Mariatorget 09.56

Det är vårigt - men ändå lite morgonkallt i luften. Jag går över Mariatorget mot Hornsgatan och en bit framför mig, vid fontänen, möts jag av en mormor och hennes barnbarn. Flickan är kanske nio eller tio år gammal och klädd i knallrosa strumpbyxor och en kort kjol. På fötterna har hon Conversedojor och på överkroppen en midjekort jacka av svart skinn. Hennes hår är strängt spänt i en hästsvans och hennes ögon döljs bakom stora trendriktiga solglasögon. Hon pratar i en rosa mobiltelefon. Man skulle kunna tro att hon är en barnstjärna av något slag. På väg från en audition till en reklamfilm för frukostflingor eller en biroll i en musikal med Markoolio - nu skjuter jag från höften. Jag har ju egentligen ingen aning.
Mormorn är - ja, men hon är en mormor helt enkelt. Av den äldre skolan. Jag behöver inte sväva ut här ni vet hur dom ser ut. Hon går bredvid sitt barnbarn och verkar lite besvärad av hennes eviga pladdrande i telefonen. Kanske anser hon att när man promenerar med någon över ett torg så samtalar man med varandra - och inte med någon ickenärvarande kompis. Och jag tycker att mormorn har all rätt att tänka så. Verkligen. Hur som helst; jag ska inte bli långrandig här.

När jag möter mormorns blick ser hon det nog i mig - att jag också tycker att det tristaste som finns är att gå bredvid någon som pratar i telefon - speciellt om det inte är ett viktigt samtal. Och kanske är det ett viktigt samtal flickan för. Det vet jag inte för jag lyssnar på musik i lurar och just när detta möte närmar sig så sjunger Ray Charles på What'd I say - båda delarna. Och det svänger något så djävulskt att jag bara inte har någon lust att ersätta musiken med ett privat babbel. Så jag vet inte. Men jag kan anta, baserat på flickans gester och mimik, att det är mycket killar och ammä och liksom och typ i konversiotionen. I och för sig är det mycket typ och liksom i mina blogginlägg också men jag tror ni fattar vad jag är ute efter här. Nu skulle jag ju inte bli långrandig.

Jag får känslan av att mormorn, inför mig, vill sätta ner foten och på något vis visa mig att hon är den som för kommandot. Så efter en kort stunds tydligt beslutsfattande vänder hon sig mot sitt barnbarn och ska precis till att säga något. Typ; Du kan väl ringa senare när inte jag är med. Vi ses ju så sällan. Eller; Du träffar ju Mikaela om fem minuter i skolan - kan ni inte prata vidare då? Men innan hon hinner säga det där så sträcker flickan upp sin hand - som jag nu ser har rosa naglar - mot sin mormor och visar sin handflata. Flickan ser inte dit. Hon bara fortsätter prata obesvärat och sträcker upp handen i en hejdande gest mot mormorn som ryggar tillbaka. Hunsad. Spelat förfärad. Som om det aldrig hänt förut.
Jag är nära nu. Snart är dom förbi. Mormorn vet inte vad hon ska göra men hon känner att hon måste göra något. Inför mig eller sig själv eller vad vet jag. Hon kanske tycker att hon är värd en viss respekt därför att hon är äldre - vilket jag personligen tycker är trams. Respekt ska man ha mot alla - oavsett ålder. Och jag ska inte bli långrandig här.

Mormorn tar sats och lutar sig ner igen. Denna gång tar hon tag i flickans arm för att få kontakt och flickan stannar tvärt. Hon vänder vresigt mot sin mormor och säger irriterat; Men sluta då, mormor! Ser du inte att jag pratar i telefon?!!
Orden tränger sig på när jag passerar. Tar sig in i musiken som öser ut i mina öron. Integrerar Rays sång; That's what'd I say now! Detta trots att han sjunger ljudligt och rymligt och det är full orkester med körer och allt.
Dom är bakom och jag förbi. Jag svänger ut på Hornsgatan utan att vända mig om. Jag tänker att det här blir dagens blogginlägg. Jag vet inte varför det blir det - vad det vill säga - men det blir det och jag lovar att hålla det kort och inte bli långrandig.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, tioåringar, mormödrar, mariatorget, Ray Charles
Intressant.se