The best of...

Det fanns en tid då jag skrev mycket om lustigheter som Allan råkade säga. För då var han ju där - när man håller på och lär sig och det blir fel och väldigt roligt eller kanske gulligt. Nu har han gått vidare och blivit stor. Han behärskar språket. Han äger det och experimenterar med det. förändrar det med barnslig logik. Så numera är han inte lustig ibland utan hela tiden. Det gör att jag inte kan skriva om varje gång han får mig att skratta för då skulle denna blogg bli en långdragen repris av lekande lätt. Det är inte min avsikt.

När det händer - när han säger det där barsligt kloka, underfundiga knasiga - så lovar jag mig själv att minnas det. Att skriva ner det om inte för denna blogg men för framtiden. Men mitt minne tycks kunna liknas vid en guldfisks. Jag säger allt för ofta till Lisa; Vad var det han sa igår som var så jäva roligt? Och så tänker vi. Och tänker. Och. Fan. Det har försvunnit. Ersatts av något annat kul. Men en del saker stannar.

Som när man frågar vad han har gjort på dagis och han svarar att dom har degat. Idag har vi bara degat. Och det lät ju inte så bra tills vi förstod att han menade att de lekt med trolldeg. Att dega. På samma sätt böjer han en del andra ord. Balansa, till exempel, är ett enklare sätt att beskriva att man håller balansen. Det kan också betyda att man går på lina. Man balansar helt enkelt. Inga konstigheter.

Sen finns ju alla dessa situationer där han bara kastar ur sig såna fantastiska små meningar. Som när vi häromdagen hade ätit middag och dessutom en glasspinne efter maten som han slukat med god aptit. Sen hoppar han ner från kökssoffan och smyger sig bort mot frysen. Dröjande försiktiga steg som om han på allvar trodde att vi inte såg honom. Och jag säger med ett sting ironi i rösten då min fråga är mer retorisk än frågande: Allan, vad tänker du göra nu?
Jag tänkte att vi kanske skulle ta en till glass, säger han och fingrar lite på frysens handtag. Då vi inte svarar utan bara ser på honom så lägger han till; sa Allan med sin mjuka röst.
Sin mjuka röst? I tredje person. Som för att peka på något vi kan ha missat. En ansträngning. En för tillfället mjukare röst-
Ta två, sa jag bara och såg förundrat på Lisa.

Eller en annan middag eller kamp eller middag - svårt att skjilja på ibland. Man tjatar till sig varje tugga mat och han sitter inte still en sekund och när det känns som om vi nått the point of no return slänger man ur sig - mest som ett skott från höften; Två skedar till, Allan - sen tycker jag det räcker.
Och han bara slänger ur sig med en nyans av förfäran eller kanske förvåning; TVÅ SKEDAR!?? DET VAR INTE KUL!

Och nu har jag gått runt här hemma som en Baltazar och försökt mana fram fler små episoder av det jag tidigare påstod var dagligen förekommande. Men jag kommer inte på fler. Jag vet att det finns en del sägningar uppskrivna på post-it lappar men dom lapparna hittar jag inte. Jag har glömt var jag lagt dom. Kanske börjar jag bli gammal?
Jo, det är nog så. Detta Best Of - inlägg känns lite gammalt. Som när en grupp som mätte omåttlig framgång på sextiotalet fortsäter släppa best of- album efter best of- album fast de inte hade fler en tre hittar. Det blir liksom en "best of forgotten b-sides that never mede it on record". Detta är ett sånt inlägg. Men som kompensation bjuder jag på lite bonusmaterial som delvis har med saken att göra; en uppvisning av Allans oralmotoriska framgångar. Och bakom kameran en inte så imponerad pappa som turligt nog hinner hejda sig innan han fäller sin dom.





Läs även andra bloggares åsikter om barn, tal, felsägningar, vissla
Intressant.se