De fantastiska knapparnas magi

Jag gick genom källarkorridoren med min fullständigt förtvivlade son i släptåg. Vi skulle inte gå ner där - vi skulle bara till tvättstugan. Men ett tidigare utbrott över att inte besöka källarkorridorerna och de spännande källarförråden fick mig att ändra planen. Nu var han arg över annat. Nu var han arg för att jag inte ville ta med en enorm och otymplig babyleksak till vår redan överfyllda lägenhet. En leksak som han ville gunga på mer än allt annat på jorden just nu men som skulle gå sönder om han gjorde det. En leksak som Milla ännu inte skulle fatta vitsen med. Så jag vägrade. Och han rasade. Kastade sig i gälla skrik av förtvivlan mellan hönsnätsväggarna och jag köpte det inte. Lite väl mycket överspel för min smak. Till slut stod vi vid hissen och han låg som en hopplös hög vid mina fötter och skrek; Men jag villde ta upp den och gunga för att för att för att jag bara villde det!!! Och så skrek han vidare med vässade argument så det ekade i korridorerna ända tills jag helt fräckt avbröt honom och frågade; Vill du trycka på hissknappen?
Han reste sig upp som om han var en disciplinerad soldat som just fått en order och sa, Jepp!
Han sträckte upp armarna mot mig så jag lättare kunde lyfta honom. Allt var glömt och förlåtet. Tårarna sögs in i honom och försvann. Det var som om den otröstliga vrede han känt bara sekunden innan aldrig varit där. Jepp!

Tänk om man haft en hissknapp i fickan hela tiden? Då hade det kanske blitt lite för enkelt. Livet.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, trots, knappar
Intressant.se