Nu får det vara nog...

Snö. Dö! Det räcker nu. Sluta falla. Tyna bort. Försvinn! Kom tussilago! Kom sol!

Jag vet att det är dumt. Det är februari. Det ÄR ju vinter och det är dessutom den där vintern man alltid snackat om. Vargavintern. Med metervis med snö och bitande kyla. Den vintern som dom gamla alltid beskriver med sina svajiga röster; Jag minns nittonhundratrettioåtta - Det var den kallaste vintern i mannaminne. Då åkte vi skridskor till jobbet och om man stannade så frös man omedelbart fast förstår du lilla vän (till en trettioåring). Och man blev stående till våren kom minsann. Och om man grät så blev tårarna till is och föll till marken med små kraschljud. Håhåjaja... Trettioåtta. Det året grät man ogärna.

Typ.

Om femtio år kan vi säga med våra egna då svajiga röster att: Jag minns vintern tvåtusentio. Då jävlar var det kallt som kolsyreis och så vidare. Och våra barnbarn tror oss förstås inte. Trots det är ju sant. Tyvärr. För nu tycker jag det räcker. Nu vill jag ha slask i en två tre dagar kanske och sen vill jag ha en intensiv sommar. I ett halvår. Och skulle det mot all förmodan bli så - ja, då skulle nog min klimatångest få vatten på sin kvarn och jag skulle börja längta över vintern igen. Usch, vad allt är komplicerat.

Men när till och med Allan klagar. Han som älskar att äta snö och knapra i sig isklumpar han hittar på gatan. Han; pulkjunkien, stjärtlappsmissbrukaren, skridskopundaren. När till och med denna vinterfantast vänder som om i sängen innan han somnar och säger att: Nu vill inte jag att det ska vara vinter längre. Jag vill gå ut utan kläder. Eller när han smakar på ett hallon hemma hos farmor och farfar och utbrister; Det smakar sommar. Jag älskar sommar...
Ja, då. Då har det banne mig gått för långt!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, snö, vinter, vår, det räcker nu
Intressant.se