Pulkan

Jag är så väldigt bra klädd och småspringer i snöyran dragandes på Allan i en pulka längst de sandade trottoarerna. Det glider rätt så bra men ibland springer vi över en kal fläck och då skapas ett öronbedövande ljud - ett krashande Jag har hämtat från dagis tidigare än vanligt men det hann ändå bli mörkt. Jävla land egentligen? Som är helt kolsvart vid tre.
Jag kastar blickar bak på Allan då och då. För att se om han är kvar och inte ramlat av. Han är kvar och han skrattar förtjust åt den skumpiga färden. Jag fylls också av förväntan för det är ju kul att åka pulka. Det tycker även jag. Så tänker jag och ler och ökar takten ytterligare. Han ropar genom vinden och bruset; Är vi framme vid backen snart? Och jag påstår att vi är det.

Jag är så väldigt bra klädd för jag hatar att frysa. Men kanske tog jag i lite idag, tänker jag där jag springer dragandes på min pulka och mitt sexton kilo tunga barn över det strävsandade underlaget. Kanske behövde jag inte både strumpor, raggsockor och tunga vinterboots som påstås stänga ute trettiofem minusgrader. Och sen långkalsonger, jeans och vattentäta vindbyxor. Och den något absurda kombinationen; T-shirt, tröja, stickad skitvarm tröja, fleecetröja och vindjacka! Och så en sån där fodrad öronlappsmössa med tofsar.

Väl framme vid backen var jag genomvåt och ville klä av mig allt men något sa mig att det hade slutat illa så jag lät bli. Vi stod vid backens rand och jag frågar om han vill åka själv eller om vi ska göra det tillsammans och han vill tillsammans vilket glädjer mig. Jag hoppar i med alla mina kläder och fyller upp hela pulkan. Allan får uppenbart inte plats bland allt vindtyg. Jag försöker ändå sätta honom i mitt knä men han vill inte. Pappa jag är kissnödig, säger han och ställer sig med benen i kors.

Allan är så väldigt bra klädd för att jag hatar att frysa. Så nu när vi har gått iväg lite för att kissa en gubbe i snön inser jag att det kommer att bli lite besvärligt. Men alternativet; att dra hem honom igen innan han kissar på sig utan att ens ha testat backen kändes för trist. Så jag tar av honom jackan och vantarna. Han säger att han fryser omedelbart och jag försöker lugna med att det ska gå fort. Men det går inte fort. Jag vill ju inte klä av honom naken i snön men termobyxorna i kombination med långkalsonger och vanliga kalsonger blir så pylsigt och mycket att det hela stannar som ett tjockt korvskinn redan på halva låret. Jag får lite panik. Jag tänker att kyla gör att man börjar kissa vare sig man vill eller inte. Jag tänker att vetskapen om närheten till att snart få kissa gör det svårare att hålla tätt. Jag minns mig själv den där berusade natten för många år sedan när jag blev tvungen att hoppa av tunnelbanan hemåt redan vid Gullmarsplan för att jag jag är så kissnödig att det inte gick längre. Och trots att jag kommer att få vänta säkert en timme på nästa anknytning så springer jag upp för rulltrappan och ut genom spärrarna. Och jag tror att det ska gå för jag vet att det står en pissoar inte långt därifrån. Jag springer och jag ser den som en hägring när jag rundar hörnet. Jag närmar mig och jag kniper igen. Jag närmar mig mera och min kropp slappnar av och drömmer om friheten. Snart snart är mardrömmen över och min penis planerar tömning inom T minus ten, nine, eight, seven, six. Jag är framme. Five. Hurra. Four. Jag tar tag i handtaget. Three. Jag böjer ner det. Two. Det är låst. One. Take off. Och det går inte att stoppa. Min kropp var på tok för inställd på att det var dags att det bara inte går.

Detta kan vara ett sånt tillfälle, tänker jag och känner stressen. Pinkar han nu så pinkar han rakt ner i alla kläderna och då får vi springa hem fort och de blir is och förkylningar. Jag lyfter upp honom. Alla mina kläder och alla hans kläder gör det enormt svårt men jag lyfter och håller och ropar; Så, kissa nu Allan!!! Kissa! Och han: Nej, pappa det går inte! Det är för kallt om snoppen. Snoppen fryser!
Nej, för i helvete (så kan jag mycket väl uttryckt det) Kissa bara. Det är jättekul. Det blir gult i snön!
Han; Nej, det är inte jätte, jättekul. Jag vill kissa hemma!
Jag; Hade du bara kissat när jag sa till först hade det ju varit klart nu. Går vi hem kan vi ju inte leka och åka pulka och det är ju så trist.
Jag kan leka lite först och sen kissa, påstår han och jag ger upp. Må det bära eller brista.

Så sitter han äntligen körklar i pulkan på kullens topp, okissad men inställd på att hålla sig. Jag får lov att lite på det och säger; Okej, nu puttar jag?
Neej, jag vill inte åka. Det är läskigt, säger han och jag låtsas inte höra och puttar ändå.

Så fruktansvärt. Förlåt mig. Men jag visste att han skulle gilla det om han bara fick chansen att uppleva det. Jag sprang med pulkan ner och följde färden kusligt nära en basketkorgsstolpe. Jag satte mig på huk framför honom när det var över. Han såg sammanbitet på mig en kort stund. Sen brast han ut i ett gapflabb och sa; IGEN!

Han åkte tre gånger innan kissnödigheten tog över. Varje åk riktade jag honom bort från basketkorgsstolpen och ändå var han nära den gång på gång. Jag förklarade att han kunde styra lite genom att luta sig och kanske var det just det han gjorde fast åt fel håll. Vid fjärde åket ville han inte sätta sig i pulkan utan sprang istället ner för backen. Sprang hemåt. Jag såg mig omkring, såg alla vuxna som vuxet lät sina barn åka. Jag satte min klumpigt i pulkan och tog fart. Jag susade ner för backen, det pirrade i magen. Jag styrde skickligt och rakt. In i stolpen.

Summa summarum: Allan undvek stolpen alla gånger. Jag körde in i den direkt. Allan höll sig faktiskt hela vägen hem till en kompis som bodde i närheten och jag kissade på mig på Gullmarsplan. Din treåring har alltid rätt. Din trettioåring är en klant.

Slut.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, pulka, kissnödighet, vinterkläder
Intressant.se