På besök i världen vi inte kan se

Det händer ju att man som förälder går in i rollen så in i helvete - i en ivrig lust att bjuda sitt barn på hela registret av rolig vuxen. Jo, men för att visa att man har kvar lekarna i sin barnasjäl och fantasin som bara forsar fram. Så man sätter utropstecken efter varje mening och ger järnet liksom - men det är inte alltid så lätt att följa med.

Hört ifrån vardagsrummet medan jag diskade upp middagen:
Mamma, vill du leka?
Jajjemän!
Bra. Vi ska gå och hälsa på Pippi i Villervallerkullan.
Jaså! Vad roligt!
Kom.
Jag kommer!
Först måste vi rita en teckning till Pippi annars får vi inte komma in.
Så klart!

Och så gjorde dom det och hon följde sen efter Allan på färden mot Villervallerkullan - runt soffbordet, in i köket, genom badrummet och garderoben, sovrummet, ut i köket igen, förbi mig och in i vardagsrummet och så vidare.
Du, Allan? Vad långt det är till Villa Villerkulla!
Mmm... det är långt.

Några varv senare. Utropsteckena är kvar men dom lutar lite.
Är vi framme snart!
Mmm... snart är vi framme.

Och efter ytterligare promenerande så säger Allan plötsligt - då inne i sovrummet vid sin säng;
Nu är vi framme!
ÅHHH, VAD FINT DET ÄR I VILLA VILLERKULLA!!!
Men mamma, Vi har ju inte låst upp dörren än.
Har vi inte!??
Nej, det ser du väl?
Ja, det gör jag ju! Öppna då!
Men, vi har ingen nyckel.
Nähä...
Den har ju Pippi.
Jaha...
Vi får gå hem igen...


Läs även andra bloggares åsikter om barn, fantasi, pippi, villa villerkulla, upptäcksfärder
Intressant.se