Ögonblick

Det finns ögonblick. Och så finns det magiska ögonblick - ögonblicken när man upplever något utöver det vanliga. Något stort. Och så kändes det igår kväll. Det kändes stort och mäktigt.

Vi. På golvet med Milla i babysittern men vår uppmärksamhet var riktad på annat. Allan sov. Klockan var väl någonting över nio.
Jag, med en fjärrkontroll i handen och den övermäktiga uppgiften att döpa om alla små inspelade filmer från Bollibompa som finns sparade på digitalboxen. Jag är pedantiskt där. Kan inte hjälpa det. Bokstavsordning, uppradat, ordnat, enkelt. Men för att få den enkelheten är det lite komplicerat. Jag trycker på fjärrens siffror. Döper om. Suddar. Skriver; Alfons vem spökar, Alfons vem räddar, Laban pappa sjuk och så vidare. Gör livet lite enklare för oss när Allan får teveabstinens och bara måste ha en dos tecknat. Fort. Helst för fem minuter sen.
Men det går inget bra för mig. Jag råkar trycka på knappar två gånger. Råkar sudda sånt som borde vara kvar. Förbannar att digitalboxen inte kan känna av själv vad den visar utan envisas med att lämna den enda irriterande informationen; Bollibompa.
Jag svär och Milla hör det säkert men hon fattar ju ändå inte. Hon har ju inte ens koll på sina egna lemmar som okontrollerat sparkar och vevar.

Bredvid mig sitter Lisa med en duschdraperistång i tre delar. Hon ska sätta ihop den och det finns en bruksanvisning på hur detta ska gå till. Fyra närgångna bilder i en följd. Det enda man ser på bilderna är två lite håriga händer som håller i en vit stång. Och så en pil i olika riktningar beroende på bild. Först in. Sen ut. Busenkelt. Så larvigt lätt att det är obegripligt. Hon är upprörd. Minns att förra gången hon gjorde detta lyckades hon dra ut fjädern på något vis och ta sönder. Precis som en femte bild visar hur det inte ska gå till. Så gick det till sist. Och det är väl den tänkta enkelheten som upprör henne mest. Att hon inte fattar. Lisa svär högt och Milla hör säkert men ser ändå glad ut för hon kan orimligen förstå något. Hon, som inte ens kan hålla i en fjärrkontroll och än mindre en duschdraperistång.

Men det är då ögonblicket inträffar. Det magiska. Milla fixerar blicken på den glada gubbsnurrsaken som är monterad framför henne. Den som varit där - up her face liksom - i två månader nu och jag har ju ingen aning om vad hon tycker om den.
Nu stirrar hon på den med beslutsamhet i sin lilla blick. hon höjer upp sin okontrollerbara lilla arm och det syns på henne att det inte är det lättaste hon gjort i sitt liv. Hon höjer handen, ser på den, ögonen går nästan i kors. Hon verkar ta ett koncentrerat djupt andetag och så slår hon till. Sätter snurr på den där jävla gubben som hon säkert velat göra i veckor nu men inte kunnat. Nu gjorde hon det. Nu. Där. Då. Sen går hon lös på allt annat som går att röra. Blommor går i spinn. Kulor vobblar. Och vi -vi bara sitter där med våra små töntproblem känner oss dumma för att runt omkring oss händer det stora saker som är så mycket viktigare än namn på filmfiler eller montering av stångar. Nämligen; Ett ögonblick av något som aldrig hänt förut. En första gång. Och det är aldrig en första gång igen.




Läs även andra bloggares åsikter om barn, digitalboxar, draperistänger, första gången, ögonblick
Intressant.se