Förlåt mig alla dessa ord

Det var en sån där dag när det inte riktigt går som man tänkt sig. Och när jag hämtade Allan var han inte alls glad att se mig. Eller han spelade att han inte var glad. Bort pappa, sa han och vände sig surt bort. Och jag tänker att så är det ibland. Inget att bråka om. Jag fick efter mycket möda och stort besvär ner min mycket besvikne son till omklädningsrummet och jag kände att det här kan sluta precis hur som helst. Han var motvals och bjöd inte på något gratis. Och jag - som snabbt bestämde mig för att inte låta mig provoceras - satte mig på bänken med ett leende och sa; Vi har inte bråttom Allan. Du klär på dig när du är redo - ingen stress.
Men, inflikade jag. Ju längre vi blir kvar här desto kortare blir resten av dagen. Du bestämmer.

Jag satte mig på ett sätt som skulle se bekvämt ut och väntade. Tänkte att han ju är så pass stor att han förstår att vi inte hinner annat än att gå hem och äta middag om han inte skyndar sig lite. Allan var i högvarv. Han stojade och hoppade runt. Plötsligt låg han på marken och låtsades simma bland alla blöta fotavtryck och sörja. Titta pappa, sa han upprymt. Golvet är hav och bänken är en båt. Akta dig för krabborna!
Jag drog upp fötterna och hejade på en pappa som kom in. Han log åt vår lek. En stund senare, när Allan satt i båten och fiskade, kom pappan ner igen med sitt barn, klädde på det i en handvändning och gick iväg till en lekpark. Vi ses imorgon, sa vi. Jag har inte bråttom, mumlade jag för mig själv. Inte bli stressad. Inte bli arg. Inte bråka.
Tycker du verkligen att det är kul att sitta hela eftermiddagen i ett omklädningsrum, Allan? undrade jag uppriktigt nyfiken.
Ja, svarade han helt kort och hoppade i havet från båten. Det hade gått en halvtimme. Fler pappor och en del mammor kom och gick.
Jag hade inte kunnat hålla mig från att skratta åt hans fantasifulla lekar - för dom var ju så bra, och han var ju så söt och fantastisk. Han leker som bäst när han inte borde. När vi ska iväg och har lite bråttom. Då plockar han fram den där fantasireserven man önskar att han alltid hade - då - när vi måste säga åt honom att sluta leka och göra som vi säger istället. Mina skratt tände honom. Han leker ändå mer intensivt och jag försöker tygla mig. Försöker verka vuxen och likgiltig. Försöker få honom att förstå att så fort vi lämnat det där rummet och kommit igång med resten av dagen ska vi ha så kul. Men inte nu. Jag hade klätt av mig rocken och försökt ta upp min telefon för att skicka iväg ett mail. Nu när jag ändå satt där och väntade så kunde jag väl passa på att jobba lite men Allan var snabbt framme och ville spela memory. Jag stoppade bort telefonen och sa att vi skulle koncentrera oss på påklädning och inte lek. Allan ville att jag skulle vara matador och han tjur. Jag sa nej. Jag sa klä på dig nu. Lite surt. Lite stressat. Fan, jag tappar det snart, tänkte jag bittert.

Och mycket riktigt. Efter trekvarts väntan, och det utan att Allan fått på sig något ytterplagg överhuvudtaget spricker jag efter att jag vänligt men bestämt räckt honom thermobyxorna och sagt; Snälla. Och han svarade genom att slänga dom i mitt ansikte och skrika; Nej!
Pang. Bom. Droppen kom och bägaren rann över. Jag fångade upp honom. Lyfte honom till bänken. Höll hårt. Försökte med all min kraft få byxorna över de hysteriskt sparkande benen. Han skrek som om jag gjorde honom illa och jag fräste sammanbitet en vals om att; nu har vi hållit på i en timme och nu får det fan räcka och jag som ville göra något kul med dig och ha mysigt men nu hinner vi inte och nu vill jag inte för jag är trött och arg och ledsen och har inte lust till annat än att bara gå hem och lägga mig. Typ. Och då kom en Sallys mormor in. Sally - den nya ettochetthalvtåringen - såg skrämt på mig och mormorn såg ännu mer skrämt på mig. Jag förstod att det inte såg bra ut och släppte Allan av en ren reflex. På några sekunder hade han förflyttat sig bort från mig, fått av sig det lilla jag lyckas få på honom och kastat sig ner i plurret igen. Titta Sally, jag simmar, skrattade han men hon svarade inte. Hon pratar inte så bra än utan upprepade bara; Allan, Allan. Och sen pekade hon på mig; Allan pappa, Allan pappa . Jag orkade inte ens förklara mig. Förklara att jag väntat i snart en timma. Förklara att jag faktiskt är en bra pappa egentligen. Jag log bara skevt mot Sallys mormor och suckar uppgivet. Sen gick jag ut. Sa åt Allan att klä sig själv och knacka på den låsta dörren när han var klar för jag orkar inte mer. Jag behöver luft, sa jag och gick.

Två minuter senare knackade det på rutan. Han är klar. Tröjan var bakochfram och jackan var oknäppt men han har kläderna på kroppen. Till och med fingervantarna satt på med rätt finger på rätt plats. Jag öppnade åt honom och han sa att han vill ha hjälp med dragkedjan. Självklart. Vi ställde oss i det milda snöfallet och jag lutade mig över honom och fogade samman jackdelarna. Jag frågade om han förstått varför jag blir så arg. Om han förstått att jag blir stressad och ledsen när hela vår fina eftermiddag uppslukas av ett stort ingenting. Han verkade ta in och tänka efter. Ännu en pappa öppnade grinden och entrade gården. Jag registrerade honom i ögonvrån och fortsättatte med Allan.
Det får inte ta en timme att klä på sig lite kläder. Det är för drygt. Förstår du det?, Jag talade ömt och jag förvånades över att man kan vara så jävla arg ena sekunden och så villkorslöst förälskad och helt lugn i nästa.
Pappa, jag är kissnödig, sa han lite försiktigt.
Du skojar, sa jag fast jag vet att han inte kan skoja på det raffinerade sättet. Hans humor är inte så utvecklad än. Den består mest av ordet bajs. Bakom mig hördes ett kontrollerat asflabb. Jag vände mig mot pappan som är på väg in. Jag tycker ju själv att det är roligt. För det är roligt. Det är liksom över gränsen för all reson och långt långt förbi. Han visste inte hur min senaste timme sett ut men ändå förstår jag att han finner det kul. Jag trodde mig le uppgivet mot honom. Att jag därmed okejat hans skratt. Men han såg skamsen ut, ursäktade sig och försvann fort in. Mina mungipor orkade nog sig inte upp i ett leende. Dom var för trötta. Han trodde jag var förolämpad. Skitsamma.
Inte en chans i helvetet att vi går in där och klär av oss allt igen.
Just go man, säger jag till Allan och öppnar grinden.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, dagishämt, påklädning, kissnödighet
Intressant.se