tisdag 26 januari 2010

Om svidande hjärtan

Igår kväll satt jag och Lisa (och Milla förstås) utmattade efter en lång arbetsdag - och med förkylningskänningar som inte bådade gott - framför teven och slötittade på ett avsnitt av Spårlöst. Två bröder sökte sin biologiska mamma i Colombia och fann henne. Det gör dom ju alltid. Det skulle ju vara snopet annars- om programmet slutade med att Hans Falén sa; Jaha, där gick vi rakt in i en återvändsgränd, hurrni. Hon är verkligen spårlöst försvunnen. Och sen kommer eftertexterna. Bara så där.
Nä, självklart blir de spårlöst försvunna alltid upphittade och när mamman berättade om dagen då hon lämnade in sina två pojkar på barnhemmet - fem och två år gamla - fick jag en fruktansvärd klump i bröstet. Jag blev riktigt berörd - tårögd - för jag kände och trodde mig förstå den smärta hon måste genomlidit.
Min egen mamma sa alltid till mig som tonåring att; du kommer fatta när du får egna barn. Som en slags förklaring till varför hon oroade sig för mig. Hon hade rätt. Nu när jag har egna barn så förstår jag. Och jag såg mig själv på en jävla trappa till ett barnhem, tvingad att lämna ifrån mig Allan och Milla för att det var det bästa för dom - och garanterat det sämsta för mig - men sådan är väl kärleken till barnen. Man ställer sig själv i andra rummet. Man gör vad som måste göras för sina små. Men när man är fem år? Då minns man och förstår vad som är på väg att hända. Vilken fruktansvärd sak att behöva göra. Att överge sina barn.
Hon berättade sen att hon ville slita dem ur föreståndarens armar och springa därifrån. Fly. Hon sa att hon grät i flera dagar utan hejd. Grät tills det inte fanns några tårar kvar. Jag lyckades framkalla en uns av den känslan inom mig och en uns räckte. Det kändes som om någon vred ur mitt hjärta som en wetex-trasa.
Fy fan.
Och så slog det mig att det här händer hela tiden. Att världen är sådan att fattigdomen är så hård att folk tvingas lämna bort sina barn för att dom ska överleva. Att folk lever i länder där det pågår krig utanför dörren och att släppa ut sina barn till en lek eller skola - om en sån existerar - är som att spela rysk roulette. Den oron är svår att förstå. Oron över att ens barn inte ska komma hem för att den råkat springa in i en eldstrid. Eller hoppat hage på en landmina. Eller att se sitt barn förtvina i svält eller försvinna i en våg eller under rasmassor.
Fy fan, säger jag igen. Världen är sjuk. Själv är jag lite förkyld.

Och jag bloggar om frustrationen kring att Allan inte vill klä sig om morgonen. Som om det vore ett problem. Men kanske ska man inte jämföra. Kanske ska man bara vara lycklig över att man kan bråka om en glass istället för att slåss för lite vatten.

Så går mina tankar denna morgon (klockan 12.59). Och tankar går också till min vän Anders som sågat upp sin bröstkorg idag och opererar sitt hjärta. Jag vet väldigt lite om kardiologiska operationer men trots att ingreppet sägs göras på rutin känns det ju alltid allvarligt att trixa med självaste blodpumpen. Men det är klart att det går bra. Det måste det göra.

Uppdatering; Och det gjorde det.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
Intressant.se

3 kommentarer:

  1. Hej pappa Kalle! Det här var ett trevlig ställe! Dessa dagar går mångas tankar till alla de barn på Tahiti som kanske både har förlorat föräldrar och kroppsdelar. På något vis drabbas alltid barnen värst, oavsett. Mina egna döttrar är i din ålder och de säger som du sen de fått egna barn: nu förstår vi varför du oroade dig så mycket. Det är så livet fungerar. Världen är sjuk och vi här i Sverige oroar oss för bagateller. Men man måste komma ihåg att allt är relativt. Mina problem är inte mindre för det.

    SvaraRadera
  2. Hej på dig=) vad glad jag är att jag hittat hit. Är alltid lika kul att hitta andra inspirerande bloggar...jag skriver mycket om
    mat, inredning, mode och livet som ung fru och tvåbarnsmamma, men det är ju minst lika kul (om inte roligare) att läsa det andra skriver!

    Massa kramar
    /Erica

    ps: eftersom jag hittat hit känns det ju inte mer än rätt att ge dig möjligheten att se vem jag är, gillar själv inte anonyma kommentarer, hihi...ds

    http://erica.myshowroom.se

    SvaraRadera
  3. Tack Magica! Tack Erica! Ni rimmar!

    SvaraRadera