En anka

Pappa, pappa! Titta vad jag har ritat!

Och jag säger det redan i vändningen, utan att jag hunnit se; Vad fint. Vad är det för något? Inte för att jag är ointresserad utan för att det är det jag blir tvungen att säga vid de allra flesta gånger han kommer springande och säger just; Titta, titta pappa vad jag har ritat. Orden har liksom satt sig i ryggmärgen för att det oftast är ett otydbart virrvarr av streck i allsköns färger. Och då säger man det; undrar vad det är för något. Kanske chansar man, skjuter vilt från höften och säger; Är det en bläckfisk? Och då har man ju alltid fel för det ser väl vem som helst att det är en drake. Eller en sol. Eller en haj. Eller precis vad som helst. Ibland kan han ändra sig när man säger att; Jaha, det var en bil säger du - men jag tycker precis det ser ut som en fågel som flaxar med vingarna och jagar en mask i en tätväxt skog. Då kan han se ner på sin teckning och begrunda vad han just hört och sen nicka. Just det. Så var det. En fågelmask och tältskog. Det var just så han tänkt det från början.
Jag erkänner lite skamset att jag kan bli irriterad på alla dessa kluddtäckningar. Irriterad på att jag ska behöva bära runt på ett jätteark med obegriplig konst hem från dagis - konst som kan beskriva vad som helst beroende på vem han talar med. Och så ska ju bra abstrakt konst vara; att det är upp till betraktaren att avgöra vad man betraktar. Men jag tycker ändå att det är synd för jag är smärtsamt varse om att bakom varje strecksamling gömmer sig en liten tavla. För det börjar ofta så, med en gubbe. Öga öga näsa mun och sen byggs det på och sen släpps det lös och så blir det rörigt och så blir det inget. Bara svart. Gubben, eller blomman, eller hajen och övermålad, överkörd. Det är där det ofta slutar och han lägger ifrån sig pennan utan att sätta på korken. Så, nu är den klar, ropar Allan. Titta titta.
Ibland har jag räddat teckningar. En gång räddade jag en haj som var så jäkla fin att jag inte stod ut med att se den drunkna under svart tusch. Han stod med pennan redo att köra loss när jag ryckte bilden och satan vilket liv det blev. Han var rosenrasande och jag tror den konflikten höll i sig i en otröstlig halvtimme men jag var tvungen. Hajen är utrotningshotad.
Ja ja...

När jag ser ner på bilden han håller upp blir jag lite paff. Och jag blir osäker på om det är jag som säger det för att det inte är något snack om saken eller om det är han som svarar på min fråga.
En anka. Så säger någon av oss.



Ja, det är klart det är en anka, tänker jag. En förbannat bra anka är det och jag kommer på mig själv att undra vad det var han tänkt rita egentligen? Om han tänkt rita en haj och så sa jag; Nämen, en anka, så han ändrade sig. Eller var det han som sa först?
Kanske hade han bara låtit pennan glida runt på pappret och sedan kommit på vad det liknade eller så hade han faktiskt haft i åtanke att rita en anka och satt sig ner och bara gjort det. Så bra. Varför tvivlar jag ens? Han är ju min son. Mitt eget kött och blod. Jag måste väl lita på honom?
Ändå kikar jag, den tvivlande fadern, in i rummet han kommit från för att se om det möjligtvis satt någon där, ett barn eller vuxen - en hjälpreda. Men det gjorde det självklart inte.
Han är konstnären och han har signerat sin anka - även detta med bravur måste jag säga. Bokstäverna både i rätt ordning och åt rätt håll. Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Kanske måste jag ta till lite kraftord här.

Så jävla snygg anka, Allan!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, ankor, teckningar, konst
Intressant.se