Glad påsk

Jag vet inte varför jag valde att packa en enda matkasse så full istället för att ta två. Och jag vet inte heller varför denna enda matkasse jag valde blev av papper. Jag tror kanske att jag valde så för att jag tänkte på miljön. Vi har redan så många plastkassar hemma, tänkte jag säkert. Och jag tror att jag tyckte att två pappkassar skulle vara att ta i. Två plastkassar hade varit bra men papperskassen rymmer ju mer. Jag tror att jag - i en sansad diskussion med mig själv vid snabbkassan - uppskattade det som att en kasse skulle räcka. Att den skulle rymma precis allt. Och det var en korrekt uppskattning. Allt låg däri och allt lyftes upp och allt bars iväg. Men jag kan så här i efterhand erkänna att jag tvivlade redan i lyftet, att jag kände hur pappret suckade besvärat och kved till och att jag då tänkte att det kanske inte skulle gå väl. Ändå gick jag därifrån, för att utmana lite eller kanske för att jag inte orkade packa om? Jag vet faktiskt inte varför - men jag gick och då vore det ju orättvis att skylla allt på honom.
Jag påbörjade min promenad upp från Slussengallerian - denna fantastiska plats där tiden stått stilla - och jag kände kassens jämmer i varenda steg jag tog. Jag gick försiktigt - rörde mig mjukt - framåt, uppåt - mot ljuset. Det går nog, tänkte jag och ställde mig i rulltrappan upp till Södermalmstorg. Men jag hade fel. Det gick inte alls.
Han kom så fort att jag knappt hann reagera. Jag kände bara hur något stressat flåsade mig i nacken och hur det trängde sig förbi på vänstersidan. En kroppstyngd pressade sig mot min redan förtvivlade matkasse av brunt papper och jag hörde ljudet som uppstod när den gav upp. Ritschet. Dödsgurglet. Påsen dog. Mannen - mördaren - vände sig om och såg på allt det jag köpt. Allt det som nu rullade nerför trappan som rullade uppför och han såg onekligen stressad ut - skulle väl med någon buss antar jag. Han mötte min tomma blick och urskuldade sig. Han sa; Äh fan - förlåt...
Och jag som stod där och höll fånigt i två pappkassehandtag - fast helt utan pappkasse under - svarade: Det är lungt.
Är du säker? För jag...
Det är lugnt, avbröt jag och log (jag log?). Sånt händer.
Han förstod nog lika lite av det jag sa som jag själv men han nickade tacksamt och tog de sista stegen på trappan i ett språng och skyndade ut till sin försvinnande buss.
Ibland förstår jag inte mig själv. Mitt agerande. Inte alls. För det var ju förbannat jobbigt. Ofattbart jobbigt. Ändå sa jag att det var lugnt, log och lät honom försvinna. Därför att det inte kändes som att det var någon idé? Vad kunde han göra liksom? Och därför att jag var för arg för att hålla ett normalt resonemang med mannen. Jag ville att han skulle försvinna bara och det gjorde han. Bra. Och dessutom var det ju jag som hade packat kassen för hårt. Okej, kanske är jag svensk och konflikträdd bara.
Jag var uppe vid rulltrappans slut. Jag klev av, tog två steg framåt och vände mig sedan om. Såg matvarorna som sakta åkte uppåt på trappstegen och sedan sedan stannade upp och rullade runt vid tröskeln. Jag såg på påskprinskorvarna och köttfärsen som skulle bli påskköttbullar och jag såg påskvörten volta runt och jag tänkte att om jag hade köpt påskmust också hade det blivit rena rama julafton. Men det hade jag ju glömt. Vad tråkigt.

Läs även andra bloggares åsikter om påsk, pappkassar, rulltrappor, män
Intressant.se