Hos örondoktorn

Redan i hissen kändes det som om något var fel. En viss absurdhet kröp sig på oss - vag men samtidigt så tydlig. Kanske var det de uråldriga hissknapparna eller trädetaljerna? Jag vet inte? Kanske var det mannen som stod och höll upp porten för oss utan att själv verka vara på väg någonstans. Kanske var det han? Jag vet inte. Men känslan var där. Nu stark och intensiv. Och jag kände på mig att oavsett utgången av besöket så skulle det åtminstone komma något ur denna scen - ett blogginlägg. Och det kändes ju bra.
Hissdörrarna sköts upp och vi klev av och stod i en korridor. Hela familjen. Och vi såg oss om och hittade dörren till kliniken vi skulle till. Vi öppnade med viss möda för dörren var skev och mycket tung och tillslut hade vi fått in båda våra vagnar och båda våra barn i lokalen.

Jag visste att jag befann mig på Södermalm i Stockholm - i närheten av Skanstull för att vara mer precis. Jag visste att året var 2010. Jag trodde inte att vi stigit igenom någon slags tidsportal eller svart hål eller teleporter eller vad som nu skulle kunnat förflytta oss genom tid och rum till Ryssland 1984 - men ändå var det just där vi befann oss. Någonstans i Sovjetunionen, innanför järnridån mitt under kalla kriget. Ja, eller nåt sånt. Det ända som fick mig att tro på att vi verkligen befann oss i en nutid var en kortläsare på en receptionsdisk. Vi hängde av oss och täckte fötterna med skoskydd. Trevande gick jag mot disken med Allan handen. Hitmusik från åttiotalet strömmade ur högtalarna och en överviktig man i ett Adidasställ nickade åt oss från en stol. Vi nickade tillbaka. Jag noterade att mannen hade träskor på fötterna och skoskydd över.

Hej, sa jag till receptionisten. Vi har tid hos en doktor. Jag sa Allans namn och personnummer och hon gav mig en blick som om jag inte hörde dit men började sedan knappa på en dator. En dator. Bra. Hon nickade och bad oss sitta ner.
Vi gick tillbaka över heltäckningsmattan, bort till skinnsoffan där Lisa redan satt sig med Milla. Lisa log åt mig. Hon kände likadant. Kände vartåt det barkade. Jag satte mig och den svarta skinnimitationen knarrade.
Väggarna var gula och stora svarta siffror var målade på dem med pilar som anvisade besökare åt olika håll. Som om det var en sjukhuskulvert som förgrenade sig i en labyrint. Men rummet var så litet. Två korridorer ledde vidare från lokalen men bägge slutade tvärt i varsin dörr. Det tydliga anvisningarna kändes överflödiga. Där fanns inga fönster så receptionisten jobbade sina dagar utan att få en glimt av dagsljuset. På glasbordet framför oss stod plastblommor. Vi satt tysta och väntade. Vi ville prata om allt vi såg; om siffrorna och om mannen med sportoverallen. Om musiken. Men vi vågade inte. Jag noterade att rummet hade flera dörrar jag först inte sett - att en del hade dolts bakom reklambanderoller om vaccinering. Namnskyltarna satt kvar bredvid de gömda dörrarna. Jag läste; Piotir Brandislav, leg gynekolog. Vad hade hänt med honom? Var han kvar därinne?

Så ropade en darrig röst Allans namn. Vi såg upp och mötte en gammal mans blick. Gubben var klädd i vit rock, hade blek hy och vitt hår. Han såg på mig och bad oss stiga på. Lite förvirrat släppte han in hela vår lilla familj i sitt arbetsrum. Behöver jag nämna att han bröt på ryska.

Han bad mig sitta i en gammal skinnstol och jag undrade om jag skulle ha Allan i knät. Han gav mig en frågande blick och sen såg han på min nyfikne pojke som gapande såg på alla pinaler som belamrade rummet.
Är det där Allan?, undrade doktorn och pekade med ett darrigt finger. Jag nickade och rynkade pannan. Doktorn suckade. Det var konstigt, sa han och såg ner på remissen han hade i handen.
Det måste blivit något fel. Jag gör inte barn.
Jag och Lisa såg på varandra. Doktorn rasslade fram en stor konstig maskin från taket och fortsatte tala; Men när ni ändå är här så... Vad är det för fel på pojken?
Vi förklarade kort att vi tyckte att Allan verkade höra dåligt. Att han väldigt ofta sa; Va? - även då vi var tydliga i ordvalen. Att vi ofta fick upprepa oss flera gånger innan han förstod oss och vårt starkaste argument var att han ofta vänder högerörat till när han inte hör - som om han bad oss tala i hans friska öra liksom. Å andra sidan visar han inga tecken på försämrat tal eller sånt som kan uppstå vid nedsatt hörsel. Och ibland hör han väldigt bra, flinade jag. Som när man talar om glass eller godis. Så kanske är det bara så att är inne i sin värld ibland och inte lyssnar. Men då tycker man att en upprepning borde räcka. Och så det här med högerörat då. Ja, vi ville bara kolla upp det.
Doktorn nickade kort åt min historia och bad mig lyfta upp Allan i knäet. Han mumlade något om små, små öron och riktade in sin maskin. Jag höll Allan i ett tryggt grepp och sa att han var väldigt duktigt fast han bara suttit still i några sekunder och doktorn inte gjort något läskigt eller upprörande ännu. Vad jag kunde förstå var den stora maskinen bara en överdimensionerad lampa och doktorn höll upp en pryl framför den som troligen hade någon slags förstoringseffekt. Han fällde dessutom ner ett par märkliga glasögon. Det var lite galna professorn över hela aktionen och efter en kort stund kunde doktorn konstatera att Allan inte hade en vaxpropp. Samma sak hade konstateras på vårdcentralen. Då med en sån där vanlig liten öronkikarmanick. Handhållen.
Allans andra öra undersöktes med samma resultat. Ingen vaxpropp syntes. Doktorn var nästan ursäktande, som om han skämdes för att han inte kunde hjälpa oss mer - för där var han liksom slut på idéer. Varför skickade dom er till mig, muttrade han med sin ryska brytning. Jag vet inte, sa han som svar på sin egen fråga. Jag vet inte heller, ville jag flika in men det gjorde jag inte.
Jag menar, fortsatte doktorn och slog ut med armarna så lampan for iväg genom rummet. Vi kan ju testa maskinen men jag vet inte om det kommer fungera.
Maskinen?
Ja, maskinen. Kom här!
Vi visades ut ur rummet och in bakom ett draperi. Det nya rummet var kanske en gånger en meter stort och rymde en gammal skinnfåtölj och så maskinen förstås. Han bad mig sitta i fåtöljen med Allan i knäet och med rygen mot maskinen. Det var viktigt. Han trängde in sig själv i utrymmet och drog igen draperiet fast det var teoretiskt omöjligt. Vi fick inte plats och ändå gjorde vi det. Lite som med en humlas flygförmåga. Lisa och Milla var förpassade till väntrummet.

Doktorn satte på sin maskin och placerade två bruna hörkåpor i äkta retrodesign över Allans öron. Dom var alldeles för stora och doktorn ojade sig och undrade ännu en gång varför vi skickats till honom. Han satte sig framför Allan och förklarade att varje gång Allan hörde ett pip så skulle han säga till. Allan såg på mannen, till synes fullkomligt oförstående den enkla uppgiften. Jag upprepade i stort sätt vad doktorn sagt och nu påstod plötsligt Allan att han var med på notorna. Bra, sa doktorn med eftertryck och så satte vi igång. Jag hörde hur doktorn tryckte på en knapp bakom våra ryggar och dök sedan upp framför Allan med sin brytning; Hörde du? Allan sa inget och jag frågade också; Hörde du ett pip, Allan?
Ja, sa Allan dröjande och med viss osäkerhet men doktorn nickade nöjt och försvann ur vårt blickomfång. Ett nytt knapptryck hördes och raskt hade han böjt sig ner över oss igen. Hörde du?
Ja, sa Allan direkt. Som om han nu förstått vad den här leken gick ut på.
Och så pågick det i en stund. Sen bytte doktorn öra och även denna gång jakade Allan sig igenom en omgång pip. Doktorn var nöjd. Han hade undersökt ett barn och det med stor framgång. Vad jag förstår, sa han när vi tog oss ut genom draperiet, så hör pojken bra. Jag nickade och sa att det ju var skönt men jag tänkte nog annorlunda. Tänkte att jag kanske borde förklara för doktorn att en treåring kan ibland fara med osanning. Att Allan mycket väl kunde svarat ärligt på hans frågor men att det även fanns en risk att han sagt ja bara för att han blivit uppmanad att säga just det. För att han ville därifrån. För att jag lovat honom en glass efteråt. Men doktorn var så upprymd att jag inte ville störa hans glädje och han sa att om vi ville kunde han slussa oss vidare till nästa instans för en grundligare undersökning. Jag sa att det inte behövdes, att vi vid behov kunde ta upp saken på BVC. Doktorn nickade och räckte mig sitt visitkort. Om du har några frågor är det bara att ringa, sa han i ett förtroendeingivande tonfall.
Ok, ljög jag. Jag lovar.

Vi var tysta när vi klädde oss, tysta när vi gick ut, tysta när vi stod i hissen och tysta ända tills vi stod på gatan och hade förvissat oss om att vi faktiskt befann oss här och nu. Då började vi skratta och jag stack ner handen fickan och kände efter om visitkortet fortfarande var kvar. Om det varit på riktigt eller om det kanske förmultnat på vägen ner genom tidsportalen. Åldrats trettio år på trettio sekunder. Men det låg där - helt och rent och på riktigt.
Varför skrattar ni?, undrade Allan men vi orkade inte förklara. Istället gick vi och köpte den glassen och sen fortsatte dagen som om ingenting hänt.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, örondoktorer, åttiotalet, tidsresor
Intressant.se