Faktum är att jag vet precis varför men det är inte sånt som ska avhandlas här. Det är ju som bekant en pappablogg ni läser.
Så jag var trött men jag läste de två sagorna för Allan. Och vi satte på Beppes ”Sagan som hörs bra” efter det att jag läst - som vi alltid gör. Allan, som inte hade jobbat på en musikvideoinspelning i nitton timmar, var betydligt piggare än jag. Han låg vaket och tittade på de självlysande stjärnorna i taket och talade högt med i texterna som han kunde utantill. Ordagrant följde han Beppes varma röst som ljöd ur min telefon på hyllan. Och jag log åt detta för det är ju fantastiskt att han lärt sig alla dessa ord - med undantag för när Beppe säger; Nu lägger jag på en stor tunnpankaka på grammofonen. Då citerar Allan felaktigt; Nu lägger jag på en stor tunnpankaka på telefonen. Men å andra sidan; grammofonen är inte så vanligt förekommande i Allans värld. Jag la ner grammofonintroduktionen då han som ettochetthalvtåring undrade hur LP-skivan skulle få plats i datorn.
Nåväl – jag låg där och lyssnade till farbrorn och hans treåriga eko och någonstans där måste jag ha somnat. Jag - och inte Allan – för idag hittade jag ett kort jag omöjligt kan ha tagit själv i min telefon.
Jag är fascinerad. Han har sett att jag somnat, tagit telefonen från hyllan, letat sig fram i menyerna, hittat kameran, riktat in sitt kort och knäppt av. Sen fotat lite till.
Sen måste han ha lagt tillbaka telefonen i hyllan och somnat själv för när jag lite förvirrat vaknade till en halvtimme senare sov han gott och allt såg ut som det skulle. Jag släckte lampan och gick ut till Lisa med en ovetandes oskyldiga leende; Oj, jag somnade visst.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, fotografier, musikvideos, sömn, utmattning
Intressant.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar