Simulanten

Jag anar ugglor i mossen.

Igår. Allan vaknar ledsen. Gråter hejdlöst. Börjar hosta och får kväljningar. Och vi blir bekymrade för vi vet att det går magsjuka på dagis. Jag tänker att; Jaha, då var den här arbetsveckan slut då?, för jag är alldeles för snäll för att lämna min Lisa hemma med ett kräksjukt barn och en två månaders baby. Det är ett barn för mycket liksom och jag har ändå inget vettigt för mig.
Vi tolkar; Allan vaknar ledsen för han mår illa. Han gråter och illamåendet ger honom kväljningar. Kräksjuka!

Men ju mer dagen lider, gror inom mig en annan möjlighet. Nämligen; Allan vaknar av en mardröm. Gråter så kraftigt att han börjar hosta. Hostar så kraftigt så han får kväljningar. Jo, men så kan det vara. Det händer. Och när vi sen frågar vår lilla älskling; Nämen, hur mår du? Mår du illa? Har du ont i magen? Och han pausar en liten stund. Under ett ögonblick stannar han upp och tänker, kanske känner efter eller begrundar de möjligheter som läggs fram framför honom på ett silverfat. Ord som läggs i hans mun. Flackande blickar. Pappas suck, blick mot telefonen. Vem ska han ringa? Dagis? Kan jag vara hemma idag? Hemma hos mamma och pappa och Milla? Hur sa dom nu?
Den ynkligaste rösten som kan uppbringas; Ja-aa, Jag mår illa OCH har ont i magen. Och hur han sen förvandlas till en ynklig snyftande hög i sin mors trygga famn. Hon köper det. Det ser jag på hennes blick. Hon är såld. Men jag...

Inte dagis. Inte dagis. Inte dagis. Varje-morgon-meningar. Tjatiga mantran. Så fort han hört hur jag ringt och avbokat dagens förskola piggnar han lite. Vill se Bollibompa. Vill ha frukost. Vill ha glass. Svarar på Lisas frågor. Hur mår du nu?
Inte så bra... snyft snyft.
Och visst. Ja, okej då. Han fick två hulkattacker till där på morgonkvisten men det var nog bara spel för galleriet. Det tror jag alldeles säkert.

Leka ska det göras sen. Det ska byggas kojor och spelas datorspel och jag ser nog hur pigg han är när han glömmer bort att han är sjuk. Springer runt och skriker som vanligt. Lycklig och glad. Lunch vill han inte ha. Glass kan han tänka sig. Hur mår du? Känner du dig varm?
Inget bra. Jag är mycket varm. Jag kan nog inte gå till dagis imorgon heller...så säger han från soffan där han ligger nerbäddad med täcke och kudde framför Trazan och Barnarne. Jag hämtar tempen men den vill han inte ha. Om han inte får sköta den helt själv och utan att jag ser på. Annars blir det ett jävla liv. Helt klart skumt.

Sen ska vi bada. Och visst är hans pung helt insjunken och varm och lös men det är väl inget vidare tecken. En myt snarare. Och dessutom är det ju bara att sätta sig gränsle över ett element i en tio minuter så är den detaljen kirrad. Det fattar ju vilken barnunge som helst.
Nä, en hund är begraven. Och Lisa säger igen att han faktiskt nästan kräktes tre gånger och att han är bara tre år och kan väl inte gärna framkalla spyor för att få vara hemma. Vara så beräknande. Men jag undrar ändå.

Det är inte så att jag inte litar på min son. För det gör jag nästan alltid. Vi bygger vår relation på tillit. Det vet jag. Inte han. Men det förstår han sen. Att jag litar på honom. Men... det luktar skumt det här.

Och visst vill han sova tidigare än vanligt. Men å andra sidan hade han bara ätit kakor och glass hela dan så att energin är låg är ju inte så konstigt. Och sen somnar han ju ändå inte på en gång utan istället är det ett himla meck i en och en halv timma.
Nej, jag tror det är en ren och skär bluff. Att han läste av situationen och spelar bra, min lilla simulant. Och jag måste medge att jag är lite stolt och till och med glad att han skapade denna mysiga degiga dag ur något som annars skulle varit ett stressat mailande och sökande.
Och jag gillar ju också glass. Att påstå annat vore en ohygglig lögn.

------------------------------------

Tillägg: När han i morse la handen på pannan och rullade ögonen minst fyra varv och sa att; Jag har nog feber. Måste nog vara hemma idag med.
Ja, då gick jag inte på det längre och drog med honom till dagis ändå. Och nu har jag ju förstås lite dåligt samvete här - för tänk om. Tänk om han verkligen, verkligen är sjuk. Och jag, den fruktansvärda järnpappan, skickar honom till dagis att gå under och smitta alla andra stackars oskyldiga.Vad vet jag egentligen? Vem är jag att döma? Igår hade jag råd att misstänka och vara sarkastisk för då dansade vi ju ändå efter hans pipa. Idag misstrodde jag honom på riktigt.
Ja, ja. Dom har ju inte ringt än. Den dagen den sorgen och det ständigt besvärliga samvetet. Tänk om man helt saknade det.
Vilken hemsk människa man hade varit då.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, sjukdom, simulanter, vab
Intressant.se