade kanske rätt i det för jag lyckades faktiskt bara genomdriva en av punkterna till målsnöret. En enda. Och det var just; att göra ett barn till. Inget annat hanns med. Oj oj oj, vad vi höll på...

Så i år ger jag inga löften offentligt. Däremot har jag bestämt mig för att ändra på ett och annat. Min arbetsdag till exempel. Jag tänkte att jag som frilansande tvåbarnsfar måste piska mig själv att göra allt det där jag annars aldrig kommer hinna med. Kortare kaffepauser. Effektivare luncher. Strukturerade veckoscheman. Jag måste lära mig att vara min egne envisa chef. Motiverad och full av framtidstro skaffade jag mig en applikation till telefonen med namnet TO DO. Ja, för att hålla lite ordning på mig själv liksom. För att hålla koll på vad som skulle göra och när det skulle göras. Jag började raskt med att skapa ett strikt schema att följa.

Måndag 11/1
Jobba med barnboken. Ringa My och bestämma något. Skriva blogginlägg.

Och visst jobbade lite med barnboken. Visst ringde jag My och bestämde något - att vi skulle höras senare för att bestämma något annat. Och visst skrev jag ett eller kanske till och med två blogginlägg. Det var lysande! Det nya livet smakade gott. 2010 andades hopp. Jag kom hem i tid till middagen, glad och pigg och skröt om att idag - idag har pappa gjort bra ifrån sig! Jag bockade av uppgiften som avklarad. Sen finns där antecknat:

Tisdag 12/1
Påbörja och klipp klart showreelen*.

Påbörja och klipp klart? Det var värst.

Därefter följde ett antal uppgifter varsamt utplacerade på olika veckodagar enligt mina exakta uträkningar. Skriv krönikor, maila produktionsbolag, hitta och kolla upp barnboksförlag, skriv ett kapitel på novellsamlingen, ring My igen och bestäm något annat, skriv en ny låt, kom på en musikvideo till Angel/Carmback. Och så vidare. Jag hade i förväg noggrant bestämt hur mitt arbetsliv skulle te sig två veckor framåt. Tänkt och planerat in i mista detalj. Prioriterat.

Allt det där andra har fått stiga åt sidan lite. Fått ställa sig i kö. Koola Viola skrev ett skönt inlägg i vilket hon refererade till filmen Måndag hela veckan. Jag tänkte på det där och kom på att för mig har det varit tisdag hela veckan. Eller hela månaden kanske. Jag har helt enkelt fastnat i den tolfte januari då jag påbörjade klipparbetet med en showreel helt enligt planerna men inte fan klippte jag klart den. Det gjorde jag först i går kväll. Och vad det beror på är en härlig blandning av tidsoptimism, sjukdom, planeringsdagar på dagis, långhelger och en grafisk överambition som inte är av denna värld.

Men nu är den alltså äntligen klar. Nu kan jag gå vidare. Nu äntligen börjar onsdag den trettionde januari och nu ska vi se här... What to do?

Onsdag 13/1
Skriv novell.Glöm ej; betala prällskatten!

Aj fan!

video

* En showreel är en liten film som visar på vad man kan och vad man har gjort i sitt yrkesverksamma liv. I detta fall gäller det mig som filmklippare.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

onsdag 3 februari 2010

Pilum palum

Och jag som hade sett något annat framför mig, tänker jag och trycker igång ljudet av en 4 cylindrig turbomotor utan att ens veta vad det är för något. Vi ligger i sängen. Han har borstat sina tänder och fått på sig sin pyjamas. Vi har tänd nattlampan. Böckerna ligger på sin hög. Sju stycken. Det är pappakväll viket betyder att pappa - alltså jag - lägger.
För att denna nödvändiga varannandagrutin ens skulle vara möjlig krävdes det mer av pappakvällarna än av mammakvällarna. Jag slängde på extra allt för att ens kunna närma mig och bryta den mammatrend som rådde här för ett halvår sedan. Där Lisa läser två korta böcker vid läggning så kan jag mycket väl tvingas läsa uppåt femton - vilket jag i och för sig gör med glädje för jag älskar att högläsa. Där Lisa ger honom nattamjölk ur en nappflaska ger jag honom också nattamjölk ur en nappflaska men låtsas att det är en skithäftig rymdraket som startar med en nedräkning och lyfter mot taket i en explosion och kraschlandar i hans skrattande gap. Jag gjorde detta en gång och en gång räckte för att det skulle bli ett standardinslag i vår nattrutin. Och Allan lärde sig räkna baklänges. På engelska.
En kväll blev han plötsligt oförklarligt förtvivlad när raketen rasade mot hans mun och stängde den. Munnen. Han såg oerhört besviken ut.
Men vad är det, undrade jag. Vad hände?
Du glömde säga Pilum palum, sa han sorgset.
Pilum palum? sa jag frågande och tänkte verkligen så det knakade. Vad menar du?
Pilum palum. PILUM PALUM! Skrek han ilsket och tyckte tydligen själv att det var glasklart och att jag var en idiot.
Ja ja, vänta Allan, lugnade jag och försökte förstå.
Och så förstod jag. Houston, we got a problem! Jag hade glömt att yttra de kända orden när nappflaskan började tappa höjd. Så som jag alltid gjort. Pilum palum. We got a problem. Så klart. Så började vi om och jag hade tydligen träffat rätt för han öppnade munnen och lät kraschen fullbordas.

Nu har jag tagit pappakvällen till nästa nivå. IPhonen har tagit sig in i sängkammaren och vår nattrutin i form av en motorljudsapplikation. Jag gillar det inte men så är det. Jag blev ivrig av idéen att utan förvarning överraska Allan med ett riktigt raketuppskutningsljud istället för min dåliga imitation. Spektaklet kostade mig sju kronor och gick hem. Som fan. Nu kan han inte dricka mjölk utan raketmotorljud. Och nu vill förstås Allan (som är lika mycket iPhonejunkie som mig själv) trycka på avfyrningsknappen också. Och när jag okejade det upptäckte han ju snabbt att applikationen innehåll ytterligare femtio motorljud. En 4 cylindrig turbomotor till exempel.

Så.

En pappakväll anno 2010 lyder som följer. Jag lyssnar motvilligt till högst tre motorljud (och det känns som ett misslyckandes för jag kan inte förstå varför en treåring finner nöje i varvande turbocylindrar för det kan inte ha med hans lilla snopp att göra. Så får det bara inte vara). Sen raketuppskjutet med nedräkning på engelska samt raketljud. Pilum palum. Paus i den minut det tar honom att suga i sig mjölken. Ny nedräkning. Ny raketstart. Nytt raketljud. Pilum palum! Kraschlandning i vår säng. Högläsning av högst femton långa böcker.

Det ska inte vara lätt att vara pappa. Det är hårt slit att matcha en mamma. PILUM PALUM!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
Intressant.se

tisdag 2 februari 2010

The sneak out.

Jag har varit alldeles för sjuk i januari. Och i december också för den delen. Alldeles för sjuk och tiopappadagig och julledig och sjuk igen och planeringsdagar på dagis och tvådagarsmagont som inte blev något och förkylningar och mer sjukdom. Vi bollar våra sjukor - bollar dom mellan familjemedlemmarna. Här! Catch! Tack! Varsågod! Och då är det alltid någon som är risig. Jobbet har fått komma i andra hand, har fått komma efter. Och ångesten över att ingenting blir gjort kryper flinandes omkring under mitt skinn.
Jag har liksom inget riktigt jobb. Och då har jag så svårt att lämna Lisa i kaos för att gå till kontoret och bara klura. Skriva blogg, tänka på bokidéer och filmmanus. Skriva låttexter. Känns inte rättvist. Andra pappor har inget val men jag har det. Och så det där förbannade kärleken och samvetet. Hade jag varit ett känslokallt monster hade jag varit någon helt annanstans i livet. Det vet jag helt säkert. Men å andra sidan hade jag varit ett känslokallt monster. Kanske finns det något däremellan också?

Men i morse så drog jag bara. Jag var tvungen för saker har legat alldeles för länge och när Allan började hosta i natt skrattade jag åt eländet och valde helt enkelt att inte höra. Hörs inte, finns inte. Om det ändå vore så enkelt.
Allan stod ett halvupptapappat badkar och skrek skrattandes att; OJ, VAD DET ÄR KALLT! Men sluta vrid på kallvattenkranen då som jag redan stängt av trettio gånger, tänker jag och virar halsduken runt halsen. Jag måste gå. Måste. I sovrummet skriker Milla som en tokig. Lisas avskedshälsning dränkts i larmet från en otröstlig bäbis och en frostskadad galen treåring. Jag hör att hon vill verka oberörd och att jag ska gå men modlösheten lyser ändå igenom, I köket är stök. I vardagsrummet står Bollibompa på. Frukosten är lämnad på soffbordet. Smulor på golvet. Vik hädan, förbannade samvete. Om du inte låter mig gå och jobba nu kommer den här familjen förtvina i fattigdom och elände. Låt mig åtminstone försöka tjäna lite pengar - det funkar inte att ägna endast fem dagar i månaden åt arbete. Och vabbpengen har tagits ifrån oss. Så låt mig vara.
Hej dåra,
ropar jag men jag tror inte det hörs så jag sticker in huvudet till Allan och försöker igen. Först ser han helt oförstående på mig. Pappa till jobbet? Kan elefanter flyga? Sen skriker han; Hej då, bajskorv! Och skrattar alldeles för länge och alldeles för högt med tanke på skämtets låga karaktär. Jag vill säga att det kalla vattnet kan göra honom ännu sjukare men hejdar mig. Jag har redan sagt det för många gånger och det enda min förmaning skapar är ännu mer kallt vatten. Jag kastar en blick in till Lisa i sovrummet. Mumlar; Lycka till, då. Ring om det är nåt.
Sen skyndar jag ut och stänger dörren och jag kan skamset medge att känslan som infinner sig är frihet. Jag hoppas innerligt att hon inte ringer.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
Intressant.se

måndag 1 februari 2010

De rejäla

Dom är överallt. Busiga, hämdgiriga, fulla i fan - eller gör dom kanske bara sitt jobb - jag förstår inte alltid vad dom går i gång på. De rejäla folket. Dom som kan ta i. Dom som inte drar sig för lite smuts mellan naglarna. Jag beskrev en av dom i min gamla blogg - i detta inlägg - och jag gav honom namnet Roger men han hette säkerligen något annat. Alex Schulman berättade nyligen om en annan. Det handlar om dom där som jobbar om natten/den tidiga morgonen och verkar vara lite sura - eller rent av förbannade - för att dom gör det och vill därför väcka alla andra. För att dom inte vill vara ensamma - eller bara för att dom kan.
Jag tänker på hantverkare som ringer 05.58 för att meddela att de dyker upp mellan 11 och 17. Håll dig hemma, säger dom och man undrar sömnigt om de kan precisera lite men de svarar bara nej och lägger på. Dyker upp 17.02.
Jag tänker på byggjobbarna som drar igång tryckluftborren i asfalten så fort dagen gryr - eller strax där innan för att skynda på den lite. Dagen.
Jag tänker på DN-budet och jag tänker faktiskt på glassbilen som alltid drar igång sin glada signal utanför vårt fönster - inte mitt i natten - men precis när Allans ögonlock börjar bli tunga. Vem handlar från glassbilen klocka nio? Eller gör man det? Kanske alla pappor och mammor springer ner och skriker; Stäng av tutan för i helvete!! Du pajar allt det vi byggt upp och du, ge mig fyrtio Daffy när jag ändå står här!
Daffy? Finns den ens kvar? Borde kolla det.

Men allra mest tänker jag på det som väcker mig varannan natt. Det rasande ljudet som uppstår när hårt stål möter asfalt. När gnistor slår och dundrande motorer går. Jag tänker på snöröjningen. Och inatt var det helt galet. Jag vet inte om det föll extra mycket snö eller om dom bara var på dåligt humör. Men jag har aldrig sett sådant frenetiskt jobbande. Det börjar med den stora skopan som drämmer ner sitt vapen i gatan och bara kör i full fart fram och tillbaka. Skyfflar allt snö framför sig. Jag väcks av ljudet och tror att det är kört - att det händer nu - jorden går under. Det stora bomben har smällt. Sen känner jag igen ljudet. Det låter som om asfalten veckar sig under skopans tyngd. Våra fönster dallrar. En tavla hamnar snett. Allans säng dansar över golvet. Lisa, som är mer lättväckt, är redan vaken. Vi ser på varandra och suckar lättat över att våra barn sover. Sen vaknar Allan. Och Milla. Så där. Klockan är 03.57.

När den stora skopan kört några vändor med sin mördarmaskin och skyfflat upp ett snöberg av imponerande höjd så åker han längre bort på gatan och fortsätter. Ljudet avtar. Men båda barnen är vakna och tiden är knapp. För jag vet ju att den kommer snart. Röjaren. Den andra vågen. Jag går runt med Milla på axeln och väntar och så ser jag den komma. Och sen en till?! Och plötsligt; den stora lastbilen?!! Och sen kommer även den första tillbaka. Han skopar allt snö i hela Stockholm till just den hög som blockerar gatan utanför vårt fönster. Kanske är det ett bra ställe att smala snö på. Jag vet inte med där hamnar de. Tre stycken grävskopor och en lastbil som fylls på och backar med varningssignal - försvinner i en liten stund för att återkomma. Det pågår och det pågår och det pågår. Hade jag suttit och kört en av de där traktorerna skulle jag mumlat; förlåt förlåt förlåt. Hela tiden. Men jag tror inte att dom gör det. Jag tror dom tycker att dom gör sitt jobb. Och jag tänker att det är ju fantastiskt att ni gör det men jag då! Jag gör också ett jobb. Lite svårare att ta på - jag vet - men dock ett jobb. Jag måste väl också sova? Dessutom är det lite störigt att när jag kommer ut på morgonen så är ju gatan väldigt fin förstås. Men den nyttjar jag inte. Jag kör inte bil utan jag går och trottoarerna ligger begravda under snö och is och sand och ny snö och mer is och mer sand.

Allan har lyckats tröstas och stoppats ner i vår säng. Milla sover tryggt på min axel. Jag går in sovrummet och tänker att med tanke på att alla snöröjare på söder samlats utanför oss så måste det väl ändå gå fort.
Det gör det inte. Dom håller på till efter sex. Och strax efter det att jag krupit ner under täcket och bestämt mig för att bara acceptera ljudet. Att tänka om och se detta oväsen som normalen. Då börjar dom tuta till varandra också Tut tut, säger den ena. Tuut, säger den andra. Lisa trodde att det var något signalsystem. Som visselpipgubbarna när de plockar istappar. Men jag tror inte det...
Jag tror någon av gubbarna fick syn på mig och Milla i fönstret när jag stod och filmade mitt avslöjande och ropade i Walkien; Okej, gubbar - trött farsa med spädbarn ten a clock. Vi lägger in en till växel...

video


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant.se