Jag är alla dom jag varit förut

Jag sitter på min sida av sängen och ser på Allan som sover. Han är så söt när han sover och så vänder jag mig om och tittar på Lisa och lilla Milla som ligger ihopkrupen nära nära. Jag undrar var som hände? Två barn! Jag? Jag ser på Allan igen. Lutar mig fram och är helt inpå. Känner hans nytvättade hår som doftar ljuvligt. Jag är ett barn själv, tänker jag. Jag känner mig inte alls vuxen. Jag känner mig som en förvirrad tonåring. Hur kunde detta bli? Allan är så stor där han ligger. Vi har satt upp en lampa över hans säng och han har hjälp till. Hållt skruvar och damsugit upp murbruk från borrningen. Så stor kille har han blivit. Plötsligt känns det konstigt. För en sekund känns det konstigt att bli kallad pappa. Jag är ju Kalle.
Och tidigare på kvällen så var vi på middag hemma hos en god vän. Planen var att barnen skulle somna och vi skulle sitta och prata och dricka vin och kanske spela ett spel - som förr. Men det blev inte så. Planen sprack. Allan somnade inte. Milla somnade inte. Leia, ett år gammal - hon somnade inte heller. Hon bara skrek. Och Allan ville leka med siffror och hojtade och stojade. Och Milla var lite putt och ledsen och vi andra försökte en stund att sippa vin och prata om livet som om kaoset runt omkring oss inte existerade men vi hörde inte varandra och satt tillslut bara tysta Det var liksom ingen idé. Vad hände, tänkte vi. Vad tusan hände. För fyra år sedan satt vi, samma konstellation, och pratade under helt andra förutsättningar. Då hörde vi var den andra sa. Då slapp vi springa iväg och förklara hur en nia ser ut mitt i ett samtal. Då var vi inte pappor och mammor. Då var vi kanske knappt vuxna. Då bodde vi ihopslingrade i små ettor och hade inga bilar eller sommarstugor. Då var allt annorlunda.

Men då kunde jag inte heller luta mig fram till en fridfullt sovande treåring och sniffa honom i håret. Jag log och rätade på mig. Kastade upp fötterna i sängen och kröp ner. Klappade Millas silkeslena hår. Kom att tänka på en strof ur en film som jag sett en hel del på senaste tiden; Dunderklumpen och när han ska förklara för alla kidnappade gosedjur vem han är;

Jag är fyrtiotvå år gammal - men jag kommer ihåg när jag var två år och tio år och trettiotvå år gammal. Har ni förstått? Jaha alltså inte det. Jag menar att jag är alla dom människorna jag har varit förr. Ja, ibland så känner man sig som en ettåring och då ger man ifrån sig; hi he he he ho Och ibland så blir jag fnittrig som en femåring; hi hi hi och ibland så kan jag vissla som en treåring på det här viset (dålig vissling) och ibland så kan jag bryta en gren som en trettioåring och ibland; då skjuter jag med en slangbella som en tioåring och jag kan ryta; UNDAN GUBBAR som en fyrtioåring och jag kan leka med nalle och jag kan slåss med björn i skogen - har nu förstått nu då? Jag menar att jag är alla dom jag varit förut.

Så är det förstås, tänker jag och känner ett lugn. Jag är allt det där och då är de inre konflikterna helt befogade - fan - det sitter trettio personer i mig och bråkar. Jag kastar en sista blick på Allan.


Sen släcker jag lyset.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, faderskap, dunderklumpen
Intressant.se