Den där frågan...

Och så kom den då tillslut; frågan man inte vill ha - som man aldrig vill ha. Och den kom utan förvarning som ett knytnävsslag i magen eller som ett bowlingklot på stortån - mitt på en fullsatt buss på väg hem från Junibacken av alla ställen. Men kan ju tänka sig att Junibacken skulle generera frågor av en art man gärna svarar på. Frågor som; Pappa, varför står Pippis flätor rakt ut? Eller kanske; Pappa, varför kan Karlsson flyga?
Och det är kluriga frågor, minsann - men av någon anledning känns det lätt att fantisera ihop svar kring ihopfantiserade figurer. Frågan som istället kom var hämtad från den karga verkligheten. Den var hård som stål och kall som is och hela bussen frös till och alla blickar vändes obemärkt mot mig. Jag såg dom inte, men jag kände dom i nacken. Tusen ögon och så det avslöjande ljudet från alla andra föräldrar som lutade sig fram och tryckte handflatorna mot sina egna barns öron. Jo, det hörs. Fraset från alla vindjackor (för det var lite blåsigt) och klicket då öronbrosk kläms ihop.
Allan såg upp på mig från sin vagn och blinkade två gånger med ögonen. Jag noterade att han hade blåbärsglass kvar i mungipan. Jag förmådde inte svara. Jag menar; vad fan svarar man? Allan upprepade ihärdigt frågan för han kände kanske inte till den fruktansvärda sanningen. Å andra sidan känns det som om frågan måste uppstått ur något. En sekund av insikt? Ett rykte på dagis? En plötslig klarhet i ordens betydelse?







(konstpauserande mellanslag)






Pappa, hur gör man blodpudding?
Jo, min son. Man tar en gris...


Läs även andra bloggares åsikter om barn, jobbiga frågor, Junibacken, blodpudding
Intressant.se