London Calling

Varför är det så? Varför är det så att när jag ligger ensam i en säng för första gången på många år, utan barn, men värsta chansen till värsta sömnen - då kan jag inte sova. Varför är det så? Varför ligger jag och förbannar mig själv; Men somna då din idiot? Det är ju detta du har drömt om i tre och ett halvt år. Sov bara. Men jag somnar inte bara. Jag bara tänker att jag borde somna men jag gör det inte. Varför händer detta nu, när jag ligger på ett femstjärnigt hotellrum - med övertreniga detaljer så som tavlan i guldram som är fastsatt i taket ovanför min säng - jag ligger på rygg och stirrar på tavlan. Jag sover inte. Varför. Och klockan är tre. Här i London. Varför sover jag inte? Allt är betalt. Jag bara bor. Och filmar på dagarna. Men inte nu. Nu ska jag sova. Bara. Men jag sover inte. Jag bara ligger och stirrar på ett landskap målat i olja. Varför är det så?

Därför att jag inte hör Allans lätta snarkningar? Därför att Milla inte bökar bredvid mig? Därför att Lisa saknas mig? Kan det vara så? Att man är så invand i att störas i sin sömn, att få sparkar i ansiktet av små barnfötter och känna dåsiga fjärtar under små täcken med Dunderklumpen på och höra plötsliga utrop i mardrömmar och få osammanhängande sömndruckna förklarigar och tröstlös gråt och upp och röra välling och vandra med en trasslig mage och allt de där som ju är min vardag. Min natt. Jag kan väl inte sakna det varma sovrummet och bira bira bira-brölen från Götgatan? Här hörs bara ACns svalkande brummande. Och det stör.

Men kom igen nu? Rummet har en tavla i taket. Och ett badkar på lejonfötter. Sov. Imorgon blir det nog bättre. Jag har fem nätter kvar. Fem nätter att somna på. Det måste gå för såna här chanser växer inte på träd. Vilket sjukt jävla jobb man har. Egentligen.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, hotell, inspelning, sömnproblem, lyx
Intressant.se