En tyst minut

Vi låg äntligen i sängen. Efter en afton så överjävlig att den inte vill beskrivas låg vi där - och han vände sig mot mig med dimmig blick, gäspade stort och sa ännu en gång; Jag är inte trött...
Och jag tryckte ner irritationen och sa så vänligt jag bara kunde att: Jag vet. Vi blundar båda två, och räknar så långt vi bara kan tyst för oss själva i huvudet. Så sa jag och blundade. Jag tror han blundade också. Han blev tyst i alla fall. Och stilla. Jag räknade sakta men efter ett tag tröttnade jag. Tankarna for andra vägar. Tankarna tänkte sig till min lille envisa kamrat precis bredvid. Tankarna tänkte att det är fascinerande att han orkar stå på sig när han är så trött. Tankarna klappade mig på axeln och sa att bra där, sa dom; Bra där, Pappa Kalle, att ilskan inte släppte till - att du inte rann över. För det har varit mycket bråk på sistone och det är inte så konstigt att tålamodet tryter men dessvärre så får det inte göra det. Det är din uppgift som pappa. Att ha tålamod.
Jag log åt tankarna. Jo det hade gått väl trots allt. Det faktum att jag inte hade låtit mig provoceras hade lett till sådana utbrott att jag blev orolig för pojkens hals, som han skrek, men det är dags att förändra och jag tror detta var en bra start. Jag kikade snabbt med ena ögat på Allan. Jo, han blundade - men han sov inte. Det hörde jag. Jag tänkte vidare. Tänkte på Bloggen, tänkte på att jag inte skrivit på mycket länge trots att jag har haft en hel del fina uppslag. Tänkte att jag inte haft tid. Tänkte att jag har haft tid med annat. Tänkte att det är ojuste mot alla läsare att plötsligt bara tystna. Tankarna tyckte jag borde ta en bloggsemester - stressa ner, sluta ha dåligt samvete för att jag inte levererar. Tankarna tyckte att jag skulle stänga bloggen för sommaren och när jag ändå höll på kunde hålla mig från Twitter och Facebook också för det är inte hälsosamt som jag håller på. Och dumpa iPhonen, tyckte tankarna. Den kommer ge dig en hjärtattack. Sluta bry dig om vad folk tycker eller inte tycker. Sluta jaga beröm och uppskattning och sluta försök tyda koder och läsa mellan rader och framför allt sluta sakna det du inte gör. Istället: gör det, för som det är nu mår du fan inget bra av. Du är istället snudd på cynisk och full av avund och det klär dig inte. Så sa tankarna till mig och jag tyckte nog dom var lite väl hårda trots att jag visste att dom till viss del hade rätt. Okej, sa jag till tankarna, Jag pausar bloggen tills slutet av Augusti. Kan hända dyker det upp några inlägg under sommaren men då är de skrivna av kärlek och inget annat. Jag låter bli Twitter och Facebook och lever i nuet med de omkring mig. Men iPhonen får ni inte. Så är det...
Pappa, avbröt Allan från sin sida av sängen. Jag slog förvånat upp ögonen.
Ja, sa jag. Vad är det?
Jag kan inte räkna längre... Får jag somna nu?
Ja, Allan, sa jag försiktigt. Det går bra.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, bloggar, facebook, twitter, stress
Intressant.se