Nisses hål

Hur låter kossan?
Muu!
Hur låter hästen?
Oiiiiaahaha!
Hur låter grisen?
Nöff nöff!
Bra, Allan! Så sa vi till honom när han var ett år. Hur låter fåret?
Bäää!
Hur låter bilen?
Brum brum!
Hur låter katten?
KRSHHCHSAASHZZCHS!

Men, Allan? Så låter väl inte katten? Hur låter katten?
SCHZAAASHHFRÄÄSHC!!

Nu hör det till saken att hemma hos Farmor och Farfar bor Nils. Eller Nisse Baghera som han faktiskt heter och som det står i hans kattpass. Kattpass ja, för Nisse har rest till Sverige, invandrat. Han är egentligen spanjor och kom till mig, till min egna ingång till vårt hus på solkusten, för typ arton år sedan. Som en hungrig liten vildkattunge med halv svans, kom han - troligtvis klämd i en dörr sa dom som kunde. Och farmor (som hon ju heter numera, min mamma) - hon kunde inte stänga ute detta lilla charmtroll. Han flyttade in och numera bor den otämjda latinon i en våning i Vasastan. Jodå, fint ska det va. Och han går med sin lilla svansstump högt buren mot himlen som den Andalusiska machokatt han är (Glöm aldrig ditt ursprung, Kalle, sa han till mig en gång). Men så kom Allan. Och farmor pratade snällt med fler än Nisse.

Allan var till en början lite försiktig runt den svarta katten. Han höll sig på avstånd och spanade. Som han gjorde i de flesta situationer som bäbis - eller vad man nu ska kalla en ettåring. Men sen vågade han sig närmre och närmre och Nisse var väl inte helt ovän med den lilla nykomlingen heller. Jag tyckte han fixade det galant. Blev det för mycket vände Nisse bara bakdelen till, sköt upp stumpen - eller handtaget som vi säger om hans svans - stolt i luften som för att lämna platsen med värdighet. Sen gick han därifrån. Men Allan hade vid denna tidpunkt inte hundra koll på värdigheten. Och ett rövhål på en katt kan vara ack så lockande. Det sitter där, som en illröd punkt, ett bullseye i allt det svarta. Naket. Blottat. Mjukt. Inbjudande. Så jag förstår hur Allan tänkte när han lyfte sin lilla hand, sköt ut sitt lilla finger och tryckte in det...



Hur låter katten?
SCHZAAASHHFRÄÄSHC!!!

Jag förstår Nisses reaktion också. Jag menar tänk er själva att er största rival helt plötsligt och utan förklaring skulle köra upp sitt pekfinger i rumpan på er. Man skulle bli förbannad. Förnärmad. Fräsa till, absolut?! Vad fan gör du, liksom. Nä, jag tycker Nisse tog det bra. Som man borde lösa alla konflikter. Han förlät modigt och de blev de bästa av vänner. Allan kallade honom senare och under lång tid för Nissen i bestämd form. Det korrekta tilltalsnamnet; Nisse, har tagits i buk under det senaste året. Och nu vet Allan även vad man borde svara när man får frågan; Hur låter katten? Mjaui. Men det satt långt inne.


Läs även andra bloggares åsikter om barn, katter, Nisse, fingrar, rövhål
Intressant.se