Plastlandet

Jag kommer runt hörnet och kikar in i dockvrån. Allan sitter där med några polare iklädd en trollkarshatt och en cape. Dom har någon slags tebjudning. Hej Allan!, säger jag hurtigt. Han vänder sig om till hälften och ägnar mig en trist, sekundlång blick innan han suckar och vänder sig mot sällskapet igen. Jag tycker mig höra honom säga; Ja, herregud. Men det kan vara en ren inbillning.
Vet du vad jag tänkte, förklarar jag. Jag tänkte att du får bestämma vad vi ska göra idag och så gör vi det bara.
Han vänder sig misstänksamt om. Tror inte riktigt på mig. Jag ler ömt och i mitt huvud upprepar jag - som en bön till någon gud eller högre makt; Säg inte Andys Lekland, inte Andys Lekland, inte Andys lekland...

En halvtimme senare, efter en rekordsnabb och helt oproblematisk påklädning samt en kortare resa med tåg, stämplar en ung tjej i röd pikétröja Allans hand med Andys Lekland symbolen och han springer skrattandes in i lokalen. Jag betalar och det kostar och det hade kostat ännu mer om Allan hade varit över en meter lång och jag funderar på varför det är så. Slits bollhavet och rutschkanorna mer om man är en och tio?

Jag går efter Allan in och hittar honom i ett hav av färgglada bollar. Han lyser och skrattar och skriker. KOM PAPPA, så skriker han. Kom och lek med mig. Jag kryper in i en gång, klättrar över ett hinder, vadar genom ett mindre bollhav, kryper lite till och så är jag hos honom och jag glider ner och försvinner. Jag tänker. Här ligger jag begravd under bollar som andas förkylningar och vinterkräksjukor och RS-virus och nya influensor och kanske döljer sig här bland allt det mjuka, runda lite kiss och lite bajsblöja och svett och dregel. Garanterat dregel. Men, tänker jag vidare och sneglar upp på min upprymda son som i spralliga utfall får bollarna att flyga runt. Skitsamma - så tänker jag och dras in i leken.
Vi kör som två tokar i en timme drygt. Leker galet härligt. Allan är helt blöt av svett och illröd i ansiktet. Hans står inte still. Han bara springer. Runt runt och skrattar. Jag håller inte riktigt energin på samma höga nivå. Jag ber om en paus och han vägrar. Jag säger att; Jag går och sätter mig och tar en kaffe och du kan göra mig sällskap eller leka vidare så kommer jag när jag är klar.
Han väljer att leka vidare. Eller jag uppfattar det så i alla fall för han tokrusar ifrån mig och försvinner in i labyrinten.

Så sitter jag där. På Waynes Coffey mitt i leklandets hjärta. Jag har en kaffe i handen. Jag är utmattad men lugn och harmonisk. Till freds liksom. Och jag minns ett löfte jag gav mig själv tidigt i mitt föräldraskap. Jag lovade mig då att aldrig bli den typen av pappa som vallar sina barn på Andys lekland medan han sitter med en kaffe i handen och en dator i knät och jobbar. En lördag. Och sen påstå att han umgås med sina barn. Och använda uttrycket quality time.
Jag tar en klunk av kaffet och ser Allans kalufs studsa upp och ner långt borta i gångarna. Jag frågar mig själv varför jag tycker så illa om det här stället. Frågar. För att det är av plast? För att varenda millimeter av detta land är gjort av själlöst dött material? Frågar. Skulle jag gilla det bättre om det var gjort av trä?

En eftertänksam klunk av kaffet. Jag placerar benen i kors och sjunker ner i den bekväma soffan.

Troligen inte. Troligen skulle jag tycka ännu sämre om stället om det var byggt av trä. Jag skulle nog anse att det var hälsofarligt då - med spikar och stickor och grovhyvlade skarvar - och inte charmigt alls. Det är inte plasten. Det är något annat. Det är. För enkelt. Det är för enkelt. Jag känner mig slö. Jag känner mig som en lat pappa som inte orkar engagera mig. Det är det jag ser. För enkelt. Men måste det vara så jävla svårt hela tiden då. Jag har ju lekt med honom i en timma. Lekt och haft kul. Nu pausar jag. Tar en klunk kaffe. Fan, dom är faktiskt sköna de här sofforna. Kan jag somna här?
Allan är försvunnen. Jag ser honom inte. Men jag är inte orolig. Allt hårt är invirat i mjukplast och skyddat med nät Man kan nog inte slå sig här, tänker jag nöjt. Jag tänker att jag är värd den här stunden. Värd det här kaffet. Fast det var dyrt. Allt är dyrt här. Allt kostar. Det ogillar jag stark känner jag nu. Att tjäna pengar på uppspelta barn och trötta föräldrar. Jag har varit på det förut och det finns nedtecknat här.

Allan kommer nedåkandes för en jätte lång rutschkana. Han landar med en duns och skrattar. Det är inte så ofta man gör det nuförtiden - skrattar för sig själv. Hysteriskt ut i ensamheten liksom. Det är sällsynt. tänker jag och vi för ögonkontakt. Han springer till mig. Stannar med ett glid på plastmattan. Han är flåsig och rödmosig. Jag tänker att om jag häller en hink med kallt vatten på den här lilla killen kommer det är fräsa till och bli till ånga. Men det gör jag inte.
Pappa, jag är kissnödig, säger han och jag sveper det lilla som är kvar av kaffet och reser mig upp.
Då går vi och kissar då, tycker jag och trycker på publicera inlägg.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, Andys Lekland, plast
Intressant.se