De rejäla

Dom är överallt. Busiga, hämdgiriga, fulla i fan - eller gör dom kanske bara sitt jobb - jag förstår inte alltid vad dom går i gång på. De rejäla folket. Dom som kan ta i. Dom som inte drar sig för lite smuts mellan naglarna. Jag beskrev en av dom i min gamla blogg - i detta inlägg - och jag gav honom namnet Roger men han hette säkerligen något annat. Alex Schulman berättade nyligen om en annan. Det handlar om dom där som jobbar om natten/den tidiga morgonen och verkar vara lite sura - eller rent av förbannade - för att dom gör det och vill därför väcka alla andra. För att dom inte vill vara ensamma - eller bara för att dom kan.
Jag tänker på hantverkare som ringer 05.58 för att meddela att de dyker upp mellan 11 och 17. Håll dig hemma, säger dom och man undrar sömnigt om de kan precisera lite men de svarar bara nej och lägger på. Dyker upp 17.02.
Jag tänker på byggjobbarna som drar igång tryckluftborren i asfalten så fort dagen gryr - eller strax där innan för att skynda på den lite. Dagen.
Jag tänker på DN-budet och jag tänker faktiskt på glassbilen som alltid drar igång sin glada signal utanför vårt fönster - inte mitt i natten - men precis när Allans ögonlock börjar bli tunga. Vem handlar från glassbilen klocka nio? Eller gör man det? Kanske alla pappor och mammor springer ner och skriker; Stäng av tutan för i helvete!! Du pajar allt det vi byggt upp och du, ge mig fyrtio Daffy när jag ändå står här!
Daffy? Finns den ens kvar? Borde kolla det.

Men allra mest tänker jag på det som väcker mig varannan natt. Det rasande ljudet som uppstår när hårt stål möter asfalt. När gnistor slår och dundrande motorer går. Jag tänker på snöröjningen. Och inatt var det helt galet. Jag vet inte om det föll extra mycket snö eller om dom bara var på dåligt humör. Men jag har aldrig sett sådant frenetiskt jobbande. Det börjar med den stora skopan som drämmer ner sitt vapen i gatan och bara kör i full fart fram och tillbaka. Skyfflar allt snö framför sig. Jag väcks av ljudet och tror att det är kört - att det händer nu - jorden går under. Det stora bomben har smällt. Sen känner jag igen ljudet. Det låter som om asfalten veckar sig under skopans tyngd. Våra fönster dallrar. En tavla hamnar snett. Allans säng dansar över golvet. Lisa, som är mer lättväckt, är redan vaken. Vi ser på varandra och suckar lättat över att våra barn sover. Sen vaknar Allan. Och Milla. Så där. Klockan är 03.57.

När den stora skopan kört några vändor med sin mördarmaskin och skyfflat upp ett snöberg av imponerande höjd så åker han längre bort på gatan och fortsätter. Ljudet avtar. Men båda barnen är vakna och tiden är knapp. För jag vet ju att den kommer snart. Röjaren. Den andra vågen. Jag går runt med Milla på axeln och väntar och så ser jag den komma. Och sen en till?! Och plötsligt; den stora lastbilen?!! Och sen kommer även den första tillbaka. Han skopar allt snö i hela Stockholm till just den hög som blockerar gatan utanför vårt fönster. Kanske är det ett bra ställe att smala snö på. Jag vet inte med där hamnar de. Tre stycken grävskopor och en lastbil som fylls på och backar med varningssignal - försvinner i en liten stund för att återkomma. Det pågår och det pågår och det pågår. Hade jag suttit och kört en av de där traktorerna skulle jag mumlat; förlåt förlåt förlåt. Hela tiden. Men jag tror inte att dom gör det. Jag tror dom tycker att dom gör sitt jobb. Och jag tänker att det är ju fantastiskt att ni gör det men jag då! Jag gör också ett jobb. Lite svårare att ta på - jag vet - men dock ett jobb. Jag måste väl också sova? Dessutom är det lite störigt att när jag kommer ut på morgonen så är ju gatan väldigt fin förstås. Men den nyttjar jag inte. Jag kör inte bil utan jag går och trottoarerna ligger begravda under snö och is och sand och ny snö och mer is och mer sand.

Allan har lyckats tröstas och stoppats ner i vår säng. Milla sover tryggt på min axel. Jag går in sovrummet och tänker att med tanke på att alla snöröjare på söder samlats utanför oss så måste det väl ändå gå fort.
Det gör det inte. Dom håller på till efter sex. Och strax efter det att jag krupit ner under täcket och bestämt mig för att bara acceptera ljudet. Att tänka om och se detta oväsen som normalen. Då börjar dom tuta till varandra också Tut tut, säger den ena. Tuut, säger den andra. Lisa trodde att det var något signalsystem. Som visselpipgubbarna när de plockar istappar. Men jag tror inte det...
Jag tror någon av gubbarna fick syn på mig och Milla i fönstret när jag stod och filmade mitt avslöjande och ropade i Walkien; Okej, gubbar - trött farsa med spädbarn ten a clock. Vi lägger in en till växel...




Läs även andra bloggares åsikter om barn, snöröjning, oväsen, nattarbete
Intressant.se