Oväntad triss

Veckans fototriss har aldrig känts som min grej men den här veckan råkade jag se ämnet; oväntat, och fick upp denna bild i huvudet:

För det var ju väldigt oväntat när detta gäng uppenbarade sig framför oss under en skogspromenad i obygden utanför Tierp. Varför liksom?
Bilden talar för hela den här världen på något vis, tycker jag. Cirkus Europa och sen en massa idisslande kreatur. Och jag har länge försökt komma på ett naturligt sätt att publicera den här utan att lyckas. Förrän nu då. Helt oväntat.

(Klicka på bilderna om du vill se dem större)

Men så heter det ju fototriss. Triss som i tre och det är ju just det; jag har bara bilder på Allan. Och privata bilder på sina egna barn blir ju lätt lite tjatigt. Men för att ens få publicera cirkuskossorna, vilket tydligen är viktigt för mig, behövs ju två bilder till. Och då blir den bilder på denna ständige Allan och hans spektakulära bedrifter.

En klassiker. Helt oväntat fångade jag första gången Allan ställde sig upp. Han ser ju oerhört kämpande ut, som om han gör något värd ett bragdguld. Och det gör han ju också. Faktiskt. Första gången på egna ben. Han blev lika förvånad som jag. Bara så där. Plötsligt. Helt oväntat.

Det är så häftigt. Alla dessa första gånger. Hundratals är dom. Och alltid lika gripande. Vilken lättnad att plötsligt kunna stå upp och nå den där boken på hyllan. Eller ta stegen fram till bordet. Att plötsligt kunna röra på sig om det så är krypandes eller gående. Att kunna kalla på någon. Mamma eller pappa. Eller kanske brorsan i Millas fall. Allan är ett lätt namn. Det går fort att nöta in. Alla kompisar har varit snabba med att tillkalla; Allah, Allah!

Att kunna utrycka sig. Berätta vad man vill och bli förstådd. Tro mig, jag vet av egen erfarenhet hur frustrerande det är att inte kunna förmedla sin vilja. Även att kunna äta själv, leka själv, vara själv, eller...



...bajsa själv. Här - kanske lite under bältet - men Allans första bajskorv på pottan. Helt oväntat kom den när han satt och pinkade på landet för nåt år sedan och han blev helt till sig och hämtade hela familjen och pekade stolt på sin bedrift. Titta, titta- en bajskorv liksom. Och vi - vi berömde och var så stolta och hämtade kameran och slog på stora trumman och firade med tårta. Och ljuset sen - ljuset som letar sig in genom det lilla fönstret och träffar den långa korven på ett nästan gudomligt sätt. Som om den helgonförklaras med en liten änglakör i bakgrunden som utbrister ett AHHHHHH! Det är ljuset, skenet, som gör denna bild så speciell. Annars skulle den bara vara skit.
Ja, fint var det i alla fall. Och väldigt, väldigt oväntat.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, kor, cirkus europa, första steg, första bajskorv, veckans triss
Intressant.se