Hemmakväll

"Lördagshemmakväll. Ett barn bortlånat. Ett barn i babysittern. En sambo i köket. Kyckling i ugnen. Vin i glaset. Slipsen runt halsen. Kan bli trevligt..."

Så kände jag och etsade därför in det för allmän beskådan på min facebookstatusrad. Sen knaprade jag lite på en salt pinne och beskådade min underbara dotter. Lägenheten fylldes på av ljuvlig doft och vinet värmde. Det slog mig hur sällan man unnar sig sånt här. Lite vuxentid, i och för sig i sällskap med ett spädbarn men ändå, vuxen tid. Att man klär upp sig i slips och klänning fast man inte har en tanke på att lämna lägenheten. Att man tänder ljus. Sätter på lite musik. Gör sig till liksom. För varandra. Det kan man ju bjuda på oftare. Tänkte jag.
Allan var i tryggt förvar hos farmor och farfar. Kycklingen var mör och god. Milla tillfreds och lugn. Det var perfekt.

Vi skulle se en film efter maten. Det hade vi tänkt. För det har man ju aldrig ork och tid med annars. Det var en fransk och romantiskt. Kanske hade jag en tanke med hela kvällen. Kanske hade den en undermening som doftade erotik. Vad vet jag? Men jag log åt tanken och sköt ut luckan till DVD-spelaren och lät den sluka det där europeiska finfilmen. Så här långt hade kvällen varit fantastisk. Hittills hade allt gått bra.

Lisa, var är fjärren till DVD:n, frågade jag. Redan här med lite oro i rösten. Och hon visste inte. Hon satt så bedårande vacker med en sovande Milla i knäet och visste inte men tyckte jag kunde kolla i skåpet med filmerna. Det gjorde jag utan att hitta något annat än just filmer.
Kolla trollerilådan då, föreslog hon från soffan men där fanns den inte heller. Allans Leksaksskåp? Och så vidare. Alla tänkbara ställen undersöktes grundligt och jag hämtade en ficklampa och kollade överallt igen men med samma resultat. Fjärren var borta och på DVD-spelarens framsida fanns bara två knappar. Play och paus. Vi kunde få filmen att börja spela men inte få den textad och våra franska kunskaper stannar vid pasque je le ve bien eller möjligtvis; Voulez-vous coucher avec moi ce soir . Men den frasen var ju tänkt till framåt natten. Vi behövde fjärren och fjärren var borta och jag hade en huvudmisstänkt som var drygt en meter hög, långhårig, högljudd och envis. Och jag visste också att ett förhör med honom angående saken skulle ge ungefär ingenting alls.

Jag är en dålig letare. Jag kan bara hitta sånt som står bakom något annat. Om jag till exempel ska hämta sockret i skafferiet kan jag ha svårt att se det om det står för synligt. För logiskt placerat. Jag kan till och med flytta på sockerskålen och titta bakom den och sedan utbrista; Nej sockret är borta. Jag vet inte om det är en störning i mitt skadade huvud eller om jag helt enkelt är lite disträ bara. Som tur är hittar Lisa alltid vad vad jag påstår är fullkomligt uppslukat av jorden. Och oftast på det ställe där men mest anade det. Hon är en bra letare. Så det föll sig ju naturligt att hon, efter det att jag letat en dryg halvtimme, reste sig från soffan och tog över. Gav mig Milla trots att risken var överhängande att hon vaknade vid förflyttningen och att kvällen därför skulle lite roddigare än planerat. Och mycket riktigt vaknade hon och spydde omedelbart ut en mjölkvit blaffa över min svarta skjorta och slips. Jag satt ändå kvar. Tänkte att hon skulle somna om, att spyan skulle torka in och att kvällen skulle komma tillbaka på banan.
Lisa letade överallt där jag letat och efter varje ställe förväntade jag mig en sarkastisk kommentar över min inkompetens. Jag till och med hoppades på det. Men det hände inte. Den här gången var den verkligen borta. Jätteborta. Vi hamnade tomhänta i soffan och var sorgset medvetna om att vi ägnat en dryg timma av vår värdefulla kväll åt att leta efter en försvunnen fjärrkontroll. Så var det ju inte tänkt. Vi försökte se lite på Melodifestivalen för att göra något men det blev man ju inte gladare av. Vi övervägde att ringa till farmor och farfar, be dom väcka Allan och fråga honom om han visste var fjärrkontrollen var. Bara för att göra hela letandet meningsfullt. Att vi inte gav upp utan fann vad vi sökte. Men vi lät bli att ringa. Det kändes ändå för sent att börja titta på en film.

Nåja, nu framställer jag ett fiasko här men det är inte riktigt sant. När vi väl accepterat att kontrollen var borta och att den kanske aldrig skulle komma tillbaka kunde vi ju skratta åt eländet och jag kände en lättnad i att måndagens bloggpost på sätt och vis skrivit sig själv. Med mer vin i glasen och teven befriande avstängd blev det en fin kväll. Och som en knorr på alltihop fick jag en märklig insikt när jag senare gick mot badrummet för att borsta tänderna. Jag stannade upp i garderoben och vände mig åt höger. Såg den vita plåtlådan med det gröna korset stå där högt belägen i hyllan. Det spelades upp en scen i mitt huvud. Som i en dålig actionfilm där regissören är osäker på sin publiks slutledningsförmåga, eller kanske sin egen berättarteknik, och känner sig tvungen att lägga till en övertydlig minnesbild för att inte lämna några frågetecken. Och det i slow motion. En insikt.
Jag ser mig själv komma in i garderoben och finna Allan där, med plåtlådan i händerna. Han sträcker upp den mot den högt belägna hyllan och jag säger (i slow motion); Aaaallllaaaannn, lllåååttt mmmiiiggg hhhjjjääälllpppaaa dddiiiggg? Och han vänder sig om sakta, sakta och ser sur ut och säger; Nnneeejjj pppaaappppppaaa, jjjaaaggg kkkaaannn sssjjjääälllvvv!!! Jag ser mig rycka på axlarna i ultrarapid och gå vidare förbi.
Lådan brändes. Jag gick fram och synade den. Slog upp de små låsen och tog ett djupt andetag. Öppnade. Fann. Pepe.
Och bredvid honom ligger den; fjärrkontrollen.

Eftertexter.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, försvunna saker, hemmakvällar, barnfritt, fransk film
Intressant.se