Private Angel

Min allra käraste vän tillika arbetskollega och den människa jag spenderar mina kreativa dagar med då vi delar kontor - han är inte på kontoret nu. Han har faktiskt inte varit här på hela veckan. Det är tyst och tomt och det enda som hörs är det dövande ljudet från den förbannade motorvägen utanför fönstret. Han är inte här och jag får mycket mera gjort. Kaffet dricks framför datorn istället för i soffan under timslånga diskussioner om livet och den galna världen. Lunchen slukas i ett nafs. Ingen slår upp dörren till mitt rum utan att knacka och säger; Du, jag har tänkt på en sak... Ingen. Jag jobbar utan avbrott.
Han är inte här utan i Norrland. I skogen i Norrland. I mörkret och snön. Med ett vapen i hand. Han ska bli fältartist och när han sa det blev jag förvånad att det ens existerade såna uppdrag i Sverige. Jag trodde att det bara var i Amerika man sysslade med sånt. Stack till Irak och peppade sina boys och var patriotiska. God bless.
Nej, det fanns i Sverige med tydligen och för att få dra iväg till typ Afghanistan och spela för våra svenska fredsbevarande trupper så måste man gå en utbildning i vapenhantering och disciplin. Det är lustigt för han och disciplin har aldrig klickat. Tanken på att försöka disciplinera min vän roar mig.
Varken jag eller han har gjort lumpen. Jag har ju min fysiska nedsättning och slapp. Han slapp bara och var nog glad för det för under våra kafferaster pratar vi mycket om mänskligheten och kärleken och hur vi eftersträvar en bättre värld och att krig aldrig är vägen dit. Men nu är han ändå där i skogen och låtsaskrigar. Han har sina skäl. Främst tror jag utmaningen lockar. Att han fick förfrågan och sa ja. Om han åker iväg till krigshärjade länder också - det återstår att se.

Han åkte i lördags och öppnade med i spelning för grabbarna på kompaniet. Utbildningen satte igång i söndags. På måndagen ringde jag för att höra hur saker och tingfortlöpte.
Hur går det? frågade jag och han var tyst en stund. Dröjande som om han såg sig omkring. Försäkrade sig om att ingen lyssnade. Sen sa han med en viskning; Fan, Kalle. Det är galet det här. Det är bara höger vänster höger vänster hela tiden. Dom är helt störda och skriker. Tar det på allvar liksom. Jag pallar inte. Pallar inte en vecka, Kalle.

Sen det samtalet har vi inte pratat. jag harr försökt nå honom utan att lyckats. Han är som uppslukad av skogen. Antagligen utanför täckning.

Men jag får ändå upp bilden av Private Pyle från Full Metal Jacket i huvudet. När han har mist sitt förstånd och sitter manisk och sätter ihop sitt vapen - Charlene. Och så kommer Private Joker in och säger att om de blir upptäckta så är dom in a world of shit varpå Pyle väser fram meningen; I am... in a world... of shit!

Det behöver inte bli så med min vän. Trots den, för honom, besvärliga disciplinen kanske det inte riktigt är lika tufft som i Kubriks helt enastående film. Och trots att han påstår att instruktörerna i Norrland är galna så kanske dom inte är fullt så galna som Drillinstructor Hartman är. Inte fullt så benhårda. Men man undrar ju? Om han redan efter en dag i låtsaslumpen påstår sig att inte palla mer. Och dessutom med viskande röst - rädd för att någon ska höra. Hur ska det då gå för honom i Afghanistan?



Läs även andra bloggares åsikter om fältartist, full metal jacket, vapen, krig
Intressant.se