Kärlekskonton

Vad är kärlek?, frågar jag Allan och han svarar inte. Jag försöker igen. Vad är kärlek? Han skrattar till och skriker; Näää, det är bara kär och lek! Så skriker han och springer iväg. Jag är inte säker på vad det betyder. Och jag är heller inte säker på vad jag förväntat mig? En mogen analys? Nja, snarare en omagen analys som skulle kicka igång det här. På sätt och vis var det ju precis vad jag fick.
Jag ser ner på lilla Milla som sitter i sin babyvagga. Våra blickar möts och hon ler strålande. Hon är glad över att jag ägnar henne uppmärksamhet. Hon är bra där, Milla. Som tålmodigt väntar på sin stund. Allan slukar uppmärksamheten. Han tar plats. Han ställer frågor. Säger varför då? till allting nu för tiden.
Nu ska vi gå till dagis.
Varför då?
Därför du… därför vi… Därför det är så bara. Kom nu.
Och sen - när vi är ute på gatan; Den här vägen, Allan.
Varför då?
Därför den leder till dagis.
Varför då?
Men… därför någon byggt den så.
Varför då?
Därför att det är så bara. Kom nu.
Varför då?
Därför vi har bråttom.
Varför då?
Därför du är så jävla söt!
Varför då?
Därför du är min! Kom nu…

Milla - hon sitter där. Och väntar på att få fyra av sitt leende mot en när man lutar sig ner. Och så kan hon bli sur och arg också – om det tar för lång tid. Det är bra. Att hon säger ifrån. Att hon vet var skåpet ska stå. Jag både hoppas och hoppas inte att hon ska få samma temperament och envisa järnvilja som sin bror.
Jag tänker att jag bär henne för lite. Att jag ägnar henne för få av dygnets timmar. Men ändå är hon glad. Hon är glad när man kommer. Hon är glad när Allan kommer. Hon ler när dom ses. Och han säger Heeej Miiiila, med förställd röst precis som vi gör. Han härmas. Han är söt. Han älskar henne och vill pussa och kramas och bära och ibland vill han det så mycket att man får gå emellan och be honom sluta och han svarar med sina hundvalpsögon och säger; Men pappa, jag ville bara pussa henne...
Vad fan svarar man på det?

Kärlek.

Det är märkligt det där. Man får ett litet barn och bara efter några minuter efter det att man mött varandras blickar känner man hur mycket man älskar det. Man känner att man kommer göra allt för den här ungen. Att man skulle ge sitt liv om det krävdes av en. Villkorslöst och galet. Smärtsamt och härligt. Man blir bräcklig och skör för ens liv har fått en ny mening. En innebörd. Man är inte längre egen. Man är sitt barn. Och jag minns att jag tänkte - när Milla låg i magen. Att jag tänkte; Hur kommer jag någonsin kunna älska denna unge som jag älskar, Allan. Går det. Kan dom dela min kärlek. Jag tyckte det var en jobbig tanke. Att inte kunna ge lika. Jag tänkte och jag hade ångest över att jag inte pratade med magen och sjöng för magen och klappade magen och ritade på magen som jag gjort när Allan låg där i. Och när jag gjorde det kändes det krystat och påtvingat. Som om det skedde mer för att döva mitt dåliga samvete än för att jag faktiskt ville.
Men min oro var obefogad.
Det är hårt att vara ett andra barn. Det är en sanning. Uppmärksamheten är ojämnt fördelad. I alla fall till en början. Milla kräver inte min uppmärksamhet som Allan gör. Hon verkar trivas med att bara se på och delta på sitt sätt. Jag ger henne allt - allt jag kan och hinner av pussar och kramar och blickar som inte går att hejda. Det räcker. Hon verkar förstå mig och gilla läget. Gilla brorsan.

Och vad beträffar kärleken. Känslan kärlek. Den där inne. Det varma bultande hjärtat - där finns en jämlik fördelning. För i samma ögonblick hon trillade ut – i samma ögonblick hon såg upp på mig – i samma stund jag höll henne för första gången och sa; Hej snäckan, eller något liknande – precis i den stunden öppnades ett nytt konto. Ett nytt kärlekskonto i min hjärtebank liksom. Och kontot fylldes till bredden och låstes på livstid. Med ränta. Det är fantastiskt faktiskt. Med kärleken. Och hur många man kan älska.

Och nu tänker jag att det här blev ju dumt. När jag har veckotema; kiss. Då har Mymlan tema; kärlek. Hade Mymlan också haft temat kiss hade den här veckan rundats av på ett mycket elegantare sätt. Men nu hade hon inte det och jag underkastar mig hennes storhet.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, kärlek, mymlan
Intressant.se