Italienarna

Jag klev på bussen längst bak med Milla i vagnen. Hon skulle sova. Det tyckte i alla fall jag. Och Milla - hon tyckte annorlunda och kämpade i motsatt riktning genom att helt enkelt ignorera sin trötthet och vara skitglad och helt pigg.
Jag parkerade vagnen på avvisad plats, fällde ner sätet bredvid och damp ner. Jag såg på min dotter som med ett envist leende kikade ut genom jackans huva med pliriga ögon - nyfiken på världen. Hon är svår att irritera sig på - Milla. Det är bra.

Bussen började åka och först nu noterade jag att något var annorlunda. Någonting stämde dåligt ihop med hur det brukade vara. Märkliga ljud kröp sig på bakifrån. Intensiva pussljud - som när man verkligen, verkligen vill höras och pressar ihop munnen till en knappnålsöppning och suger in för kung och fosterland. Eller som en upplåst ballong som töms på luft genom en hårt stretschad öppning. Ett ilsket pipljud - ja, ni fattade kanske från början.
Det hördes hur som helst i kör tillsammans med handklapp i otakt. En näve kom in i höjd med mitt öra och knäppte tre gånger. knäpp, knäpp, knäpp. Vad i...?
"Bambino!". Och Milla såg storögt på något bakom mig. Jag vände mig om och skådade åtta italienska pensionärer i högform. Intensivt fäktande, knäppandes, klappandes, pussandes och utropandes italienska fraser ämnade ett sött litet barn. Dom satt två på varje sida om gången efter varandra. Men på något sätt var dom ihopfogade i en enda rad. Åtta ansikten, kind mot kind. Sexton armar. Åttio skrynkliga fingrar som sträckte sig fram. Jag log och nickade åt dom glada turisterna - för dom var verkligen glada. Deras röster var i falsett och jag tyckte dom sa något till mig också; Papa! Sa dom inte det? Papa? Jag log ännu bredare och var på vippen att säga Tutti! Jo,för det var det enda jag kunde komma på som lät italienskt just då - men jag hejdade mig i sista stund och svalde ordet. Valde att istället skratta generat och lite fånigt och låta mina kinder rodna. För den här sortens uppmärksamhet var mig obekant. Trevlig men märklig. De vanliga tanterna på bussarna kunde på sin höjd undslippa ett leende - om barnet inte var klätt i rosa. Då bjöds det kanske av en obegriplig anledning på något lovord. Men Milla är sällan klädd i rosa. Nu var hon brun.
En av männen lutade sig fram - över mig och klappade Milla i håret. Hon log åt gubben och det gav ju bränsle åt hans entusiasm. Han la i en högre växel och de sju andra föll snabbt in. Jag undrade om dom var lite galna i huvudet eller om det kanske var så här man var i Italien - så barnkära. Och jag bestämde mig för det sistnämnda för jag har bott i Spanien och sett liknande tendenser. Det är ju fantastisk. Och lite jobbigt. För alla inblandade. Men fantastiskt.

I sjutton minuter höll dom på. Alla åtta. Hela resan. Och så plötsligt steg dom av på Skeppsbron och samtliga nöp Milla i kinden när dom passerade. Det blev tyst. Milla såg efter dom med förundrad blick tills dom försvann ur synhåll. Sen vände hon blicken mot mig och jag läste hennes undran.
Pappa, vad fan var det som just hände?
Och jag kunde bara le åt hennes tydliga uttryck, nypa henne i kinden och viska; Bambino!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, beundran, italienare, kulturkrock
Intressant.se