Lite sorgligt

Alldeles, alldeles för tidigt började Allan ställa frågan; När ska vi åka? Och sen kom variationerna; När går tåget? Ska vi åka snart? Och så klassikern; Är det långt kvar?

Det var väldigt långt kvar tills tåget mot Göteborg skulle avgå. I barns mått mätt en oändlighet tills vi skulle göra resan till mormor och morfar. Och för att slippa göra honom besviken varje dag i tre veckors tid så gjorde jag en slags kalender. Så här såg den ut.



Och vi kryssade och kryssade. Fast Allans kryss liknade mest plustecken tyckte jag och visade på ett annat papper hur kryss vanligtvis ser ut. Att dom går från hörn till hörn på diagonalen. Ja, sa Allan, så här. Och så ritade han ett plustecken. Igen.

I tre långa veckor ritade Allan sina pluskryss och han ringde ner till Götet och berättade upprymt att nu; Nu är det bara två veckor kvar! Nu är det bara tio dagar kvar. En vecka. Tre dagar. Nu mormor, sa Allan tillslut i telefonen med ett lättat leende på läpparna. Nu kommer vi på överdagen! (övermorgon alltså). Det var söndag och bara en ynka måndag och dess eftertraktade kryss skiljde oss från den röda cirkeln som skulle symbolisera avfärd.

Men vi satte aldrig dit det där krysset för blott tolv timmar innan tåget skulle rulla iväg från stationen, efter tre veckors väntan, öppnar Allan munnen och spyr en förbannad spya över farmor och farfars vardagsrumsgolv. Och det fortsätter hela natten och in på resdagen och jag får feber och frossa. Och Lisa får sprängande huvudvärk. Och Milla börjar kräkas hon med (fast hon kräks ju i och för sig hela tiden så det är väl egentligen inget bevis)
Men det spelar ingen roll för tåget tutade i sin tuta och maskinen rullade bort från huvudstaden mot goa Göteborg. Utan oss.
Det är det jag finner lite sorgligt.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, kräksjukor, resor, göteborg
Intressant.se