Avancemang

Någonting har hänt. Jag känner det helt klart - någonting i blicken på Milla. Hur hon ser på en. Hur hon är med och lyssnar när man talar. Någonting. Över en natt...

Nån sa en gång, med kärleksfull ironi, att bäbisar har intelligens som en Mums Mums. En talande metafor och jag tyckte det var skitroligt. Jag kunde verkligen se hur - det därinne i Millas huvud - var en fluffig massa av vispad äggvita. När hon satt i sin stol och försökte fånga en hal bananbit med sina oreliga fingrar - ögonen i kors. Eller ännu tidigare; när rullade runt från rygg till mage till rygg till mage och bars runt på och bajsade och skrek och pratade goja. Precis som en Mums Mums. På pricken.

Men nu händer det alltså saker. Ett vagt medvetande tycks ha letat sig in i äggvitan och stabiliserat fluffet. När man frågar: Vill du ha banan? Då blir hon glad och nickar ivrigt. Och hon är medvetet rolig - skämtar med oss och när vi skrattar och säger att: Gör den där minen igen. Då gör hon den. Igen. Och igen.
Och i morse när hon vaknade och satt och talade strunt med sig själv i sängen tills alla andra vaknat - som alltid - då: när Allan nyvaket vände upp sitt morgonrufs från dunderklumpkudden och de fick syn från varandra så sa hon; Allah! och kastade sig mot honom.
Och hur hon står på sina båda ben och hänger över saker som en riktig liten flicka och härmar ljud hon hör. Nyfiken. På g.

Jag tror minsann att Milla avancerat från en fluffig Mums Mums till en degig Delicatoboll. Spännande!


Läs även andra bloggares åsikter om barn, bebisar, Mums Mums, Delicatoboll, utvecklingssprång
Intressant.se