I jakten på den perfekta föräldern

Man är inte perfekt. 



Ha ha. Där fick jag lust att sluta skriva. Man är inte perfekt. Punkt. Läs även andra bloggares... Det hade varit enkelt. Men jag är väl inte känd för att skriva korta inlägg så det är bäst jag fortsätter och utvecklar mitt resonemang.
Och här, när jag nu ändå pausat texten, kan jag väl passa på att försvara mig inför det som kommer komma att stå här under. Denna typ av inlägg uppstår ur frustration, ur en kväll eller dag av något extraordinärt jobbigt. Så jobbigt att det behöver behandlas och skrivas ur min kropp. Om det alltså kommer verka som att vi behöver en supernanny så är det en felaktig bild. För det händer att vi har väldigt väldigt trevligt också. Så är det oftast. Bara inte igår.

Man är inte perfekt. Det kan man alltid skylla på och det är ett enkelt sätt att komma undan med allt. Men nu känner jag för att krångla till det. Istället för att ursäkta mig så ska jag förändra - och om möjligt - förenkla vardagen. För man kan uträtta mycket med små ändringar i rutinerna. Jag har gjort det förr - i mitt ja-sägar-expriment som uppstod av en kommentar till detta inlägg. Kortfattat gick det ut på att i mesta möjliga mån ändra alla nej till ja. Resultatet var slående. Denna lilla ansträngning från oss gjorde vardagen - och speciellt helgerna - till ett sant nöje. Idag tänker jag inte ens på det - jag bara gör. Idag känner jag inte längre att helgens ankomst är den minsta besvärlig - jag ser istället fram emot den. Halleluja och Amen!



Nu har vi kommit till nästa steg i min strävan att bli den perfekta föräldern. Det gäller måltider i allmänhet och middagar i synnerhet. Jag tror den här fällan är så lätt att trampa i - när tjatet tar över. När uppmaningarna haglar och ilskan börjar bubbla upp; SITT NER OCH ÄT UPP MATEN, FÖR TUSAN!

Om man tänker efter, och det är nog bra att göra det ibland, så kan man inse att det är ett näst intill absurt beteende man sysslar med varje kväll runt sex. I mitt fall begås tusen misstag. Men någonstans är det ändå förstårligt, eller? Man har stått vid spisen och lagat mat länge - ibland har man satsat lite extra och lyxat till det. Man har samlat familjen runt ett matbord och hoppas på en trevlig stund. Man börjar prata om ditten och datten och kastar hoppfulla blickar mot barnets tallrik som det bara petas i. Efter en stund kommer undanmanövrarna. Allan, i vårt fall, glider ner från kökssoffan och försvinner in under bordet. Han avlägsnar sig på ett sätt som tyder på att han tror att han är osynlig och rör sig mot teven. Vi börjar uppmana. Vanligt förekommande utrop är;



Men Allan, du har inte ätit något alls ju.
Det är faktiskt jättegott!
Mmmm, vad gott det är!
Har du ens smakat?
Jag vill att du smakar på maten.
Sitt ner på rumpan och ät upp!
Om du äter två tuggor till så kan du gå från bordet sen.
Man måste faktiskt smaka tycker jag.
Om du äter upp så blir du lika stor och stark som jag!

Sen börjar man ilskna till och tappa greppet:

Nu har jag stått och lagat mat och då vill jag att du åtminstone smakar.
Om du inte sitter ner och äter så blir det ingen Bolibompa sen.
Man äter upp det man tagit åt sig.

Och sen, när inte det biter så börjar mutorna:

Allan du vet väl att om du äter upp så kan man få en efterrätt...

Varför är det så viktigt att han äter upp sin mat? Varför tar vi det som en personlig förolämpning om han ratar käket? Varför hotar vi och anklagar och kräver tacksamhet. Herrejävlar – hade någon suttit mitt emot och uppmanat mig det där sättet hade jag också glidit ner under soffan och försvunnit. Troligen tänkt att dom här människorna är ju fan inte kloka. Men det händer inte mig för jag kan säga att jag är mätt eller inte sugen eller till och med att maten i fråga inte var något vidare god och att jag ämnar lämna den. Och detta utan att någon ifrågasätter mig. Ändå håller jag på. Det värsta är när man är på middag hos nån och ALLA runt bordet sitter och uppmanar, berättar hur gott det är och hur bra det är att äta. Efter en stund brukar jag inse vad vi gör och höra vad det är vi faktiskt säger och då förstå att man kan matvägra för mindre.

Kanske är det föräldragenen i mig som ropar. Att mitt mission på jorden är att mata mitt barn med föda. Precis som fåglar som ängar hela liv åt att flyga med maskar till fågelbon eller tömma sin magsäck i en skrikande liten näbb. För fåglar, och typ alla andra djur, fungerar det så – men å andra sidan äter deras barn vad som nu serveras. Även då det som serveras är en spya - inte ens då faller fågelungarna inte ihop i hopplös hög på fågelholksgolvet och skriker på köttbullar.
Så kanske är inte våra reaktioner så konstiga. Kanske är min kamp naturlig. I fattigare länder letas det föda för barnet överlevnad – här kämpar vi för att få i barnet något av det överflöd vi har tillgång till. Men målet är detsamma; att få i barnet mat.

Ingen är perfekt men jag tänker att det kan bli bättre. Jag tänker att om jag slutar med att uppmana till vansinne, att lova med saker jag inte kommer kunna hålla, att påstå saker som är rena lögner eller att muta med saker jag inte vill ge honom egentligen - så kommer jag tycka att middagen är mycket trevligare. För det är ju ännu en gång inte Allan som gör några egentliga fel. Det är jag. Ät upp det du har tagit åt dig? Men det var ju jag som hällde upp. Jättemycket hällde jag upp. Ät upp innan du lämnar bordet. Ät upp annars får du inte se Bolibompa. Men det är ju en övermäktig portion som han aldrig kommer kunna äta upp – det vet jag ju. Alltså kommer jag förlora. Jag kommer tillslut släppa honom trots att jag påstått att jag inte skulle det - för jag är ju inte som pappan i Fanny och Alexander. Och Bolibompa håller ju redan på - och är dessutom snart slut. Inte konstigt att han vill in till teven. Egentligen inte konstigt alls. Dessutom åt han en bulle som jag gav honom eftersom jag ville ha lite lugn och ro till fikat för en timme sen. Och dom sa att han åt två portioner lunch på dagis. Och mellis. Och Frukt. Kanske - ja, kanske är han inte hungrig bara. Det kan ju faktiskt vara så.

Så nu tänker jag så här; Om vi serverar en mindre portion - näst intill obefintlig - så äter han säkert upp den. Och i den bästa av världar ber han om mer. Och äter upp ännu en pytteportion a automatik. Och vi känner en seger i bröstet att han ätit upp allt, och vi slipper slänga mat vilket alltid är lika hårt. Och vi slipper berätta att folk svälter i världen för det hjälper oss ju ingenstans. Jag tror inte att Allan kan ta in sådan information och inte heller förstå jämförelsen - varför vi säger det till honom. Det är väl inte hans fel att barn svälter. Nej, självklart inte.
Kanske blir middagen då den behagliga lugna stund vi längtar efter. För det är inget jobbigt med den- ingen prestation inblandad i den; vem som helst kan väl käka upp en liten portion. Och framför allt kommer jag brottas med att hålla alla dessa uppmaningsramsor inom mig - för dom gör mig illamående. Och om en liten; Ska du inte smaka på din pytteportion, råkar slippa ur mig - jag då får det vara hänt. Man är inte perfekt. Det kan väl ingen vara?

Läs även andra bloggares åsikter om barn, middag, mat, tjat
Intressant.se