STHLM-GBG - the awful truth

Sanningen var annorlunda min fan på väggen.

Efter en timmas tågresa hoppar Allan upp i mitt knä och jag öppnar locket till min dator. Vi ska se på film. Två timmar kvar. Hittills har allt gått bra, tänker jag som för att peppa mig själv. Milla har somnat i sin vagn utan ett ljud. Lisa har gått några säten bort för att sova lite - fattar ni vad jag skriver? Sova? Så jävla bra gick allting denna morgon. Som på räls. Och då hör jag ett gurgelljud från den lilla glada pojken i mitt knä. Jag ser ner och upptäcker att han inte ser glad ut längre. Han ser sjuk ut. Han håller sin hand över munnen och lutar slött hakan mot bordskanten.

Så här i efterhand känns frågan dum. Det känns dumt att jag frågar hur han mår för det är ju uppenbart. Det är självklart vad som håller på att hända. Men det är som om jag inte är förmögen att tro på det. Att tro att det kan gå så dåligt. Att tro att vi, min familj, kan utsättas för mer nu. Det är som i en dålig komedi - när man efter ett tag skakar misstroget på huvudet och tänker; Nä du, det var kul först men nu har manusförfattarna gått till överdrift här. Det blir otrovärdigt för sån här otur kan man bara inte ha.
Och jag tänker på det förra försöket - när vi hade kryssat och hållt på i almanackan. Och resdagen var upphöjd i klass med julafton av Allan. Den gången började han spy natten innan och höll på tills gryningen och jag uppfattade en kolsvart, men tydlig komiskt timing. Allan såg inte den. Han var så ledsen att vi inte kom iväg och vi tröstade och sa att det gör inget; Vi gör ett nytt försök snart.
Då ska jag inte kräkas, lovade Allan och jag minns att jag skojade och sa att det var bäst att han höll det löftet. För jag trodde ju aldrig...

Och nu sitter han alltså här. På tåget. I mitt knä. På ett tygbeklätt säte. På ett tåggolv med en heltäckningsmatta. Med hakan lutad mot ett bord med en dator på. Med en krampaktig hand över sin mun. I en vagn med folk som ska resa två timmar till - precis som vi. Och dammen spricker och kräkset sprutar.

Jag blir så förvånad att jag bara sitter kvar och känner hur jag och allt runt mig blir besörjat (nytt ord?) Sen kommer jag till sans och skjuter bort datorn från den värsta flodvågen. Sen ser jag mig om. Ser hur alla inte låtsas om. För de måste höra, om de inte är döva. Och nog känner de lukten, om de inte är döda. Ändå fortsätter alla med sitt som om inget hänt. Oj då, säger jag till Allan. Hur mår du?
Bra, svarar han med bristande trovärdighet.
Vad hände?
Jag kräktes.
Jo, tack. Nu ska vi se... Lisa LISA! LIIISAAA!!!
Jag känner en viss panik samlas. Det rinner om mig. Om bordet. Om sätet. Rinner in i DVD-facket till datorn. Rinner ner i heltäckningsmattan. Varför har man heltäckande mattor på tåg? Det är ju fullkomligt idiotiskt.
LIIISSSA!
Hon sover. Hur kan hon sova, tänker jag. När vi reser med två barn- hur kan hon bara.... Jag ber Allan att stå helt still och springer genom gången för att väcka henne, den sovande mamman. Åjo, visst tittar dom. Medpassagerarna. Dom vet.

Jag förvånas av Lisa som i ett yrvaket tillstånd hugger in och styr upp som värsta The Wolfe; Ni två in på toa, klä av er och byt om - tvätta så gott det går. Jag fixar här. Gå nu!
En tågpersonal passerar. Lisa "The Wolf" ler: Ha ha, Ja, här hände det en liten olycka. Åksjuk som tusan vettu!
Tågpersonal; Oj, då. Jaha. Stackars...
Passagerare, precis bredvid, vänder blicken från datorn, ler märkligt och säger; Jaha, vad det det som hände. Jo, jag tyckte det luktade. Sen vänder hon blicken tillbaka till datorn och fortsätter arbeta obekymrat - som regisserad av David Lynch.

Jag förvånas av Allan när han står avklädd inne på den trånga toaletten, på toalettlocket, och säger med sorgsen röst; Pappa, måste vi åka hem till Slussen nu?
Nej, varför skulle vi göra det?, undrar jag.
För att jag kräktes som jag inte fick.

Jag förvånas över att resterande resa fortlöper helt smärtfritt. Att Milla som vaknat av tumultet somnar om av sig själv. Att vi bara sådär flyttar till en annan sätesfyra på motsatt sida av den nästan tomma vagnen. Bort från all stank och allt kladd - för trots att vi städar bra så finns det ju kvar. Jag förvånas över att Allan hämtar sig snabbt och orkar upprepa frasen; Är vi framme snart?, var tredje minut i en och en halv timme. Jag förvånas över allt detta för jag är kvar i ett tillstånd, i en chock, där det är kört. Där jag sitter i en spypöl med ett kräksjukt barn, i en isolerad vagn med halva resan kvar. Men han var inte kräksjuk - bara åksjuk och det är inte så mycket att tjafsa om egentligen.

Men det som förvånar mig allra mest och som jag fortfarande inte förstår är att alla resenärerna runt omkring oss, som låtsades att inte se för att dom inte ville beblanda sig - och det fattar jag att de inte ville - men att de satt kvar på sina platser vid ground zero, bara satt kvar där i stanken och surade på mig och gav mig onda blickar. Hela resan. Trots att nästan hela tåget var tomt. Vi flyttade. Det gillade dom inte... och satt kvar? Är det svensken i oss som menar att; har jag blivit tilldelad den här platsen så... eller nu har jag betalat 18 kronor extra för platsreservation och då... Eller är det den fåniga stoltheten som manar på; Såg jag inte då, så kan jag omöjligt se nu...

Och det är lugnt. Sitt där om ni vill. Men ge fan inte mig onda ögat. Skratta åt eländet eller res er för tusan.


barn, spyor, tåg, x2000, åksjuka
Intressant.se