Tre gubbar

Jag satt på första bänk. Milla var längst bak. Vid utgången. Det hördes som en skön påminnelse om att nya liv kommer och fyller på bakifrån med ljud. Och framför mig låg han alltså. Morfar i sin kista. Tyst.

Jag hörde Milla och jag hörde prästen som berättade om min morfar som om hon kände honom. Jag hörde om syndernas förlåtelse och om guds närvaro och jag hörde några högtrevande psalmer och det kyrkliga ekot och den kantiga orgeln. Jag undrade om morfar var kristen? Om han nånsin var i kyrkan? Om han gillade psalmer?
Det visste jag inte.

Prästen bad en bön. Jag la min ena hand lite tafatt över den andra och bad jag med. Jag bad: Gråt nu då. Gråt! Din morfar är död. Varför gråter du inte?

Jag kände att jag ville att det skulle brista men det brast inte, det kom inget. Fader vår kom och jag mumlade ut var tredje ord - kanske - till en början, men sen tystnade jag och tänkte att det var fel allting. Att jag inte förstod. Att jag inte berördes. Att jag inte trodde det mista på något av det här. Att det bara var sektlikt och märkligt. Och absolut inte på riktigt.

Sen var det dags för det sista avskedet. Jag la min ros på kistan och jag ville säga något men jag sa inget. Det kändes för väntat och konstigt. För privat. Vi satte oss igen och Milla babblade på där bak utan någon som helst känsla för den heliga stunden. Utan rädsla för synden och straffet och livets ok och elände. Folk fyllde på och gick förbi. Någon sa något. Andra klappade locket. Nickade åt oss som stått honom närmast.
Så hände det plötsligt.

Tre gubbar klädda i de finaste svarta kostymer, bakåtkammat hår och solglas för ögonen stapplade mot kistan – nästan i armkrok. Sist i ledet. De stannade vid kortändan och la var sin ros på kistan. Den ena sänkte blicken. Den andre fångade upp en tår som smet ut under hans glasögonbågar och den tredje harklade sig och sa något med svajig röst. På finska troligtvis. Ingemansländare. De stod där så uppklädda och avklädda. Med alla sina jävla synder och sorger och härligheter med sig. På riktigt. Riktigt på riktigt. Tre gubbar. Och förra gången dom gick runt en kista var dom fyra. Nu var dom tre. Nästa gång skulle dom bara vara två…
Så otroligt sorgligt och samtidigt skrämmande vackert. Vänskapen i dess yttersta form. Tre fina gubbar.

Pang.
Jag sprack och det var underbart.

Läs även andra bloggares åsikter om begravningar, barn, ålderdom, vänskap, morfar, död, kristendom
Intressant.se