Tiotusen bilder...

Jag kikade igenom vår rikliga bildbank i morse för att jag ville fylla upp min facebooksida med fotografier på mig och Allan och bloggrelaterade små avbilder. Det kändes ju som att nu när man ändå startat en fanklubb så måste man ju leverera något. Bjuda på sig själv lite. Visa upp sin vackraste profil och kanske till och med chockera med något pikant. Men i detta digra arbete insåg jag ett och annat. Till exempel upptäckte jag till min fasa att fotobiblioteket innehöll nästan tiotusen bilder. Alla tagna under en tidsperiod på tre och ett halvt år. Det är ju helt absurt.
De allra flesta bilderna visar Allan i olika situationer. Bara under hans första månad i livet finns han förevigat i drygt trehundra fotografier. Finns det ens så många foton från hela min uppväxt? Jag har ett album som ligger hemma - min mamma har skrivit en liten bildtext under varje bild och de första tre uppslagen är markerade med en etta och ett M i hörnet. 1 M. En månad. Sen blir det 2 M. Alltså tolv bilder. Allan har trehundratrettiotvå.
Ju äldre Allan blir desto färre foton finns det. Eller desto färre bra foton finns det. Bäbisar är så tacksamma att fota. Dom rör sig inte så mycket. Man kan hålla på och pula med skärpan och bländaren. Flytta på saker i bakgrunden. Släcka en lampa någonstans och tända en annan. Vrida på barnets huvud till en bättre vinkel med färre dubbelhakor - pudra bort en blemma och sen dra av en; Nääämen vaad är det hääär föör en liten godbit då - Va? Gullegullegull och piiip, tills man får fram ett leende.
Klick!

Nu är det svårare. I detta mörka land och medföljande trötta slutartider är en skarp bild på Allan ovanlig. Han är i ständig rörelse. Och får han syn på en kamera som riktas mot honom så springer han direkt fram och vill titta i sökaren. Och när han trängt sig förbi mig och forcerat fram sitt öga till okularet så blir han alltid förvånad över att det inte står något intressant framför linsen. Det är du som är det intressanta, har jag slutat säga vid det här laget. Det är liksom ingen idé.

Nu har jag en ny bäbis att fota - ett nytt leende att fånga, nya nyfikna, sökande ögon att följa. Men hon är en månad och jag vet nu med svidande skuld i bröstet att hon inte kommer förekomma lika flitigt i albumen som sin bror. Det finns liksom ingen tid. Inga trehundra foton. Ingen skärpa. Det är ju syskonets ständiga dilemma och egentligen borde jag bara låta det vara så. Lämna det vid vetskapen om naturens lagar - vetskapen om intressen som ändras och sakers värden byter plats. Hon kommer få något annat. Hon har något annat - en brorsa. Och inte vilken brorsa som helst utan en som är fotograferad tiotusen gånger.

Och ur dessa tiotusen bilder har jag under otrolig tidsbrist och stress valt ut sju:




Dessa och många fler kan ni se på Facebook.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, fotografier, syskon
Intressant.se