Mororeflexen

Ett spädbarns mororeflex härstämmar från en tid då skäggtrimmers och hårvaxning inte var på tapeten. Många av er känner säkert till den; det är när barnet får för sig att det faller eller om det kanske verkligen gör det - så slår de ut med båda armarna i ett ryck och spretar med fingrarna i en förhoppning att gripa tag i sin mors päls. Men där finns ju ingen päls. Den är borta - utdömd av evolutionen. De få tussar päls som besparats av människans utveckling tas ju oftast bort de med - med hyvel eller vax - på grund av den mänskliga fåfängan. Där finns liksom ingenting att gripa tag i längre för de stackars små å andra sidan tappar vi dem inte så ofta. Vi tycks ha mer koll på sånt nuförtiden. Allt är testat och säkert. Sällan måste vi ta till hastiga flykter från sabeltandade tigrar - sällan måste barnet gripa tag. Ändå finns denna reflex kvar - varför finns den det? Borde inte den sorterats bort tillsammans med håret?

Hur som helst. Milla är ju ett spädbarn och hon äger den här förmågan. Hon är bra på mora. Kanske är hon en moramaster?
Vi bär ju henne mycket och när vi inte bär så läggs hon på en mjuk fluffig kudde. Eller på sängen. Eller i en babysitter. Det är alla ställen att sjunka in i - att omfamnas av. Men skötbordet - det är hårt och plant och jag antar att det är därför. Att det är därför hon - så fort hon läggs ner där börjar veva med armarna och spreta med fingrarna och anlägga en min i ansiktet som skulle kunna säga; Åhhhhh. Nu är det lite vajjigt här hörrrni - nu rasar jag snart. Åhhh, nu, när som helst nu ramlar jag av. Åhhh... Nu när som helst, nu. Var fan är pälsen...

...och så vidare tills blöjan är bytt och hon kan pusta ut. Tänka att det gick bra men det var banne mig på håret att jag ramlade av den halvmeter breda ytan med höga vadderade kanter.

Lilla Milla.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, morareflexen
Intressant.se