The beat goes on and on and on...

Hon har precis somnat in efter en stunds vankande med skönsång och ömma ord. Jag lägger ner henne försiktigt i vår säng och går in till till Allan. Han ser förvånat på mig och frågar; Var är Milla?
Hon har precis somnat, säger jag lite stolt för det är en bedrift att få en levande varelse att somna i larmet från en överenergisk och understimulerad bror. Nu är det du och jag en stund, kompis. Jag ler. En kortis. Sen ser jag honom ta fart mot sovrummet.
Allan, vad gör du?, undrar jag förfärat.
Jag vill pussa henne, säger han och jag hinner ifatt och tar tag.
Allan, då vaknar hon och det vill jag inte, förklarar jag.
Varför inte det?, frågar han med skälvande röst.
För att då måste jag gå runt med henne igen och jag vill vara med dig nu. Vi skulle ju leka. Kommer du ihåg? Leka med bilbanan, säger jag och förvånas över att det faktiskt låter som om jag verkligen vill leka med bilbanan.
Jag vill att hon ska vara med! säger han och skakar sig loss. Tar ett steg närmre dörren.
Nej nej, Allan! Du fattar inte! Det är inte bra för dig om hon vaknar nu för då måste jag gå till henne och då kan inte du och jag vara. Låt henne sova, ber jag och han bryter ihop i en super-falla-ledlös-på-golvet-och--sparka-med-benen-skrik-kris.
MEN JAG VILL DET! JAG VILL KRAMA HENNE!, vrålar han argt mot mig med en volym som skulle kunna väcka döda och tar sig sedan upp. Jag vill, säger han igen, denna gång konstaterande och öppnar dörren. Jag stannar modlös kvar utanför och lyssnar till Allan som hoppar upp i sängen, gör något och kommer sedan ut med ett leende på läpparna.
Pappa, hon är vaken, säger hon glatt. Hon sov inte alls.
Big fucking surprise.
Jag vandrar igen runt i lägenheten med det illa knytet i famnen. Hon är inte ledsen - inte nu när hon får vara hos mig. Nära. Men hon skulle bli det och jag la henne ifrån mig. Ögonlocken är relativt tunga men hon är inte där än. Hon behöver egentligen inte sova. Jag gör det inte för henne utan för Allan. Allan - som går bakom mig och upprepar att han vill leka med mig. Att han har tråkigt och jag säger att han kan väl börja leka lite själv så kommer jag så fort Milla somnat om. Det vill han ABSOLUT inte. Bara tanken på att ägna några minuter ensam framför bilbanan gör honom rasande och han faller ihop i en super-sur-och- ledlös-på-golvet-och-sparka-med-benen-skrik-kris.
Men jag vill leka med dig!, skriker han och Milla spärrar lite skrämt upp ögonen i min famn.
Till slut faller åter lugnet. Och hon somnar faktiskt där i min famn igen som den ljuvligaste av små varelser. Jag smyger in till sängen och lägger henne försiktigt ifrån mig så hon inte ska vakna. Det gör hon inte. Jag skjuter igen dörren till sovrummet och går ut till Allan som ser förvånat på mig - lite som en guldfisk kan man nog påstå - och utbrister; Var är Milla?

Och så pågår dagarna i ekorrehjulet. Om och om och om igen....



Läs även andra bloggares åsikter om barn, upprepningar, syskon
Intressant.se