Hyllan

Det uppstod en liten tävling för några veckor sedan. En ja-sägar tävling som går ut på att i största möjliga mån säga ja istället för nej. För jag märker hur nejet spys ut alldeles för ofta ibland och utan att ens behövas. Av egen lathet eller av en tro på att den lille ska misslyckas med vad han nu vill göra. Som i morse. När han säger att han vill hälla upp yoghurt själv och jag låtsas inte höra och säger att; Oj! Nej, jag råkade hälla upp av bara farten, Allan, vad tråkigt. Och detta för att jag helt naivt tror att jag sparar tid och för att jag antar att han ska spilla. Och vad gör det då? Egentligen. Det är ju bara att torka upp. Men det är tidigt och jag är trött och kanske lite vrång för att han vaknat onödigt tidigt. Dessvärre resulterar hela mitt barnsliga uppträdande i att han blir ursinnig och jag får ägna en kvart åt att bli sams med min krigare och dessutom blir jag tvingad att föra tillbaka yoghurten i tetrapacket för att kunna börja om. För att låta honom hälla upp i tallriken. För att ens ha en chans till ett fredsavtal. Och då spiller jag förstås ut halva sörjan på diskbänken. Själv. Och får torka upp efter MIG. Det är ingen bra start. Vi blir sena och jag suckar några gånger för mycket för att jag beter mig som någon jag inte tycker om. Jag kunde bara ha sagt ja från början. Sån är jag klockan halv sju. Kanske känner ni igen er. Kanske inte.

Men nu är det en liten tävling. En tävling som uppstod här i kommentarerna mellan mig och Jonas. Eller ingen tävling egentligen - en utmaning. Och alla som vill får vara med. Reglerna är enkla; Betänk varje nej noggrant. Kan det ändras till ett ja så ändra det till ett ja. Inga konstigheter.

Och förra helgen hade vi riktigt kul. Jag och Allan.

Jag; Allan, vad vill du hitta på idag?
Allan; Jag vill snickra en hylla.
Jag; Oj, jaha... ha ha... ehh. Jag har inte snickrat något sen slöjden i mellanstadiet och då blev jag utslängd och tvingad till syslöjden - vilket uppfattades som lite töntigt då, Allan och du förstår att tonåringar är inte alltid så roliga att ha att göra med.
Allan; Va?
Jag; Skitsamma... javisst. Ja, vi bygger en hylla. Det är klart vi gör det.

Och så gjorde vi det. Vi bara gjorde det. Jag föste bort alla katastroftankar som dök upp om skruvar som försvann och utbrott kring att han inte skulle få använda sågen (Inte sågen, Alfons) och frustrationen kring att det inte skulle bli så lätt för honom att skruva i det hårda träet. Och att det skulle bli skevt och vint och fult - jag släppta det bara. Och det faktum att jag själv har en tumme mitt i handen - jo, men det kan man ju faktiskt säga jag har - det gjorde det hela så mycket enklare. Det skulle ju ha blivit fult ändå. Med eller utan Allan.

Men det blev inte fult. Det blev väldigt, väldigt fint, som han själv uttryckte det. Och sen ville han måla.

Allan; Jag vill måla den.
Jag; Måla? Jaha... Med riktig färg - här inne på golvet?
Allan; Ja.

Går det ens. Får en treåring måla med riktig färg? Vattenbaserad för visso men ändå - riktigt och farlig i plåtburk. Med riktiga penslar. På riktigt trä. I ett riktigt vardagsrum med en riktig parkett? På riktiga dagstidningar. Ja tänkte jag. För fan, vi kör. Och jag - lovade jag mig själv - jag får inte bli irriterad eller provocerad. Har jag sagt ja så har jag. Men det har jag inte. Än.

Jag; Ja, okej. Vi målar.

Nu hade jag det. Och det gick jättebra. Färgen droppade och hyllan blev kladdig och det rann om den och golvet blev fläckigt och han gick runt med sina vita händer och tog säkert på saker men jag blundade och bet ihop och sa bara; Allan, tänk på att du är kladdig och att färgen är svår att få bort.
Och det tänkte han på. Och färgen var inte svår att få bort. Och jag var en bra pappa. Och Allan - han var världens bästa och sötaste lilla snickare...



...som snickrade en egen hylla som vid en första anblick inte ser så mycket ut för världen. Kanske kanske, är den till och med rätt ful. Men...



... men placerad på rätt plats i rätt sammanhang kan ju vem som helst se att det är ett hantverk av hög kvalité som kommer stå sig i många år. Knut Knutssons övergestikulerande barnsbarnsbarn kommer att dregla och hetsa upp sig över denna tingest i Antikrundan år 3025. Tror jag. För den är kärleksfullt byggd av en nöjd och jakad son och hans fantastiska och tålmodiga fader.



(sen flippade jag lite på kvällen när vi var på middag och han inte ville sova och klockan bara gick och gick och han medvetet provocerade mig till vansinne men jag säger så här; även solen har sina fläckar.)

Trevlig helg. Det ska jag ha i alla fall. Vi ska nämligen bygga vidare på hyllan. Det ska bli en diskmaskin. Nämligen. Överkurs. Jo jo, men kul.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, pappor provokation, ja, nej, helger, snickare, hyllor
Intressant.se