Allandagen

Det där med namnsdagar är en stor grej tycker man när man är tre. Man räknar ner dagarna och frågar varje morgon; Är det min dag idag? Och mycket av denna namnsdagshysteri är Bolibompas förtjänst.
För er läsare som inte har barn och inte sitter uppe om mornarna och ser på barnprogram kan jag förklara att det under flera år varit ett återkommande inslag i programmet som heter; Dagens namnsdag. Och alla barn ser det. Och alla blir upprymda om namnet känns igen. Och när man kommer till dagis för lämning så samlas gratulanterna kring namnsdagsbarnet och det är idel glada miner.
Idag är det Allandagen och han satt bänkad 07.30 för att se sitt fina, fina namn nämnas i teve.
Men det gjorde det tyvärr inte - det stod i bakgrunden men det sas inget om det för nu är det Dagens födelsedag som gäller - rutinerna är ändrade. Och den minen som Allans ansikte försattes i när han förstod att han inte skulle få en fanfar var hjärtskärande. Vi pekade på skylten i bakgrunden - att han ju stod där med bokstäver men underläppen hängde ändå till magen och hundvalpsögonen såg ut i tomma intet.



Det sköna med barn är att att de inte är långsinta. Strax därefter uppfylldes hans sinne av något annat, en god macka eller Millas glädje över en grön pinne, och katastrofen var som bortglömd. Och när vi kom till dagis så fick han gratulationer ändå - för barn tycks ha koll, med eller utan Bolibompa.

Grattis på namnsdagen älskade lilla stora Allan. Du är den bästa skitungen jag vet. Min kärlek till dig är intensiv, innerlig och för evig. Och när jag hämtar dig från dagis idag ska du få den där cykeln som du tjatat om i ett år nu. Men det vet du inte än.

Din Pappa.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, namnsdagar, bolibompa, besvikelse, gratulationer
Intressant.se