Kom energi!

Jag är så trött. Så trött vandrar jag runt i lägenheten. Lisa i köket. Hej hej. Allan i badkaret. Plask plask. Milla i min famn. Vaken med plirande blick som möter mina tunga ögonlock. Så vaken och jag - så trött. Det är ingen vidare kombo.
Jag vandrar runt, runt i vår lägenhet som går att vandra runt i utan att man någonsin behöver vända. Alla rum är ihopkopplade. Det finns en given väg - en led. Jag vandrar som i dimma och går in igenom garderoben för kanske tionde gången på tio minuter och så ser jag den ligga där inklämd mellan taket och tusen saker på ett hyllplan - Shaktimattan. Lisa stökar i köket. Allan plaskar i badet. Jag ser mattan och ett ord dyker upp i huvudet på mig. ENERGI. En härlig, indiskt, magisk, shaktienergi är precis vad jag behöver nu.

Jag rullar ut spikmattan på sängen. Lägger Milla bredvid. Öppnar dörren till badrummet så jag ser in till Allan. Jag minns att man ska börja varsamt. Bara pass á fem minuter om gången till en början och sen ska man öka på. Sen blir man som hon som stod bakom i kön när jag köpte mattan till Lisa i somras. Hon bakom - som skrattande förklarade att hon sov hela nätter på sina spikar och vaknade pigg och kry som en mört och fullkomligt perforerad.
Fem minuter blir bra, tänker jag - nybörjaren - och tar av mig min T-shirt.
Det sticks. Som fan sticks det när jag lägger mig försiktigt. Milla ser på mig som om hon undrar vad i helvete jag sysslar med men hon förblir vid gott mod trots att hon inte bärs runt på. Det är ovanligt. Ge mig fem nu, Milla lilla, säger jag till det sparkande, vevande knytet bredvid mig. Smärtan av nålarna övergår till värme. Pulserande värme. Jag slappnar av. Blundar. Suckar. Kom energi! Kom!

Och energin kommer.

Den kommer i skepnaden av en blöt liten pigg, nyfiken, naken pojke. Vad gör du, Pappa?
Jag öppnar ögonen och ser honom klättra upp i sängen. Jag säger överretoriskt att jag vilar och vill vara ifred, påpekar att han är blöt och noterar att han struntar helt i vad jag säger och börjar hoppa i sängen. Milla skumpar hjälplöst. Jag skumpar på mattan - på spikarna. Jag ber honom sluta. Förklarar att Milla ju ligger på sängen men han påstår kaxigt att han vet det och självklart inte ska hoppa på henne. Jag försöker resa mig men det gör för ont att flytta kroppstyngden på mattan. Jag är väl för spänd och panikslagen. Och perforerad. Jag börjar skratta utan att förstå varför. Och Allan skrattar med mig. Milla gnyr mindre roat där hon skumpar upp och ner. Badvattnet skvätter. Studs, studs - spik, spik. Aj. Liisaa, ropar jag smått panikslagen när bilden av Allans sexton kilo rasandes över mig och tryckandes mig nedåt - mot nålarna - dyker upp i huvudet på mig.

Lisa kommer in och ser problemet. Lyfter ner Allan och flinar lite åt mig - Jag ler generöst tillbaka från mitt utsatta läge och ber om tre minuter. Hon nickar, tar Allan i handen och går. Jag slappnar av igen. Pustar ut. Tre minuter. Tre minuters djup, meditativ, avslappning. Jag vänder blicken mot Milla som turligt nog verkar ha glömt bort det studsande obehaget och blivit lugn igen. Men jag möter inte en sovande bäbis rofyllda ansikte utan en glasartad blick och det perplexa, lite fåniga uttryck vi känner igen som bajsminen. Och sen kommer gurglet, bajset, lukten och gråten.

Energin får komma en annan dag.






Läs även andra bloggares åsikter om barn, shaktimatta, spikmatta, trötthet
Intressant.se