Snön faller och vi med den

Snön faller igen. Eller rasar. Taken är helt dolda under stora vita täcken. Stormen får våra fönster att knäppa hotfullt. Allan är glad för att vi kan ta fram pulkan igen. Han är glad i snö och i julen och han drog i gång glada julsånger vid frukosten. Hej tomtegubbar. Nu är det jul igen. Pepparkaksgubbarna. Och jag sjöng med - men inte med full energi. Inte som han. Allan tror kanske att julen har med snön att göra och inte med månaderna. Att så fort det snöar så är det snart dags för paket. Och tomten kommer. Paket och tomtar - det är Allans droger. Det går han igång på. Och julmust och julsång.
Jag suckar åt snön. Jag vill ha vår. Nu. Jag tycker det räcker nu. Men så är jag ju ändå förskräckligt medveten om att våren inte kommer i februari. Och knappast än i mars. Och att det ju inte är helt konstigt det skulle snöa ända in i april. Sometimes it snows in april sjunger man ju. Och då suckar jag och drar min son i pulkan över tröga högar av provisoriskt bortknuffad snö. Och vi fastnar och jag frustar och hostar för jag är ju inte alls frisk än - det finns en brunn av brungrönt slem inom mig som aldrig verkar sina. Och jag drar och sliter och Allan kör ner sina händer i snön och skrattar och säger oj oj oj. Och jag - jag vet att imorgon är detta vackra vita bara en brun-svart sandblandad sörja - lite som mitt slem faktiskt. Men det säger jag inte för jag vill inte verka så cyniskt inför min son. Istället tvingar jag upp mina läppar i ett leende.

Och jag tror faktiskt han gick på det.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, snö, vinter, vår
Intressant.se