Lillasysters tröstlista

Ett minne från barndomen. Jag och min mamma på ett svart plåttak. Högt över marken. Det låter kanske märkligt - eller farligt - men så var det. Det finns förstås förklaringar men jag går inte in på dem nu. Vi satt där bara; bland skorstenar, stegar och plåtbläck ovanför Österlånggatan. Framför oss fanns hundratals likadana tak. Ovan oss en stjärnklar himmel. Nedanför oss, inne i huset, pågick en fest som vi flytt ifrån. Nedanför fanns också Gamla Stans många gränder och ett myllrande folkliv. Jag minns det så tydligt. Jag minns känslan. Den var magisk. Vi var hemliga. Vi var uppe efter läggdags. Vi satt på ett tak. Ingen visste var vi var. Och jag minns att hon sjöng för mig - där på taket. Hon sjöng en visa om ett rosenblad och jag lyssnade till hennes spröda röst. Hon sjöng den så högt. På gränsen till vad hon pallade. Men jag tyckte det var så fint. Det tyckte jag alltid. Jag minns detta tillfälle som det var igår.

Min mamma har sjungit Cornelis för mig så länge jag kan minnas och jag följde upp traditionen och har fött upp Allan med samma sånger. Jag har sjungit honom full av bomber och granater över byar och alkohol och fest och undersköna damer och incest och olyckliga krossade kärlekar och lyckliga, vackra också för den delen. Han förstod inte orden men lyssnade vaksam till melodierna som är så kärlleksfullt komponerade och ypperliga till vaggvisor. När han blev lite äldre insåg jag att till exempel frasen; ...och mormor brinner som en hund av halm - det är napalm, det är napalm! inte funkade längre. Napalm kände han inte till men Mormor var han väl bekant vid och tanken på henne brinnande kanske inte är klockren vid läggning. Men melodin! Ack, den är ljuvlig och går att nynna.
Eller den ännu vackrare melodin med orden som lyder;

Jag skulle bra gärna vilja veta varför vårt hus inte fick stå kvar.
Jag skulle bra gärna vilja veta vad dom har gjort med mor och far.
Kan någon människa ge ett svar?

Dom sa att huset låg mitt i vägen, låg mitt i vägen för en soldat.
Det var en omväg på några steg men istället slängde han en granat.
Hur kan en människa bli så lat?

Det är klart att Allan inte förstod innebörden av vad jag sjöng när han var så liten, och återigen - tur var kanske det - men ändå. Ändå kändes det som om jag lärt honom lite om mänskligheten när jag var klar. Som om jag gett honom samma rysningar som jag själv får varje gång jag sjungit den till ända.
Nu får jag inte sjunga för honom längre. Det är trist. Vet inte vad det beror på men han vill inte höra mig. Lisa har tagit vid och sjunger dom i mitt ställe. Hon får och hon sjunger dom nu och hon sjöng då - när Milla låg i magen och här kommer poängen.

För en tid sedan, när Milla var relativt ny och för tillfället jätteledsen satte jag på Tomtebloss och hon tystnade omedelbart och började lyssna. Det var rätt fascinerande och jag sammanställde raskt en lista med låtarna jag hört hela mitt liv, och Allan hört och på sätt och vis även Milla hört inifrån. Och när hon är ledsen tar jag upp henne i famnen, nära. Och så sätter jag på Cornelis brummande stämma och hon tystnar på tio sekunder. Sjunger jag med tystnar hon på fem. Som om trösten är större om den kommer i stereo. Cornelis röst. Melodierna. Jan Johanssons pianospel. Pappas andrastämma. Det är medicinen.

Och nu tänker jag att det kanske funkar på alla barn. Att det är rösten som är trösten och inte det faktum att hon känner igen musiken från fosterstadiet. För det kan jag ju aldrig bevisa. Men kanske det funkar på era barn också och då kan jag ju kalla det en metod och bli en guru. Skapa en ideologi. Det vore något. En metod baserad på Lillasysters tröstlista

Temat var Musik och kanske kvalar jag inte ens in för det eftersöktes "nyare låtar". Men dessa låtar hade en historia och jag hade ändå tänkt skriva om det. Som en liten bonus, eller kanske ett rött äpple till Mymlan, vill jag peka mot ett gammalt inlägg och en gammal spellista: Soundtrack till min förlossning. En spellista som jag inte tror fick den uppmärksamhet som den borde fått för den fick mer av en biroll i texten än den huvudroll den borde haft. För den är fantastiskt. Och väldigt rolig. Fungerar i de flesta sammanhang. En förlossning. En juste fest. Ett härligt samlag... Allting som trappas upp, når ett klimax och lugnas ner. Som självaste livet.
Och det är ju ingen dålig playlist det (och där finns lite nya låtar också).


Läs även andra bloggares åsikter om barn, spotify, mymlan, tröst, cornelis, förlossningar, veckans tema, musik
Intressant.se