The sneak out.

Jag har varit alldeles för sjuk i januari. Och i december också för den delen. Alldeles för sjuk och tiopappadagig och julledig och sjuk igen och planeringsdagar på dagis och tvådagarsmagont som inte blev något och förkylningar och mer sjukdom. Vi bollar våra sjukor - bollar dom mellan familjemedlemmarna. Här! Catch! Tack! Varsågod! Och då är det alltid någon som är risig. Jobbet har fått komma i andra hand, har fått komma efter. Och ångesten över att ingenting blir gjort kryper flinandes omkring under mitt skinn.
Jag har liksom inget riktigt jobb. Och då har jag så svårt att lämna Lisa i kaos för att gå till kontoret och bara klura. Skriva blogg, tänka på bokidéer och filmmanus. Skriva låttexter. Känns inte rättvist. Andra pappor har inget val men jag har det. Och så det där förbannade kärleken och samvetet. Hade jag varit ett känslokallt monster hade jag varit någon helt annanstans i livet. Det vet jag helt säkert. Men å andra sidan hade jag varit ett känslokallt monster. Kanske finns det något däremellan också?

Men i morse så drog jag bara. Jag var tvungen för saker har legat alldeles för länge och när Allan började hosta i natt skrattade jag åt eländet och valde helt enkelt att inte höra. Hörs inte, finns inte. Om det ändå vore så enkelt.
Allan stod ett halvupptapappat badkar och skrek skrattandes att; OJ, VAD DET ÄR KALLT! Men sluta vrid på kallvattenkranen då som jag redan stängt av trettio gånger, tänker jag och virar halsduken runt halsen. Jag måste gå. Måste. I sovrummet skriker Milla som en tokig. Lisas avskedshälsning dränkts i larmet från en otröstlig bäbis och en frostskadad galen treåring. Jag hör att hon vill verka oberörd och att jag ska gå men modlösheten lyser ändå igenom, I köket är stök. I vardagsrummet står Bollibompa på. Frukosten är lämnad på soffbordet. Smulor på golvet. Vik hädan, förbannade samvete. Om du inte låter mig gå och jobba nu kommer den här familjen förtvina i fattigdom och elände. Låt mig åtminstone försöka tjäna lite pengar - det funkar inte att ägna endast fem dagar i månaden åt arbete. Och vabbpengen har tagits ifrån oss. Så låt mig vara.
Hej dåra, ropar jag men jag tror inte det hörs så jag sticker in huvudet till Allan och försöker igen. Först ser han helt oförstående på mig. Pappa till jobbet? Kan elefanter flyga? Sen skriker han; Hej då, bajskorv! Och skrattar alldeles för länge och alldeles för högt med tanke på skämtets låga karaktär. Jag vill säga att det kalla vattnet kan göra honom ännu sjukare men hejdar mig. Jag har redan sagt det för många gånger och det enda min förmaning skapar är ännu mer kallt vatten. Jag kastar en blick in till Lisa i sovrummet. Mumlar; Lycka till, då. Ring om det är nåt.
Sen skyndar jag ut och stänger dörren och jag kan skamset medge att känslan som infinner sig är frihet. Jag hoppas innerligt att hon inte ringer.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, sjukdom, samvete, jobb
Intressant.se