Borta bra...

Det är lustigt: jag längtade aldrig hem. Efter en dryg månad på landet slog jag mig ner i den lilla gröna rottingmöbeln i hallen i stöket i värmen i Stockholm och stirrade på resväskan som stod framför mig. ”Borta bra, men hemma bäst”, försökte jag men kände direkt att det var en grov lögn. I alla fall för mig. Jag saknade skogen och havet och stjärnhimlen. Jag hade fått det bekräftat- det som jag misstänkt länge. Att jag inte är en stadsgrabb. Att jag kanske varit det en gång men absolut inte är det längre. Det enda jag saknat och såg fram emot var en planerad öl med två vänner. Först skulle bara Allan somna. Det var min kväll att lägga.

Det är lustigt; barns förmåga att snappa upp, ta in, tolka och agera. Jag sa aldrig att jag skulle ut. Att jag ville ha en smidig stillsam läggning. Det klurade han ut själv. Och när jag sa att han kunde se ett avsnitt till av serien han såg på - ett till – sen var det läggdags. Då sa han; två till. Bestämt sa han det och jag begick mitt första misstag när jag trodde att min medgörlighet skulle göra honom mjuk. Jag sa; Fine, två avsnitt – men då gäller det att du går bums i säng efteråt och inga trix och inget fix, kompis. Okej? Så sa jag och han svarade; Visst, pappa!

Det är lustigt; jag litar på mitt barn. Villkorslöst och varje gång litar jag på honom därför jag anser att man ska göra det med alla människor, stora som små – lita på. Och om det visar sig att man inte kan det, vilket det ju gör ibland. Då blir jag förbannad och ryter. Med vissa människor ger jag upp. Med Allan ger jag aldrig upp. Jag vill alltid utgå ifrån att han talar sanning. Jag vill att det är så man ska tänka. Men han talar inte alltid sanning. Som då. När han lovar att inte trixa och fixa men sätter igång redan i eftertexterna. Ska bara, säger han upprepade gånger och drar sig undan.
Ska bara tejpa upp en lapp först.
En lapp? Vadå för lapp?, undrar jag häpet
En lapp som jag har här borta bara.
Och så börjar vi leta efter en lapp som han har där borta bara - fast den inte verkar existera och jag dras med en stund innan jag inser att jag är duperad. Fan, nej kom nu! Inget trix sa vi ju!
Men det fortsätter in i badrummet; Fel tandborste, fel tandkräm, inte kissnödig, kissnödig och oj, nattskjortan råkade hamna åt fel håll och när han till sist står på sig i att han ska sova med Millas lilla bäbisblöja istället sin egen - då blir jag riktigt uppgiven och sjunker ner på toalettstolen. Jag håller band på min ilska och frågar sansat, men rakt ut, vad fan han är ute efter.
Vad är du ute efter, Allan?, säger jag alltså. Du är så stor nu att du vet åt vilket håll detta barkar och nu undrar jag vad du tänker? Ska jag bli arg? Förbannad? Vill du att jag ska jag drämma näven i bordet och börja skrika? Eller gråta? Jag vet inte. Vad är ditt mål? Vad tänker du? Vad vill du att jag ska göra?
Allan svarar lika snabbt och fyndigt som om han tilldelats repliken i ett manus.
Ha tålamod, säger han och kastar blöjan över axeln.

Det är lustigt. Punkt. För det är ju jävligt kul sagt och jag började skratta och Lisa föll in. Och den där dåliga stämningen som rådde rann av oss och det tog ytterliga oändligheter innan han slutligen somnade. Men jag kom ändå ut och kunde berätta denna historia för mina smått berusade vänner som ju genast förlät min försening för den skapade god stämning, en härlig kväll, hopp till livet, detta inlägg och nu jävlar är jag igång igen…

Det blir nog en spännande höst trots allt.


Psst. Glöm inte rösta på Pappa Kalles elskåp!


Läs även andra bloggares åsikter om semester, tillbaka i stan, trots, frustration, barn, tålamod, lustigheter
Intressant.se