Datornördar & MP3-ungar

Jag minns när jag fick mitt Nintendo 8- bit; den magiska grå lådan och kassettspelen som man fick blåsa liv i. Jag gick i lågstadiet. Det var min födelsedag. Jag såg direkt på paketets form vad det innehåll och jag blev helt till mig. Det var ju hur häftigt som helst att man kunde få något att röra sig på en teve med hjälp av en dosa. Att jag hade makten över teven. Makten över två spel. Super Mario och Ice Climber. Jag minns till och med lukten.

Jag minns några månader senare. Det hade hunnit bli julafton och enligt tradition låg det alltid ett paket på träpallen bredvid min säng och resten fick jag efter Kalle Anka. Morgonpaketet gjorde att det var svårt att somna för man låg med hög puls och längtade efter att få vakna. Klockan var väl kanske 05.00 eller nåt när jag slog upp ögonen och reste mig mot pallen Jag såg paketet och förstod att där i låg ett spel. Men vilket? Med darrande fingrar pillade jag upp tejpen - tyst så inte mina föräldrar skulle vakna för dom sov i samma rum som jag - och jag visste att det egentligen var mitt i natten. Att det inte var morgon än och därför inte dags för ett morgonpaket. Egentligen. Men ingenting kunde stoppa mig nu. Jag fick upp pappret och bländades av skenet från spelkassetten som ju var förgylld. Av guld. Men den luktade fortfarande plast. The legend of Zelda!
Jag minns att jag gick upp utan att väcka. Gick upp fast det var mitt i natten och endast tomten var vaken och allt det där. Gick in till vardagsrummet och knäppte på teven, konsollen, spelet. Musiken. Den häpnadsväckande grafiken. Känslan att kunna röra sig upp och ner och åt sidorna. Inte bara framåt eller knappt bakåt som det ju brukar vara. Jag satt klistrad vid spelet tills mina föräldrar hittade mig och annonserade frukost.

Allan är född in i dataåldern. Detta vet jag ju och ändå blir jag alltid lika förvånad över hans datakunskaper. Han är helt otrolig faktiskt. Men det är väl inte så konstigt. Jag har tidigt uppmuntrat honom. Suttit vid skärmen med olika barnspel och YouTube-klipp. Tänkt att det här måste ju vara helt otroligt för honom - att det rör sig och att han kan påverka. Men det är inte otroligt - det är naturligt.
Han är numera helt självgående vid datorn. Han kan sätta på den, öppna Firefox, ta sig in på SVTs hemsida och spelportalen på bollibompawebben. Och sen sätter han igång. Han förstår allt. Förstår hur man ska skrolla och trycka med musen. Hur spelen ska spelas. Och snabbt går det. Och fast han inte kan läsa så lyckas han trycka just på den knapp som man sätter igång allt med. Kanske för att den är grön - eller störst - eller något annat som gör den till den logiska länken. Numera hittar han till och med in och kan se klipp på You Tube. Man kan lämna honom i några minuter i vardagsrummet - kanske för att hämta en mandarin eller gå på toa - och så hör man plötsligt högljudda smurfröster från datorn som sjunger; Bamse, Bamse - runkar Skalmans balle...
Och man släpper allt man har i händerna och kastar sig in i rummet mot sin son som intresserat kollar på de pubertala hemgjorda animationerna på skärmen. Och man försöker pausa klippet men träffar liksom fel hela tiden och i ren desperation klickar man på en bild på Bananer i Pyjamas som ju är så fredliga men upptäcker för sent att klippet heter CP-bananer. Svamp Bob då? Klick. JAG VILL HA RÖV, skriker en dålig imitation av Svamp Bob - rösten och man tar tag i sin son och bär honom därifrån. Lägger honom på sängen i sovrummet, stänger dörren som skydd från det skräniga klippet och klappar honom i ansiktet. Det blir bra, flämtar man och kollar efter sår och hoppas att pojken inte är förstörd för livet. (Nåja, så farligt är det kanske inte.)

Idag är det annat som gäller än en liten rörmokare i röda kläder som hoppar i huvudet på ondsinta sköldpaddor. Det kan vi ju konstatera i alla fall. Om jag kollar ut genom fönstret i vardagsrummet till exempel stirrar jag oftast in i en krigszon. En enorm plasmaskärm täcker en hel vägg i grannpojkens rum och där händer det blodiga grejer. Och det händer blodiga grejer hela tiden tycker jag. Från klockan tre till åtta/nio krigas det där mitt över och på grund av den magnifika skärmen kan vi följa med i allt som sker. Och jag tänker att jag inte är någon moralgubbe. Jag tänker att jag själv spelade krigsspel och hade pistoler och kollade på wrestling (som var det värsta tänkbara då). Ändå kan jag inte låta bli att få ett sting av olust över att denna pojke dödar så många monster dagligen. Men vad ska man göra då? Vad ska jag göra när Allan kommer och vill köpa något dödardataspel. Instinktivt vill jag säga nej. Men det är kanske inte så enkelt?

Avslutningsvis vill jag länka er hit; Some dancing and some scratching. I mitt tidigare bloggliv publicerade jag denna lilla film - då var det nog för att han dansade så svängigt och scratchade så begåvat. Men det är ju det han säger på slutet som nu sammanfattar denna lilla krönika över datorgenerationens övertag. Det är när jag - som tror mig gjort stort intryck med min portabla LP-spelare ber honom sammanfatta sitt första möte med vinylskivan och han svarar med stor skepsis; Den är inte bra för den får inte plats i datorn.

Redan då, vid dryga två års ålder, drar han sådana kluriga slutsatser. Allan. Det är då man fattar att en ny tid är här.



Läs även andra bloggares åsikter om barn, nintendo, 8-bit, bamse, you tube, krig, vinyl
Intressant.se