Hunden

Pappa, jag är kissnödig, är orden som smått plågat kryper ur hans mun när jag håller upp filmen Loranga, Masarin och Dartanjang och undrar om vi inte ska hyra den. Vi är i videobutiken och det är första gången för Allan. Jag tror att han gillar det. Oj oj oj, vad mycket filmer, så sa han innan det började trycka på. Milla ligger och sover i vagnen iklädd sin overall och en mössa med små björnöron på. Snabbt in, snabbt ut – så hade jag tänkt det.
Vadå? Är du kissnödig nu?, frågar jag naivt och dumt och jag förstår inte varför jag aldrig lär mig. Och i samma sekund som jag förstår det - att jag aldrig lär mig - i samma sekund minns jag hur det gick sist och jag tar Allan i ena handen i den andra tar jag vagnen med den sovande, helt svettiga och ovetande varelsen vi kallar Milla och skyndar mot disken. Där står en ung kille.
Hej, säger jag stressat men säkert trevligt. Har ni en toalett vi kan få låna. Det är lite kris här. Jag pekar på Allan som har börjat sin lilla nödigdans på golvet. Killen nickar eftertänksamt och säger; Ja, om ni inte är hundrädda så.... Han nickar mot en smal gång som leder in bakom disken. Jag vinkar till mig min lilla kissnödiga grabb och föser honom mot passagen. Och videokillen - han öppnar dörren till sin lilla toalett och kallar ut sin lilla hund i butiken. Hundrädd, tänker jag och skrockar för mig själv. Allan tar ett steg in i gången. Det här går bra, mumlar jag och försöker forcera undan den uppenbara stress jag känner. Vi kommer att hinna. Så stannar Allan tvärt och jag nästan snubblar över honom. Han står blixtstilla, Allan, orörlig som en sten, öga mot öga med HUNDEN. Och det är ingen liten hund. Det är den största jävla hund jag någonsin sett. Det ljusbruna ansiktet, för vissa hundar har ansikten, är så brett att den fyller upp hela öppningen. Dess ögon är stora som tefat och galet rödsprängda. Käften halvöppen och en seg sträng av dregel letar sig ner mot golvet, når det också och hänger sen kvar som ett koppel. Vik hädan, ditt bestialiska monster, tänker jag och känner att jag visst är lite hundrädd. Lite. Men det här är fan ingen hund, det är ett blodtörstigt rovdjur - två gånger Allans size. Jag griper tag i min son och flyttar honom bakåt. Får syn på hans ansikte som jag trott skulle utstråla rädsla och kanske till och med skräck. Men icke. Den blick jag möter är glasartad och tillfreds. Hans läppar försatta i ett fånigt leende. Han ser mot mig - men inte på mig. Hans närvaro är någon annanstans. Något ställe där det är varmt och blött och fuktigt. Allan ser fri ut.

Jag sträcker på mig och räcker killen filmerna. Dom här, och en klubba också. Han har inga egna barn – det är tydligt – för han har inte uppfattat vad jag har uppfattat. Jaha, säger han bara förvånat och börjar slå på sin apparat. Jag ser att han tror att hunden var lite för mycket för oss men väljer att inte kommentera det. För att visa hänsyn antar jag.
Allan ser upp på mig. Tillbaka från sin härliga resa. Pappa, ska vi köpa klubba fast det inte är lördag?
Ja, det ska vi kompis. Klubba är gott.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, kiss, kissa på sig, videobutiker, hundar
Intressant.se